Kim Anstensen­

Personligt galleri jubilerar

– 25 år med Kim Anstensen­

2014
När Kim Anstensen presenterar sig som gallerist i något nytt sammanhang frågar folk alltid: Kan man leva på det? Eller så frågar de: Jaha, målar du? –Men jag brukar inte säga gallerist, folk blir så osäkra. Oftast säger jag egen företagare. Foto: Roger Johansson

1989 öppnade en ung ­entusiastisk konst­handlare ­Galleri Plantage på ­Plantagegatan.
Tre år ­senare gick flyttlasset till hans nuvarande lokal
på Götabergs­gatan, ett ­stenkast från ­Avenyn.
I år firar Kim Anstensen 25 år som gallerist.

Det lokalt förankrade namnet Plantage fick följda med till den nya gatuadressen, men kring millenium-skiftet kände Kim Anstensen att det var dags för ett namnbyte.

– Jag hade filat på det ett tag, men då kände jag att jag hade självförtroendet. Jag hade hållit på i mer än elva år och insåg att jag kommer att vara gallerist i resten av mitt liv. Nu tar jag mitt namn så finns det ingen återvändo. Det jag gör dåligt får jag ta, och det som är bra kan jag ta kredit för. Jag är Kim Anstensen och galleriet är personen.

Idag är han ett etablerat namn i Göteborgs kulturliv. Det betyder inte att han tillåter sig luta sig tillbaka och gå på halvfart.

– De senaste tio åren har det gått väldigt bra men en gallerist är aldrig bättre än sin senaste säsong. Jag måste vara en mycket aktiv galleri­ägare som hela tiden letar nya affärsmöjligheter, vart kan konsten placeras, vem ska ha konsten.

Det råder inga tvivel om att Kim Anstensen har ett genuint konstintresse men han hymlar samtidigt inte med vad som är en gallerists ­främsta uppgift. Att skaffa kunder. Han representerar närmare 100 konstnärer och de behöver sälja kontinuerligt. Galleriet är i princip en konstbutik.

– Det är kunderna som ska se till att du har ett galleri även nästa år. Man måste alltid vara på hugget. Det går inte att driva ett galleri i 25 år om man inte hela tiden har ett modernt tänkande hur man ska få konsten att nå ut och att bli finansierad. 

Han beskriver sitt jobb som en slags manager eller agent men ofta blir också hans roll som en förläggares. Precis som en bokförläggare sitter i diskussioner med författare och läser manus så kan han fråga vad konstnären har för tankar kring sina verk. Utan att styra allt för mycket kanske han ändå ställer frågor som: kan du uttrycka precis detta på ett mindre format som jag vet säljer. Han hjälper helt enkelt konstnären att paketera konsten.


Kim Anstensen anno 1992, precis nyinflyttad till sin nuvarande adress u2028på ­Götabergsgatan. Foto: privat

Om man ska vara petnoga så firar han 25-årsjubileum som gallerist, men han har faktiskt hållit på och handlat med konst i ytterligare några år. Allt började med att en ung herr Anstensen var i ett läge där han sökte efter något spännande att jobba med. Han behövde försörja sin familj, det vill säga, fru och två barn. Han hade hunnit med att plugga språk och humaniora på Göteborgs universitet och bott i Spanien under ett par år. 

När han lärde känna en person i konst­branschen tyckte han att det lät intressant och inspirerad av honom kontaktade han en konstnär och erbjöd sig att representera denne. 

– Konstnären hade redan en representant i Göteborg men jag sade att jag kunde tänka mig att ta Norge, i synnerhet Oslo där jag hade släkt. Jag är född på Mölndals sjukhus, uppväxt i Partille men jag har en norsk pappa och dansk mamma. Det var så det började, jag reste dit som en handelsresande i konst.

Han berättar om hur han köpte listor från Postens adressregister med alla företag i Osloområdet som hade mer än 25 anställda. Sedan satt han i sin lägenhet på Hisingen och ringde ena veckan och bokade möten. Veckan därpå packade han bilen med konst och gav sig ut på en säljturné till Osloområdet. Så höll han på vecka efter vecka.

– Listorna var svindyra och på den tiden fick man hemska telefonräkningar när man ringde utomlands men det lönade sig. Och så gick jag bort till Herr Karl och köpte den dyraste kostymen jag hade råd med. Jag såg ut som ”one million dollar” men då, 1987, fick man se ut så.

Inom kort fick han göra affärer med ett av Norges största gallerier och allt eftersom lärde han känna fler konstnärer och byggde upp ett kontaktnät.


Han representerar omkring 100 konstnärer och galleriet fungerar i princip som en konstbutik. Foto: Roger Johansson

Efter två års pendlande hade han flyttat från Hisingen till Plantagegatan där nya lägenheten delvis även fungerade som ett konstlager. Från sitt fönster kunde han se en affärslokal på andra sidan gatan som inte verkade gå så bra. En dag klev han in i lokalen och sade till den dåvarande innehavaren. Hej, jag vill ha din lokal. Du får den blev svaret.

Den första tiden som gallerist blev dock tuff. Större delen av hans inarbetade kundkrets och kontaktnät fanns i Osloområdet. De första åren fick han jobba extra och köra taxi. En sommar delade han även ut morgontidningar.

– På sommaren är alla gallerier stängda men räkningarna kommer ändå. Det var bara att dra på sig träningsoverallen. Vad gör man inte, jag var 25 år, hade all energi i världen och jag ville verkligen ha ett galleri. De första tio åren sade min fru till mig: Kim ska du verkligen fortsätta vara gallerist? Det blir ju ingen vidare bra ekonomisk situation för oss. Ge mig bara ett år till sade jag varje gång och efter tio år insåg hon att det nog inte var någon idé att fråga längre.

Från början var konsten bara en affärsidé för honom, en rolig produkt. Men tidigt kände han att det var en produkt som hade en själ. För bakom konsten finns det människor och människor tänker och känner. Så konsten blev ett intresse som växte sig större och större. Jobb och fritidsintresse flätades samman.


– Jag ser på konst, jag konsumerar konst. Den är en del av livet och konsten är ständigt närvarande. Om jag till exempel åker till Rom så är det arkitektur, musik, ljus och alla olika sorter av konstnärliga former. För mig är konst ett uttryck för vad människor tänker, känner och upplever. Konsten är ett uttryck för människans innersta väsen, vad vi nu är. Det kan låta pretentiöst och högtravande men det är i alla fall min uppfattning. I min värld finns det något större än det som vi kan se och ta på just nu vid denna tidpunkt. Och i konsten finns det något som vi inte kan ta på.

Vad har han då för egna favoriter? Eftersom han är född på 1960-talet känner han sig hemma med popkonsten. Perioden när slit och släng-samhället blev ett begrepp. Färdiga ­paket, soppa på burk och serieteckningar. Han säger att han älskar grälla plaststolar och pvc.

– Där startade mitt liv, jag såg den förändringen. Det är den tidsandan jag kommer ifrån. Popkonsten kan tyckas ytlig på många sätt men också snabbare och det är jag förtjust i. Å andra sidan gillar jag också konkret abstrakt konst. Olle Baertling och många efter honom. Jag älskar också konsten som används och produceras utifrån de förutsättningar som finns idag. Datorer, helt nya material som lättmetaller och fibrer. Optiska ljudmöjligheter. Jag tycker det är spännande när konstnärerna använder nya tekniker. Det kan inte alltid omvandlas till något slags affärskoncept men då betraktar jag det bara utifrån.

Han menar att han i första läget inte ser ­konsten som en handelsvara. Det är först när han börjar fundera på om det är något han själv ska jobba med som han måste dela in det i en affärsmodell.

– Men det är inte pengarna jag triggas igång av, det är inte min motor. Jag tycker att det allra roligaste momentet med jobbet är ­mötet mellan betraktaren och konstverket. När jag kan stå vid sidan och uppleva det där mötet.

 

ROGER JOHANSSON