GALLERIROND hösten 2005
Sigrid Hansson

 

Det finns likheter mellan ikoner och Sigrid Hanssons rustika bilder av kvinnor och män.

– Jag är lite inspirerad av det. Inte av själva budskapet kanske men bildbyggandet. Det förenklade bildspråket tycker jag är roligt och fascinerande, säger hon.

Under en resa till Barcelona såg hon en utställning med ryska ikoner i en Gaudibyggnad och köpte med sig en bok, som gav impulser.
 
 
Hon arbetar i nonwowen, ett ovävt modernt material som finns i vägar, husbyggen och används i sjukvården och våtmattor.

– Det är oljeplast, säger hon.
Bakgrunden är en händelse för tolv år sedan.

– Jag blev känslig för oljefärg på den tiden den hade lösningsmedel. Först blev jag ledsen men det innebar ett steg till någonting jag inte vetat om, om det inte inträffat.

En god vän till henne tipsade om det annorlunda materialet. Det ledde till att hon gjorde skulpturer, började måla och göra applikationer på det.

– I en enda mix. En del reliefartade bilder, en del måleri. Jag kan frångå det fyrkantiga, det är underbart att kunna variera formatet.

Det grova möter det finstämda. Hon har till och med börjat brodera i materialet och sy fast genomskinliga tyger.
 
 
– När jag är på gränsen till utmattning är broderiet underbart. Jag sitter med en lite nål och låter det ta den tid det tar.
– Det är skönt att vila när jag jobbar på en bild, att få sy på den och byta tråd. När jag målar är det ett annat tempo.
Hon målar i akryl som hon ibland blandar själv med bindelack (akrylatlim) och konstnärspigment men använder klassiska färgtuber också för att få olika uttryck.
– Jag blandar och leker mycket med materialet. Tycker om mötena mellan det tjocka kraftiga och det skira. Mellan manligt och kvinnligt.
 
 
Hon har gjort en svit bilder som en hyllning till den mördade Fadime, skjuten av kurdiska släktingar för att hon hade en svensk fästman.
Det brutala dödsbudet kom vid hemkomsten efter en fantastisk resa till färgstarka Marocko, där Sigrid på marknaden i den orientaliska hålan Gulimin träffade tiggarkvinnan som hon porträtterat.
– Hennes livsöde är så tydligt, hon står längst ner på skalan. Till och mer kamelerna är mer värd än henne. Sen när jag kom hem mördades Fadime och det blev så starkt för mig, säger Sigrid som tänker på allt vad kvinnor världen över kan råka ut för.
Hennes bilder handlar ofta om kvinnor och abstrakt om kvinnlighet. Mötet mellan madonnan och skökan kallar hon en bild.
– Det är stereotyperna av bilderna för kvinnan. Den avklädda kvinnan och den förtäckta, som inte får visa sin kropp.Varför är synen på kvinnans kropp så sexfixerad, varför kan man inte se den som en mänsklig kropp?
Sigrid Hansson kommer från en släkt med rötterna i Mölndals kvarnby (”jag var den sista som arbetade på Papyrus, körde truck”) men är bosatt på Kärlingesunds gård från 1870 längst ut i Uddevalla kommun vid bron till Skaftö.
 
 
JAN BERGMAN