Thomas Willard

I väntan på ett magiskt tillstånd

Thomas Willard bygger rum med lyskraft

2012

Thomas Willard är känd för bilder med spänning i formerna och med en speciell lyskraft oavsett storlek och motiv. Under många år har han arbetat med temat ljus-mörker-glöd och resultatet har ofta fått en andlig framtoning, som under arbetsgången ibland har förändrat riktning och bevekelsegrund. Bilderna kan innehålla både figurer och föremål, men oftast bygger han volymer och arkitektoniska rum med färger i flera lager, som andas i olika strukturer och ljus, och som kan få stadga med kol eller krita.

 

Från att länge har varit stadsmänniska flyttade han för ett 10-tal år sedan ut till ett stort gammalt hus med snickarglädje på Hälsö i Göteborgs norra skärgård, och han har starka minnen från Öckerö, där han vistades under många barn- och ungdomsår. En utbildning på HDK 1969–73 vid linjen för möbel och inredning gjorde honom först till formgivare/ inredningsarkitekt, men han tröttnade snart på att rita produkter och skolade istället om sig till båtbyggare. Under många år arbetade han därefter med både egna och andras båtar, ett yrke som gav glädje men begränsad fritid och ekonomi. Slutligen har hans långa engagemang inom vården och särskilt psykiatrin tagit mycket tid och kraft, men gett mänskliga vinster i form av större insikter i den egna personligheten. Att leva och arbeta med närhet till havet har varit en livsnödvändighet. Avskildheten och samtidigt allt naturligt liv runt hamnen på en skärgårdsö är en bra kombination för kreativt tänkande. Ljuset som flödar in genom de höga fönstren hemma i bostaden är däremot inte så viktigt för hans arbete.


Två utgångar, olja

–Jag bär ofta på ett mörker och känner att det omsluter mig med trygghet. För mig bor det en särskild rikedom i mörkret, men jag har inget behov av att undersöka det. Istället har jag alltid undrat vad som döljer sig i ljuset och kämpat för att leta fram det som gömmer sig bakom.

Thomas Willard är en känslig filosof och tänkare och arbetar in alla livserfarenheter ur sin minnesbank i bilder, som alla bygger på kontraster och pendlar mellan mörkt-ljust. Han har en stenhård arbetsdisciplin och kan måla oavbrutet i flera timmar i väntan på att den intellektuella kontrollen ska släppa och ge plats för andra världar och för det undermedvetnas eget regelverk. Det är framför allt den sinnliga oljefärgen som bärare av känslor och energifält som väcker den rena målarlusten. Inne i färgens värld blir allt meningsfullt och roligt, och ibland händer det att magiska tillstånd uppstår. 


Hus, olja

–Arbetet med måleri kan vara fyllt av lyckliga omständigheter. Den härliga konsistensen hos oljefärgen fyller mig med lust, men jag kan ändå få slita länge innan det händer något i bilden. Jag byter ofta mellan pensel, kniv och roller, där det passar. När jag är riktigt trött, nästan utmattad, och det inträffar faktiskt snabbare nu för tiden, och när jag inte längre orkar upprätthålla kontrollen, då kan något viktigt hända i målningen. Just dessa magiska tillfällen, när jag tappar garden och låter allt flöda betyder så mycket för resultatet att jag häpnar varje gång.

Thomas Willard arbetar i både stora och små format. Småbilderna är ofta roliga och lite speciella att hitta en lösning på. De är viktiga oavsett storleken, och de kan vara lika arbetskrävande att måla som stora bilder. I de små formaten är han av någon anledning ofta mer respektlös och öppen.


La bottiglia, olja

– Respektlösheten, öppenheten, de ständiga feltrampen, misstagen, de oväntade valen blir väldigt bra och spännande. I små format går allt så rasande fort. Eftertänksamheten och kanske intellektet, med andra ord ”domarna”, dyker alltid upp förr eller senare ändå – helst senare. I en utställning blir det alltid rytmiskt bättre och det skapar ofta starkare spänning med blandade stora och små bilder.

De senare årens tankar kring de vanliga stora existentiella frågorna har gett en verklighetsuppfattning i större förändring än tidigare, men den starka känslan av tillvarons fragmentisering är fortfarande närvarande.



–Jag är tyvärr en person med ett överflöd av dystopiska tankar. Ändå har jag fått en ny naturnyfikenhet och känner en gränslös fascination över det mesta levande och hela evolutionen. Denna känsla har blivit något nytt och växande under de senaste åren. Kanske är det åldersrelaterat, och det är möjligt att det också gäller mina generationskamrater. En gång i tiden trodde jag, utan att fundera närmare på saken, att livet inte kunde vara så äventyrligt och spännande längre, när man kommit upp i 60-årsåldern. Varje dag är ju inte så ny längre. Så otroligt fel jag hade! Livet upphör aldrig att ställa nya eller gamla frågor. Varje dag kommer, nu som då, med en ibland förfärande kraft och vi vet fortfarande som vanligt inte vad som strax ska hända. Kanske är det detta som är äventyret.

GUN HELLERVIK