Lars Rudolfsson

Regissör på ständigt nya vägar

2014
Lars Rudolfsson, regissör och teaterchef. Foto: Mats Bäcker

Lars Rudolfsson är ­regissören och teater­ledaren som inte ­precis vilar på l­agrarna.  När han för fjärde gången ­sedan 1995 och för andra gången på Göteborgs­operan ­sjösatt ännu en ­uppsättning av ­Kristina från ­Duvemåla är han dagen efter ­premiär på väg tillbaka till sin egen ­Orion­teatern.
Där ­väntar nästa produktion, en pjäs av den tyske ­dramatikern ­Roland ­Schimmelpfennig,
Det flygande barnet, ”en samtidskommentar om att värdera det som är viktigt innan det är för sent”, med premiär i februari.

Det är knappast överdrift att kalla Lars Rudolfsson för den mest efterfrågade, gränsöverskridande och produktiva regissören inom svensk samtida scenkonst. Hans register pendlar från nyskriven opera som Sven David ­Sandströms Staden över barockopera, musikaler, nycirkus, dans och barnteater, senast av årets Almapristagare Barbro Lindgrens bok Vems lilla mössa flyger, till att göra uppsättningar med djur på scenen. Senaste vuxenpjäser är Hjälp sökes av Kristina Lugn, en variant på temat bonde söker fru och det experimentella allkonstverket Venus. Lars Rudolfsson spelar också dragspel i Benny Anderssons orkester, BAO.

Parallellt med regijobbet i Göteborg har han också regisserat Händels opera Xerxes, som uppfördes 12 september–2 november i Konsthallen ­Artipelag utanför Stockholm med Malena Ernman i titelrollen. Händer det då aldrig att han tackar nej?

– Jo, det händer, men det tar emot. Och nu var det Malena som frågade mig och då sa jag ja på stående fot. Jag hade tidigare jobbat med henne nere i Malmö, med Falstaff. Så det kunde jag inte motstå.

Så blev det också en bejublad föreställning med, som jag kunnat konstatera, en briljant ­Malena Ernman i sitt esse som odräglig ung härskare.  Med David Bowie-frisyr och diskret ­Michael Jackson-plastik spelar hon finlir på komikens strängar.  Det är lätt att förstå epitetet han fått som en skrattande och lekande regissör.

Det är inte någon lång pratstund jag får med Lars Rudolfsson på det pressmöte som gavs på Göteborgsoperan inför premiären på nyuppsättningen av Kristina från Duvemåla.  Han måste ju hinna äta också på den utmätta tiden, även om han påstår att han äter på två minuter i sådana sammanhang. 

– Det gör man som regissör, man kan aldrig vänta sig några långa luncher. Man äter på stående fot och försöker tala med alla samtidigt, rätta till saker som man inte hinner annars.  

Det är alltså fjärden gången han lotsar fram en premiär av detta mästerverk, som 1995 och 1996 spelades i Malmö, Göteborg och Stockholm och 2012 i det enda land den hittills exporterats till, nämligen Finland. Det är i huvudsak uppsättningen från Helsingfors som nu ges på Göteborgsoperan. Publikintresset har visat sig lika stort nu som förra gången den gavs där.  På min fråga om mycket blivit ändrat förutom sångarna blir svaret att det mest handlat om ”små detaljer, en del dialoger som gjort saker tydligare, men inte något i det stora hela”.

Lars Rudolfsson står som musikalens medskapare bredvid Benny Andersson och Björn ­Ulvaeus. Det är han som till slut gjorde manus och har beskrivit det arbetet som något av det roligaste han varit med om. När han värvades för att mer eller mindre rädda projektet året innan premiären så hade Björn och Benny slitit med verket i cirka tio år sedan idén föddes. 

– Så jag var ju ny då och hade ju lite respekt sådär. Men det kändes rätt snart att vi hade något att ge varandra men det tog sin tid innan den fruktbara respektlösheten kom.

Hans allra första kontakt med Björn och Benny togs när Malmö Stadsteater ombildats till musikteater och Lars Rudolfsson hade värvats som dess chef. Han visste att de jobbade på Duvemåla och tyckte det skulle vara suveränt om Malmö Musikteater kunde börja sin nya bana med ett svenskt originalverk av Björn och Benny, och som dessutom baserades på en så ursvensk historia som Vilhelm Mobergs Utvandrarepos.

– Men att jag själv skulle bli så här involverad i uppsättningen, det hade jag ju ingen aning om då.

Man kan ju undra om han inte hunnit tröttna på den efter alla år och allt han gjort sedan dess.


Lars Rudolfsson har kallats den skrattande regissören för sitt lekfulla arbetssätt. Här med Kristina Lugn när hennes Hjälp sökes sattes upp på Orionteatern. Foto: Martin Skoog

– Det kan man tro, säger han med ett stort skratt.  Men nej och det beror på materialet. För mig är det här så unikt och så komplext med de sceniska möjligheterna, det bildmässiga, rörelserna, ensemblemöjligheterna, möjligheter till spelscener. Det finns så mycket att utveckla och fundera över. 

– Och så detta att det skapas en sådan förståelse i ensemblen för hur det är att vara en person som bryter upp från sina rötter och beger sig till något helt okänt. Den frågan är enormt viktig och har varit hela tiden sedan vi började med det här arbetet, och det är ju inte mindre viktigt idag. Känslan som man kan ge människor som ser det här, det är ju en möjlighet till inlevelse. Hur är det med Kristina? Vad handlar hennes längtan om? Vad är det när hennes morbror Daniel säger att den här resan är så lång så vi kommer aldrig att komma tillbaka till vårt hemland…

– De bryter upp från fattigdom och barnadöd och får det visserligen bättre materiellt, men ­Kristinas assimilering haltar ju. Hon längtar ju och blir ju aldrig en amerikanare. Den här berättelsen ger sig inte ut för att berätta ett politiskt läge. Den utgår från de mänskliga relationerna och situationen de lever i och måste bryta upp ifrån.

Jag själv såg musikalen på alla de tre svenska scenerna på 1990-talet och gick med spänning för att se den nu igen i Göteborg några dagar efter premiären. Det har ju sagts att den version som gjordes i Helsingfors överträffar de tidigare. Det fick jag svårt att avgöra, färgad som jag var av tidigare upplevelser, och då är urpremiären på Malmös musikteaters luftiga scen svårslagen. Men utan tvekan är detta ett slitstarkt verk, både musikaliskt, scenografiskt och som berättelse
– en given svensk klassiker som man kan unna en ny generation att uppleva. 

Lars Rudolfssons bredd som regissör och förmåga att ge händelser rörelse och uttryck på scenen förklaras en del genom att veta att han hade mim och dans i sin utbildning på 1970-talet­ på Danshögskolan och att han också har musiken i sig.

 – Det har varit rätt tydligt i mitt arbete. Det har berikat mig som regissör väldigt mycket att förstå att människan inte är gjord av röst allena utan också kropp. Hur tankar och känslor föds i kroppen är en viktig kunskap jag fick under de åren. 

1983 skapade han Orionteatern på Söder i Stockholm och är nu åter dess ledare efter Malmö­åren1993–2002. När han 2012 mottog Magnoliapriset för denna sin skapelse kallade han den för ”det mäktigaste som hänt i mitt liv”.


Samarbetet med Benny Andersson och Björn Ulvaeus har tagit sig flera uttryck, senast i pjäsen Hjälp sökes av Kristina Lugn, där de stått för musik respektive sångtexter. Den har spelats för utsålda hus med Johan Ulveson och Magnus Roosmann i rollerna som två sorglustiga bröder som annonserar efter kvinnligt sällskap. 

Det är samarbetet med den danska cirkus­artisten Suzanne Berdino som har fått Lars ­Rudolfsson in på vägen till en ny scenkonst. Det är hon och Sofia Pekkari som spelar mor och dotter som svarar på annonsen i Hjälp sökes. I pjäsen figurerar allehanda djur som hör en mindre gård på landet till. Till Lars Rudolfssons kommande projekt hör att sätta upp Hjälp sökes i Danmark.

Sverige har, vid vårt samtal, nyligen fått en ny kulturminister (Alice Bah Kunkhe, mp) och jag undrar om han har några förhoppningar.

– Absolut, blir svaret. Inte minst med tanke på den teater som jag är chef för, Orionteatern. Vi kommer att uppvakta henne som alla andra. 

Om pengar?

– Ja, det är klart att det handlar om pengar. Orionteatern har funnits i 30 år och har bara fått sämre och sämre ekonomi på grund av att anslag och så aldrig ökar samtidigt som allting blir dyrare. Det är en faktisk situation man har att kämpa mot. 

Orionteatern kan nog sägas vara enda teater i landet som håller sig med eget stall.  Levande djur på scenen har förekommit i flera produktioner. Det är förstås dyrt?

– Ja, det är dyrt men jag började med djur i samband med att jag började samarbeta med Suzanne Berdino, som är dressör och ryttarinna och tränare för cirkusvärlden i Danmark. Vi arbetade ihop om en uppsättning av Trollflöjten i Danmark och efter det har vi gjort rätt många produktioner tillsammans. Det har varit spännande att söka sig nya vägar.

BRITT NORDBERG         


Biografiska nedslag 

1970-talet utbildning i mim och dans på Danshögskolan

1974 Modellteatern i Eskilstuna

1983 startade Orionteatern i f d Axel G Jansson Smide och Mekanisk Verkstad, som stått öde i ca 10 år. Bland verken där: Skrattmänniskan, Pygmalion, Till Damaskus, Kvinnornas Decamerone, Brechts Bageriet m fl, senast Hjälp sökes och Venus.

1991 Carl Orffs körverk Carmina Burana i Hammarbyhamnen i Stockholm

1993–2002 chef för Malmö Musikteater med framgångar som En midsommarnattsdröm, Kristina från Duvemåla och Spelman på Taket

2002 översatte och regisserade Chess på Cirkus i Stockholm

På Stockholms Stadsteater: Tolvskillingsoperan, Peer Gynt, Kalevala, Aniara

Sedan 2002 åter chef för Orionteatern, till 2011 delat med först Lena Josefsson sedan Stina Oscarsson

 

Utmärkelser

1988 Svenska Dagbladets Thaliapris

1990 Svenska Teaterkritikers pris

2004 Litteris et Artibus för framstående konstnärliga insatser som regissör och teaterledare

2012 Magnoliapiset för att ha gett Södermalm Orion­teatern, ”en av Stockholms mest intressanta teatrar”.

2013 Expressens teaterpris för att i drygt 30 år gett ny glans åt komedins och tragedins två slitna masker”.