Jan Stigland

Jan Stigland 

 – jagar det flyende svänget

2014
Foto: Roger Johansson

It don´t mean a thing 

if it ain´t got that swing. 

 

Jan Stigland citerar Duke Ellington när han beskriver känslan 
han söker när han står där framför tavlan med penseln i handen.

Det är verkets sväng som man hela tiden söker, säger Jan Stigland.  Det är omöjligt att definiera, men lätt att känna igen. Tror man sig ha ­svänget inom räckhåll infinner sig konst­närens belöning, det så ­kallade "­flowet": koncentrationen, glömskan av allt annat. Och när man känner att det här kommer att bära någon­stans, då är det riktigt kul.

Han menar att det på ett sätt handlar om vilken anspänning man har, att det nästan är en meditativ känsla. Men det gäller att inte vara för ivrig eller villig. Det går inte att ­forcera fram det.

– Det är lite som Curt Asker har sagt, att man måste titta med ögonvrån. Inte titta rakt in och vilja för mycket, då blir man för medveten över sig själv. Istället måste man försöka glömma sig själv och om man lyckas med det, då kan man kanske få till en bild. Och precis innan bilden är färdig, när förhoppningen ligger på topp är det lätt att bli lite aktsam över det man har. Det är farligt för då är man där och tittar med stora ögat och fegar ur. Men ibland lyckas man köra på hela vägen.



De senaste åren har han mest jobbat med skulpturer men just nu pågår en utställning på Galleri Majnabbe där måleriet åter är i fokus. Lite förenklat kan man säga att Jan Stigland representerar två olika sorters måleri. Det ena är hans Hieronymus Boschinspirerade landskapsmålningar. Målningar som springer ur en slags idé. Föreställningar om hur världen är beskaffad, tidens gång, människans psyke, drifter och rädslor. De innehåller ofta konsthistoriska referenser och på något sätt handlar de om politik, religion och filosofi. Det andra, som nu visas på Majnabbe, är mer bilder från verkligheten.

 – Det är mest sånt man ser tror jag. Att jag känner, det här skulle jag vilja måla. Jag vill att det ska vara en slags rapport hur jag upplever det. Dagböcker kan man nästan säga. Det är väl någon slags fascination inför hur verkligheten är beskaffad, det är jävligt konstigt att man lever här och att de här tingen ser ut som de gör. Jag vill spara de här ögonblicken på något sätt i mitt eget lilla förråd, så jag känner mig rätt nöjd om jag lyckas med det. Det är som att ta hem ett byte.

Han har ofta en tydlig idé när han börjar jobba, men under arbetets gång dyker det alltid upp nya idéer. I bakhuvudet har han några slags ideal hur fritt eller hur ordentligt det ska vara. Vilka färger och kontraster som passar men att det samtidigt inte ska vara för förutsägbart, utan det måste bryta mot bilden ibland.


"I Hieronymus Bosch´ huvud" , olja, 2009

– Jag har nog en viss bild av slutresultatet men ibland stämmer det inte, då får man ­lägga om kuttingen och göra något annat. Och om man ska göra en bild av något man blivit intresserad av som ett konstnärligt motiv, så blir bilden nästan alltid något annat än man trodde. Så det måste få vara öppet. En del konstnärer gör en skiss och följer den hela vägen. Det är en variant man kan göra men jag gör nog inte riktigt så, jag kan måla över och göra om. Nya idéer föder fler idéer men sedan är det lite annorlunda när det handlar om skulptur. Då är det längre moment, man kan stå och hålla på en rutinsak en hel dag, det går inte att ha en ny idé varje dag

Han har alltid bott nära vattnet och älven återkommer ofta i hans målningar. På ett sätt kan älven ses som en röd tråd genom hans konstnärskap.

– Vi bodde på Hisingen, pappa jobbade på ­Eriksberg och hade båt på Ringön. Det var kul att åka över bron in till stan, säger han och skrattar.

Även om Jan Stigland tidigt kände att han hade ett bildintresse så hade han under sin uppväxt inga planer på att bli konstnär.

– Jag tror man nog måste ha en konstnär på nära håll för att den idén ska bli konkret. Vi hade målningar hemma och min pappa var duktig på att teckna men han hade inget behov av att uttrycka sig. Sedan var faktiskt min farmor konstnär och lite av ett "feministiskt typexempel". När min pappa var elva så skiljdes hans föräldrar och det kan inte ha varit lätt för en ensamstående fattig kvinnlig konstnär. Jag har sett hennes skolarbeten från Slöjdföreningen, imponerande saker, hon var faktiskt jätteduktig men klarade inte att leva på det.


"Lustarnas trädgård", tempera, 2006

När Jan Stigland blev lite äldre insåg han att han nog skulle hålla på med måleri men han tänkte han skulle jobba med ett ”riktigt” jobb. Studier i först naturvetenskap och sedan samhälls­vetenskap gjorde att han efter examen kunde titulera sig samhällsplanerare. Det jobbet blev lite av en besvikelse och där någonstans insåg han att konsten ändå var roligast. Det blev allt fler kurser i måleri men samtidigt utbildade han sig till gymnasielärare.

– När jag var klar fick jag ett lärarjobb i Kungälv. De sade att jag fick en dag på mig att bestämma mig men då visste jag att jag hade en chans att komma in på Gerlesborgsskolan i Stockholm. Så jag började där istället. Det var ett sådant avgörande steg faktiskt.

Det beslutet har han inte ångrat. Han gillar att gå till jobbet. 

Han konstaterar dock, utan att låta bitter, att det är ”karriärmässigt korkat” att göra tre olika saker, det vill säga skulpturer och två olika sorters måleri. Men trots att det troligtvis vore mer ekonomiskt lönsamt att nischa sig så väljer han ändå att gå på det han tycker är intressant. Han gillar att hoppa mellan de här olika formerna.


Ingen sorg i Jutteborrg, tempera 2008/14

– Det jag gillar med skulpturer är att de tack vare sin tredimensionella natur är realistiska. Även mer poetiska hittepåverk blir påtagliga. När man målar däremot kikar man genom ett slags titthål och "ljuger" ihop en  konstruktion i två dimensioner. Utplattningen har självklart sina poänger men också begränsningar. Det tredimensionella blir mer komplext.

När han målar har han många målningar på gång. Han menar att det är svårt att direkt se hur bra eller dåligt det är, det tar några dagar, han måste frigöra sig och se det med lite distans.



När känner han att det är färdigt?

– Man får med tiden ett ideal för hur en bild ska vara, hur mycket detaljer till exempel. Det handlar om bildens rytm och arkitektur. Rörelser, horisontalt och vertikalt. Att det inte blir för mycket eller för lite. Men då tänker jag mer på bildelementens mer ­abstrakta funktioner eller vad man ska kalla det, inte innehållet. Och någonstans i processen säger den intuitionen att nu skall du nog sluta.

En bild är förstås ett mänskligt avtryck, som genom sin förbindelse med konsthistorien avspeglar dina ideal.  På något sätt jagar man den perfekta bilden av världen; och sig själv!  Du vill hela tiden komma närmare det där idealet. Men eftersom allting: du, konsthistorien, motivet ständigt förändras går uppgiften inte att "bocka av" som klar. Och tur är väl det, för vi konstnärer har ju knappast någon pension att tala om utan får jobba på tills vi trillar av pinn. Och då är det väl bra om det finns något kvar att göra...

 

ROGER JOHANSSON