Linda Spåman

Linda Spåman

älskar bilder – och människor

2014
– Jag stör mig på att vi lever i en u2028tid där man inte får säga att man är olycklig. När man läser tidningar så finns det en hets att man ska vara glad och ­konsumera och åka på semester. Vi lever i en galen lyckokonsumtion och folk äter mer antidepressiva än någonsin. Foto: Joel Christensen

Linda Spåman jobbar gärna hemifrån och lägenheten är belamrad av saker från både tidigare och pågående projekt. Dockor i olika former dominerar på väggarna. Hon dukar upp kanelbullar och kaffe på sitt lilla köksbord. Hennes senaste bok har precis skickats till tryckeriet och det känns nästan som att vi firar.

– Jag hade glömt hur tråkigt det var att korrekturläsa ett bokmanus, det är ju så att man till slut vill skära sig i ansiktet.

Naturligtvis är det inte allvarligt menat men hennes sätt att kommentera tråkig korrekturläsning för tankarna till några av karaktärerna i Misslyckat självmord i Mölndals bro, boken som för ­några år sedan blev hennes genom­brott. En komedi enligt henne själv men samtidigt en visuell självskadebok som man ”ska få ont i kroppen när man läser”.

Hennes nya bok Äkta spåman, som släpps i samband med bokmässan senare i höst, definierar hon också som en komedi samtidigt som den kan ses som en del i en slags performance.

– Eftersom jag heter Spåman så är det många som ringer fel och frågar om jag vill spå dem. Så har det också alltid varit för min mamma och mormor. För några år sedan ringde en kvinna och frågade om jag var en riktig spåman. Först sade jag nej och sedan sa jag ja och så blev jag det. Nu är jag spåman på deltid och illustratör.



Hon har gjort en egen tarot-kortlek som kommer med boken men hon gör inga anspråk på att vara någon äkta spåman. Tvärtom så handlar boken egentligen om att hon är en falsk eller åtminstone en rätt dålig spåman.

– Boken är en komedi och jag har en lättsam syn på detta. Jag säger inte att jag är en spådam utan det är mer så att tillfället gav mig möjligheten att utforska detta intressanta område. Jag är heller ingen expert på tarotkort, orkar inte ens lära mig tarotkortleken ordentligt utan jag tolkar den fritt. Jag gillar att ta del av människors historia och korten kan vara en öppning till ett samtal om abstrakta saker som vi nästan inte har längre, för att allt ska vara på riktigt.



Författare, konstnär, illustratör och serietecknare. Hur ser hon på sig själv?

– Jag har ju en massa intellektuella komplex, så jag brukar tänka att jag inte är något alls av de där sakerna. Men jag vill nog ändå säga att jag framförallt är en illustratör, och sedan kanske det kommer in text ibland, i illustrationerna. Men jag drömmer om att skriva en riktig bok, med bara text. Det är min fantasi. Jag vill också vara konstnär och även om det är väldigt roligt att det här med serier bara hänt i mitt liv, så kan det ibland kännas som om serieböckerna nästan tagit över mitt liv.


– När man spår förstår man att folk har ett bagage och längtar att prata om sig själv. Idag är det tabu att vara psykiskt sjuk, det är tabu att bara vackla lite men uppenbarligen finns det ett stort behov att prata om saker. Foto: Ylva Smedberg.

När hon började göra serier hade hon egentligen ingen relation till sådana. Visst hade hon älskat Asterix som barn men hon upplevde aldrig att hon kunde uttrycka sig i den formen. Hennes första bok, Kötthuvudet, som mer såg ut som en tidning i ovanligt stort format, kom till när hon fortfarande gick på HDK. Hon skulle börja göra mönster och började rita saker från sitt liv, som en dagbok. Först gjorde hon det som textila mönster men tyckte sedan att historien tog över, att man på några sidor kan berätta en lång historia. Hon kände snabbt att serier var en form som passade henne.



– Jag hamnar återkommande i samtal där folk säger att de inte läser serier och man tror att det är på någon slags lägre nivå, att det inte har samma värde som en riktig text. Inte så fint. Det är synd tycker jag för det är ett medium där man kan läsa både bilder och text, det stimulerar en. Och det kan bli så bra. Smålands mörker (Henrik Bromander, 2012, red. anm) tycker jag var årets bästa bok när den kom.

Hon menar att hennes egna böcker inte är politiska samtidigt som allt är politiskt.

– När det kommer till kvinnor och serieteckning så känns det som att man måste säga: jag är politisk. Det är ingen som pressar Martin Kellerman, som jag för övrigt gillar jättemycket, att säga att han är politisk men kvinnor måste säga att de är det för annars är de osolidariska. Jag kan inte riktigt förklara men jag upplever det som att jag måste ta ställning hela tiden. 

Hon irriteras över att att män egentligen tillåts göra vad som helst och hon fantiserar om att göra det som kvinnor sällan tillåts göra: använda fantasi. 

– Kan man inte bara få göra underhållning? ­Sedan tycker jag självklart att min Brf Ensamheten är jättepolitisk. Jag tänker att man kan blanda underhållning och politik, utan att man måste tala om för folk: det här är en politisk bok, du måste läsa den här för det är viktigt med politik.


– Nästan alla människor som finns i mina böcker finns på riktigt, och ibland kan de bli väldigt ledsna. Jag får till exempel inte rita av mina vänner längre.

Vilka är hennes drivkrafter?

– Först och främst att jag är en spritt språngandes narcissist. Det är väl alla människor som vill hålla på med konst, eller vill uttrycka sig? Någonstans finns att man vill bli älskad för att jag är en så himla bra konstnär, men min drivkraft är att jag vill uttrycka mig, skapa saker som jag själv tycker är fint, eller vackert, som jag vill se. Jag älskar bilder, det är min passion. Sedan kan jag uppleva att i min konst kanske inte alla vill se det jag ser. Att det finns ett visst mörker i det och det kan trigga igång mig. Jag vill göra saker som är obehagliga. Varför kan jag inte svara på. Det är inte för att provocera utan mer för att jag vill skapa saker som jag vill.

När hennes bok Brf Ensamheten kom förra året var det en recensent som skrev att hon anade ett förakt för människorna i boken.

– Jag vet och jag hatar den recensionen. Jag är jätteintresserad av människor, samlar på människor, älskar människor och älskar att möta människor. Det om något är min livshobby, att möta människor och ha samtal, och då menar jag inte typ hur vädret är.

Hon har inga problem med konstiga eller udda människor, det är snarare så att hon söker sig till människor som kan ge henne en historia.

– I våra försök att vara människor är vi på något sätt sköra och vi kämpar för att vara en massa saker och att berätta vilka vi är hela tiden. Det tycker jag är intressant, människor som berättar vilka de är. Det tror jag att jag jagar efter. Och att uppleva det magiska mötet med människan. Det kan faktiskt hända då och då att man har magiska möten som man känner att man får energi och kraft ifrån, en liten upplevelse som man kan bära med sig som en liten skatt.

ROGER JOHANSSON