Johanna Friberg

Starka uttryck och en magisk, pulserande rytm

–Johanna Fribergs keramik har band
till den globala folkkonsten

2014
Johanna Friberg vid kryddbänken med västgötaspetsen Hedda.

I Västsverige finns många skickliga och nyskapande keramiker med olika uttryck, men ibland märks en annorlunda personlig ton, som genast fångar in betraktaren och förbryllar med sin konsekvens och starka utstrålning i färg och form. Johanna Friberg från Veddige i norra Halland har länge väckt uppmärksamhet med sina kärl i stengods, som alltid fascinerar med starka former och suggestiva mönster. 

Naturens kraft och intryck från den utomeuropeiska stamkonsten känns levande. Under årens lopp har Johanna Friberg ofta ställt ut med sina välkända föräldrar Roj Friberg och Lena Permér eller med syskonen Martin Friberg och Marta Runemark, eftersom alla binds samman av en gemensam ton och stämning. I övrigt har hon varit noggrann med kombinationen av medutställare och vill gärna, att det ska finnas en tydlig samhörighet och ett bra sammanhang, som kan förstärka tilltalet. Nyligen såg vi hennes keramik på Göteborgs Konstförening, och i höst är hon aktuell med utställningar i både Norge och Japan.


Tekanna och mugg med täckande pulserande dekor, där det röda skapar extra spänning

Johanna Friberg är en keramiker, som i nästan 40 år arbetat med bruksföremål, men också med unika konstformer. Redan som 12-åring började hon gå på keramikkurser för Bettan Svartholm i Halland, och efter skolgången blev hon anställd som praktikant i hennes verkstad.

– Eftersom paret Svartholm/Boyd var vänner till mina föräldrar fick jag som barn ofta följa med in i keramikverkstan och ta del av hela processen med drejning, bränning i ugn och användning av glasyrer. Jag blev helt gripen av den jordnära processen och kunde inte tänka mig att syssla med något annat i framtiden. Bettan Svartholm var en god pedagog, och hos henne lärde jag mig hantverket från grunden och betydelsen av att skapa en hållbar form. Hon lät mig också vara ifred och experimentera med leran, som jag ville. Det tog mig säkert 10 år att bemästra själva drejningen för att hitta formerna. Jag sökte mig också till andra utbildningar inom keramikens område men hade jämsides många olika ströjobb för att få inkomster.


I butiken finns idag också kärl med nygammal enklare dekor

Johanna Friberg har länge arbetat i sin verkstad intill föräldrahemmet, där hon också har eget bostadshus med butik. Hela gårdskomplexet är den sista resten av den gamla bondbyn Näs utanför Veddige i Halland med anor från 1600-talet. Här tycks tiden stå stilla med vackert bibehållen manbyggnad, ladugård och flera mindre hus för olika funktioner, omslutande en stenlagd skyddad innergård. Katter, hundar och höns rör sig fritt runt husen, och det finns inga störande ljud.

– Det är lätt att arbeta här, och jag sjunker helt in i min egen värld, medan radion med P1 står på i bakgrunden. Det är trivsamt och lustbetonat med en nästan magisk stämning. Eftersom båda mina föräldrar också är konstnärer, arbetar vi intensivt på dagarna men träffas med jämna mellanrum för att diskutera olika bild- och formproblem, som alltid dyker upp. Det är skönt med förståelse, stöd och kritiska synpunkter från yrkesvana personer med lång erfarenhet. Annars är det långt till kolleger, men vi aktiva konstnärer i Halland träffas ändå i olika sammanhang.


Johanna Friberg har blivit känd för sina skulpturala kärl med kraftfull dekor i svart-vitt

Under många år har Johanna Friberg också varit medlem av konsthantverkskooperativet Lerverk i Göteborg. Lokalen ligger numera på Kyrkogatan men hade tidigare ett fantastiskt läge med stora skyltfönster på Västra Hamngatan mot kanalen. När hyran höjdes till en orimlig nivå, var det bara att flytta på sig. Det har tagit tid att bo in sig på ett nytt ställe och lära kunderna hitta till den nya butiken.  Lerverk ligger mitt i centrum men kan ändå vara svårt att upptäcka för en ovan person. Marknadsföring är tidskrävande och svårt. Idag är hon inte längre medlem, men tycker att engagemanget i ett kollektiv har gett henne massor av viktiga erfarenheter.

– Det var verkligen nyttigt för mig att samarbeta med en hel grupp olika konstnärer, som på ett demokratiskt sätt förde verksamheten framåt, men samtidigt tog alla resor och möten mycket av min arbetstid. I dagsläget medverkar jag i olika utställningssammanhang, deltar i konstvandringar här i Hallandsregionen och arbetar dessutom några dagar i veckan på granngårdens bryggeri. I höst väntar en utställning i Sydnorge och dessutom ett gruppframträdande av halländska konst­hant­verkare i Japan, men först ska jag upp några veckor till familjens hus på Lofoten. Det känns lite stressigt.


På bostadshusets gamla stentrappa samsas skålar med olika suggestiva mönster.

Under en period arbetade hon på keramik­verkstad i Nigeria, där hon kämpade med att bemästra en svårbearbetad och samarbetsovillig lera.  Samtidigt imponerades hon av de lokala hantverkarnas skicklighet och glädje i arbetet. Kunskapen om form och dekor verkade nedärvd sedan flera generationer tillbaka.

– Mitt ute på landsbygden under svåra praktiska förhållanden fanns det hantverkare, som kunde hantera leran på ett mirakulöst sätt. Det tunnaste gods kunde hållas ihop med stor skicklighet och erfarenhet. Former och dekor kom till spontant och lustbetonat utan medveten planering. Kärl uppbyggda av lerrullar med enkla ristade mönster bar på en suggestiv magi, kanske som ett arv från naturfolkens uppfattning av konst som en vital del i livet. Det var en stor upplevelse att se kraften i det enkla. 

Det enkla och ursprungliga har alltid varit vägledande i Johanna Fribergs arbete. Det hör ihop med historien, miljön, det omgivande landskapet, de vilda och tama djuren och tidens gång. Formerna kan förändras men vilar oftast på klassisk grund med starka mönster i svart-vitt, som kan upplevas både abstrakt och organiskt. De är strikt proportionerligt uppbyggda men pulserar med en tydlig rytm, som om det handlade om levande väsen. Formen och dekoren har ingått en självklar oupplöslig förening, och ofta täcker dekoren hela ytan, men det finns också kärl med enkla böljande linjer, där vinden verkar dra fram som en viskning. Det kan kännas som en nästan andlig utstrålning i den färdiga produkten, men Johanna Friberg har aldrig varit intresserad av att arbeta med annat än vår egen verklighet och omgivning.


– Det finns så mycket att lära av sin omgivning, och jag är en väldigt jordnära person, som tänker i kultur- och miljömedvetna banor. Som helt ung började jag träna mig i att placera bårder och mönster på lerkärlets yta på rätt ställe, och det var en bra balansövning. En liten förskjutning och allt blev fel. Jag täcker ju ofta hela kärlet med mönster eller tecken, men det viktigaste är i alla fall att formen håller. Det går inte att lägga en genomarbetad dekor på en dålig form. Då blir allt bara värre.

– Jag har alltid tyckt om tapeter och att ­ordna mönster, men att fylla hela ytan med ­mönster ­kräver koncentration och kan bli väldigt ­tröttande, så jag behöver komma ifrån ibland. Idag längtar jag efter enklare, renare uttryck och märker att jag börjar experimentera med mina tidiga former igen. Jag är lycklig i mitt ­arbete och inte ett dugg trendkänslig. Jag är dessutom ofta ensam i min personliga smak, men känner mig trygg och säker med den insikten. Där­emot upplever jag att tidsandan har förändrats och intresset för konst, kultur och historiska sammanhang ligger på en häpnadsväckande låg nivå hos politiker och andra makthavare.
– Hur blev det så?

GUN HELLERVIK