GALLERIROND våren 2006 Zenit, kulturtidningen i väst



Med järnvägen som galleri
 
Stanley Helin visar målningar på banvallen
 
 

Järnvägen har blivit ett galleri för Stanley Helin som bor i ett stort trähus bara 30 meter från banvallen i Norsesund, där pendeltåget gör ett kort stopp mellan Göteborg och Alingsås.
Från perrongen kan man se hans fem stora målningar, uppstagade med järnrör som han grävt ner i marken.

 
Han målar i akryl på masonit och stagar med läkt och bultar som håller ihop konstverken.
– Två blåste ner i stormen, säger han och ler åt den oavsiktliga symboliken i Flykten med maskrosfrön som sprids av vinden ut i universum.
I våras förnyade han fyra av målningarna. Tidsbild målade han över med ett motiv av kubafångar i orangea dräkter och höghus i rök och damm som anspelar på 11/9-katastrofen.
– Jag har fått kritik för att jag målar politiska bilder.
 
 
När han sökte arbetsstipendium från Lerums kommun röstade moderaterna nej i första rundan men sen gick det igenom. Han har sponsorer som ställer upp med färg och material, inte bara företag.

Kultur och fritid i Alingsås ställde upp med ett par tusen.

– Jag blir ofta upprörd när jag läser tidningen, fortsätter Stanley och nickar åt Muren, en bild som anspelar på den omdiskuterade barriären som byggs i Israel.
Vågen kallar han en annan tidsbild, med motiv från havet. Målad efter tsunamin.

– Det är våldsamma krafter i rörelse. Jag har försökt att få fram vatten och den känslan. Det kunde vara otäckt men jag har gjort det vackert som jag tycker det är.
 
 
Aniara är ett tema han återkommer till efter att ha läst Harry Martinsons rymdepos 1983. Författarens perspektiv från tuvan ut mot kosmos har blivit Stanleys ledstjärna.

– Det sitter så djupt.

När han målar blir det ofta med vatten. Kanske för att Norsesund är vackert beläget vid Sävelången som breder ut sig på andra sidan järnvägen. Han ser ut över sjön från huset från 1874 med ateljén en trappa upp.

Vi lämnar perrongen för att komma undan försommarregnet, tittar in i värdshuset i den gamla stämningsfyllda stationsbyggnaden som fått kulturella förtecken och fortsätter uppför backen.

För 15 år sedan lät Stanley nedanför huset montera upp ett garage som han använder som galleri, för sig och hustrun Gungerd som är textilkonstnär.
 
 
Han kallar det Galleri Maskrosen vilket anspelar på hans gamla motiv, den utskällda men vackra blomman som mot alla odds klarar livhanken och visar prov på överlevnad och livskraft.

Här har kolleger som Ebbe Petersson, Anneli Martin och Elisabeth Wrange ställt ut.
Och här kan man se hans egna verk, som blivit allt mer intensiva och mindre prydliga. Eld och vatten kallar han typiskt nog en målning på papper som mäter 2.40 meter på bredden. Motivet är en explosiv glödande värld. En dramatisk händelse på autobahn i Tyskland 1994 gav honom en ny syn på livet och förändrade hans sätt att måla.

Stanley och Gungerd, vana fjällvandrare, hade varit på sin sjätte alpvandring i Österrike när han under hemresan föll ihop medvetslös i ett astmaanfall.

– Jag var så nära döden. Efter det började jag måla det röda och svarta. Det slätstrukna och softade med maskrosorna försvann men bladformerna finns kvar. Jag insåg att livet kan vara våldsamt.

Tur i oturen var att han kollapsade nära en bensinmack och en ambulans snabbt förde honom till ett sjukhus i staden Fulda.

– Ett läkarlag fick liv i mig. Jag var helt grå.

Han känner en viss frustration över den svenska sjukvården. Han hade sökt läkarhjälp för hosta och förkylning före avfärden till Österrike.

– Men läkaren lyssnade inte på mig och skickade med en burk brustabletter. Jag hostade i tre veckor och visste inte om att jag hade lunginflammation. På ett sjukhus i Österrike fick jag veta att den blir sämre på högre höjd!
På Lanzarote, en av Kanarieöarna, började han måla lavalandskapet.

– Det är mer eftertanke i dag, jag är mindre naiv.
 
 
Växterna som står för liv och död i en livscykel där överblommade delar svävar ut i rymden är en källa i måleriet, men numera på ett annat sätt.

– Jag tänker mer abstrakt och det blir friare att måla. Det gula är lite naivt, nästan, tycker jag i dag.

Isblomma kallar han en blå målning av resterna av ett fröhus, berg och vatten.
Stanley Helin växte upp på en isolerad bondgård i Badened i Falbygden och fostrades som tolvåring av hårt jobb, var ute i skogen och högg kubikmeter med ved av björk och tall.

Han ville utbilda sig till konstnär men pappan tyckte inte att det gick att leva på. – Jag gjorde dagsverken på gårdar och trädgårdsmästeri innan jag kom på det här med dekoratör.

Efter militärtjänst i Stockholm, där han gjorde högvakten och såg de berömda prinsessorna leka på borggården (”kronprins Gustaf Adolf lyfte på hatten för mig och prins Bertil gjorde honnör”) och bevittnade Nacka Skoglunds genombrott på Råsunda, fick han jobb som dekoratörselev i tillverkningen av reklamskyltar med screentryck.

Sen blev han dekoratör i Göteborg, gjorde skyltar och reste mycket. På besök i Stockholm gick han alltid på Moderna Museet.

– Jag målade hela tiden.

Han skickade in sina bilder i mitten av 1960-talet till Konsthallen i Göteborg och blev accepterad på vintersalongen i sällskap av Becke Hinnerson och Folke Lindh.

– Jag var väldigt utanför konstlivet. Det är grupperingar som är svårt att komma in i. Jag har aldrig försökt. Har man inte gått Valand är man lite udda. Och jag har inte gått någon skola alls…

Det senare brukar gå ut över hans ansökningar om stipendier. I stället blev idrotten hans sociala träffpunkt.

– Jag tävlade i längdåkning i skidor och löpning. I skidor vann jag 15, 30 och 50 kilometer i distriktsmästerskapen och har åkt fyra Vasalopp och deltagit fyra gånger i Stockholm Marathon och sprungit åtta Göteborgsvarv.

Med tre barn blev tvåan i Göteborg för trång och paret såg sig om efter ett liv på landet och hittade 1968 Norsesunds näst äldsta hus, som han rustat upp. Hans grafik har blivit lika uppskattad som hans måleri.

Utställningen vid järnvägen på västra stambanan med tågen som rasslar förbi har pågått i tio år. Idén fick han när trädgårdsmästaren intill rev växthuset och fick några träfiberplattor över och frågade: ”Vill du ha dem?”.

– Ja, jag kan ju alltid måla på dem, tänkte jag. Då fick jag idén att sätta upp dem vid järnvägen, lite som reklam för galleriet. Sen har jag förnyat dem nästan vartannat år och motiven har blivit större och större.

Han blandar in sand för att göra akrylfärgen stark och ge målningarna en spännande och väderbeständig yta, grov som sandpapper. För att få mer lyster målar han på lager med brunt och kopparfärg som lyser.

– Sen tycker folk det är så roligt och uppmanar mig att fortsätta. Nästa stora projekt är en separatutställning på Galleri B-fors i Stockholm nästa år.
 
 
JAN BERGMAN
 
Mångfaldigande och utnyttjande av text och bilder är ej tillåtet utan upphovsmannens tillåtelse.
Copyright text: Jan Bergman

www.stanleyhelin.net