Gunilla Hansson

Ett konstnärskap
kring hav och öar

7–29 mars 2015 Galleri Konstepidemin

Det bohuslänska landskapet kan vara ett leende sommarlandskap med ett solglittrande hav. Det är så vi besökare oftast möter det. Men det kan också vara ett vindpinat och regnpiskat vinterlandskap. Skall man då besöka Gunilla Hanssons ateljé på den högsta punkten i Kungshamn en ovädersdag i januari, är inte den vackra utsikten det första jag ser, utan kämpar bara mot vinden för att inte blåsa bort. Väl inomhus förstår jag att det inte bara är vädret, som är dramatiskt, utan i högsta grad själva platsen i sig. På toppen av berget med utsikt över hela Kungshamn, Smögen och havet ligger en ganska enkel barackbyggnad, granne med ett vattentorn och ett par radiomaster. Den byggnaden är nu Gunilla Hanssons plats för tankar och arbete med konsten.

När jag hämtat andan efter att ha slagits med blåsten och frågar om hennes arbete inför den kommande utställningen på Galleri Konstepidemin, berättar Gunilla Hansson att hon alltid varit mest intresserad av en plats i sin egen rätt och av rummet som sådant.

– Ordet VAR? betyder mycket för mig. Vad det är som definierar en plats. Jag tog fram mina gamla krokiteckningar för ett litet tag sedan, när vi skulle ha kroki för eleverna på Gerlesborgsskolan. En del konstnärer är väldigt skickliga på att teckna hud och muskler och sådant. Jag har alltid varit mer intresserad av var personen befinner sig, av rummet i sig. Hur kroppen förhåller sig till en given plats. Jag är intresserad av kartor och olika begrepp och positioner där. Det har sett lite olika ut beroende på vad jag har haft framför mig i form av utställningar eller uppdrag.

Gunilla Hansson är född och uppvuxen i Kungshamn, men har bott i Göteborg sedan 1979 och gick på Konsthögskolan Valand där. Sedan cirka tio år innehar Gunilla ­Hansson också en delad tjänst som studierektor på Gerlesborgs­skolan, den förberedande konst­skolan nära Bovallstrand. När jag frågar om det känns som om hon har kommit hem nu, ­fun­derar hon en stund och svarar:



– Kanske är det mer så att jag har återvänt till Kungshamn och inte att jag direkt har kommit hem. Det är olika omständigheter, som gjort att jag återvänt. Jag trivs i storstäder. Jag bodde i Göteborg i över trettio år och gick på konstskolan där. Jag har alla mina vänner där och har levt nästan hela mitt vuxna liv i Göteborg. Men just nu är detta mest praktiskt. Jag flyttade in här våren 2013, så det blir två år nu i vår.

För en konstnär som ser platsen, själva punkten på kartan, som en viktig utgångspunkt i sitt konstnärskap, är det kanske följdriktigt att till sist hamna på en så speciell plats, som toppen av berget i Kungshamn. Ateljén har två stora fönster ut mot sydväst och havet. Mot horisonten vid inloppet till Brofjorden tecknar sig de två fyrarna, som vertikala utropstecken i en oändlig vattenyta. Stora oljetankers passerar där dagligen. En kikare står beredd framför fönstret.



– I mitt konstnärskap har det ofta rört sig kring hav och öar. Jag är från grunden målare, men när jag ställde ut på Stenasalen på Göteborgs Konstmuseum 1999, började jag arbeta med färg och olika objekt. Sedan ställde jag ut på Akvarell­museet på Tjörn 2001. Då fortsatte jag med färgpigment, som en del av olika installationer. Efter det sökte jag Västra Götalands stipendium på Yttre Hebriderna. Då blev det ännu mer tydligt med mitt intresse för kartor och geografiska begrepp och ännu mer vatten och hav. När jag kom hem där­ifrån och arbetade inför en utställning på Galleri Konstepidemin 2004, så var det sund och kanaler som var i fokus. Förr i tiden var havet och vattendragen det enklaste sättet att ta sig fram. Nu är det där gränserna går. Jag utgick från Gibraltar sund, Engelska ­Kanalen, Florida­sundet och Afrika



–Italien­ Lampedusa. Det var politiskt redan då, med gränserna mellan Europa och omvärlden. Vattnet var en möjlig flyktväg.

Gunilla Hansson har också utfört ett flertal offentliga uppdrag. Bland annat gjorde hon, i samband med en utställning på Akvarell­museet 2001, en text i bryggans trädäck; Sjungande invånare tvingas fly sjunkande ö. Den sträcker sig längs hela bryggan utanför museet och handlar om en liten folkgrupp i Papua Nya ­Guineas övärld, som riskerar att förlora sin ö på grund av den stigande havsnivån. Nu har ­Gunilla ­Hansson fått ett offentligt uppdrag till ­Sahlgrenska Universitetssjukhus. I ateljén syns nu skisserna och flera pågående arbeten kring temat FARVATTEN, Navigation, Positioner, ­Kartor och geografiska begrepp, Hav och hori­sonter. Ord och begrepp som tydligt ringar in Gunilla Hanssons intressesfär.

– Det är en serie bilder som kommer att finnas på ganska många ställen i huset, både i korridorer och väntrum och som ljuslådor i taket. När jag flyttade in här började jag med skisserna till nybygget BOIC på Sahlgrenska och jobbade mycket med det temat då. Jag hade inget annat bestämt då. Det är bland annat kartbilden av Göta älvs inlopp och olika detaljbilder längs älven och inloppet. De kommer att tryckas på laminat­skivor. Nu blir det nästan lite mycket med både det jobbet och en utställning nästan samtidigt, även om det är roligt.



Kartbilden över Göta älvs inlopp har älvens blå yta, som en oregelbunden diagonal form. Landytan är helt vit och runda cirklar med detaljkartbilder på de platser där fartyg kan ankra upp för av- och pålastning. Det blir som en omvänd kartbild, där det är vattendraget som är det viktigaste. I sina tidigare verk om de politiskt viktiga sunden är också vattnet färgat och landet är vitt, som på gamla kartor över outforskade kontinenter. Det är vattnet som är det gestaltade elementet. Land betecknar bara slutet på en vattenyta. 

– För utställningen på Konstepidemin kommer jag bland annat att ha en videoprojektion med ett fartyg på väg in mellan fyrarna till inloppet till Brofjorden och olje­raffinade­riet. Det är det jag ser från ateljén. Brofjorden och vattnen här omkring är också min fars och min farfars farvatten. Vi har bikupor på Stora Kornö, en ö där min far är född och uppväxt. För att ta sig dit passerar vi med båt raffinaderiet och dess inlopp.


 – Förra året gjorde jag ett projekt för ­Svilova, en konstnärsdriven one-line plattform och projektrum i ­Göteborg. Jag kallade projektet för Refine. Det betyder förädla. Projektet rör sig kring detta med förädling, att förädla olja. Olja är ju egent­ligen gamla fossil, det vill säga kol och kolväte som är uppbyggda med hexagonala former. Det är med samma former, som bina bygger sina bikupor. De förädlar också, när de producerar sin honung. Jag jobbar mycket med det – släktskap och förbindelser. Det som går in och ut i varandra, som olika associationskedjor. Jag har gjort en hel serie med hexagonbilder i form av akvareller. Jag ser vilken färg den här platsen har, men omkodar och strukturerar på ett annat sätt. 

Gunilla Hanssons verk handlar mycket om ett under­sökande av vatten ur alla aspek­ter. Från den vattenbaserade färgen och färgpigmenten till det vatten som omger oss i form av sjöar, floder och hav. Det vatten vi inte kan leva utan och det vatten som är förutsättningen för allt liv. Konsekvent, subtilt och lågmält ställer hon olika frågor kring vatten och platser i dess närhet 
och gestaltar dessa i sina installationer och ­akvareller.

Inför sin kommande utställning på Galleri Konstepidemin har Gunilla Hansson skrivit en text om sina utgångspunkter och tankar. Hon avslutar den med orden:


Topiska tankemönster. 

Tankeplatser.

Min topik, en slags kompass.
Något att navigera efter.

Enkelt och komplicerat.
Horisontellt och vertikalt.

Omkodar den kända terrängen.

 

BERIT JONSVIK