Abecita Konstmuseum

Abecita Konstmuseum i Borås
– en skattkammare för den konst- och fotointresserade.

2014
Berit och Bengt Swegmark

Mitt i shoppingens mecka, Knalleland i Borås, ligger Abecita Konstmuseum.

Entrén till museet är en lite undanskymd portingång och en anonym trappuppgång på Herrljungagatan 15. På väg upp till 3:e våningen möts besökaren av uppmuntrande skyltar, som räknar ner antalet kvarvarande trappor – bara en trappa kvar. Och för den som inte riktigt vet vad som väntar, finns också en uppmaning: ”Ta god tid på dig, museet består av tre våningar”. Väl uppe finns belöningen, en skattkammare på 2400 kvadratmeter, fylld med foto, grafik från Europa och USA tillsammans med nordisk textilkonst.

Vid mitt besök i januari 2014 visades på våning 3 två stora och spännande fotoutställningar; Sandra Freij – Musor, drömmare och fashionistas och Mats Andersson – John Bauers skogar.

De två översta våningarna är vikta för samlingarna. På våning 4 kan man se ­grafiska verk av David Hockney, Richard ­Hamilton, Kiki Smith m.fl. Två skyltdockor klädda med Barbara Krugers kläder med texter som I SHOP THEREFORE I AM blir starka som kommentarer till det omgivande överfyllda shoppinglandet. Våning 5 är inte mindre innehållsrik. Där samsas Robert Rauschenberg, Andy Warhol, Jim Dine med Alex Katz, Louise Bourgeois och den senaste mottagaren av The Nordic Award in Textiles – Annika Ekdahl. 



Abecita Konstmuseum öppnade 2008 och är inrymd i Abecita Corsettfabriks gamla lokaler, därav namnet. Det är ett privat museum som drivs av Stiftelse Fokus Borås och har en häpnads­väckande stor och väl genomtänkt samling. Den består av grafisk konst med början i Popkonstens genombrott i ­Europa och USA på tidigt 1960-tal. Knappast ­något annat museum i Sverige kan stoltsera med något motsvarande. Frågan uppstår självklart. Hur kommer det sig att ett privat museum i Borås kan uppvisa en konstsamling av en sådan dignitet? ­Grunden till museet ligger i Berit och Bengt Swegmarks privata konstsamling. Det är de två som byggt upp samlingen, och de har koppling till familjeföretaget Swegmark Invest AB, där Abecita numera ingår.



Och jag ställer frågan till dom båda:
Hur började det hela?

Bengt Swegmark: Vi började samla på konst tidigt, när vi var unga. Vi flyttade in i en trerumslägenhet och när vi hade inrett den, så var pengarna slut. Men vi hade förstått att man skulle ha en tavla över soffan som alla andra. Så efter en tid beslöt vi att köpa ett konstverk till hemmet. Då tog vi råd av den nystartade ­galleristen Björn Bengtsson. Han hade intresserat sig för internationell konst och åkt över till USA och köpt in konst där i början av 60-talet. Grafik var en möjlighet för oss ekonomiskt. Han visade oss ca 10–15 blad som han hade hemma. Det var bl.a. grafik av David Hockney och Richard ­Hamilton. Det var mycket sparsmakat. Vi köpte ett blad. Sedan kom han tillbaka efter 4–5 mån och hade med sig nya blad, som han bredde ut på golvet och ingenting sa. Han tvingade inte på oss någonting. Så småningom kom han tillbaka igen med Rauschenberg o Lichtenstein. Han var mycket ute och reste i både Europa och USA. Vi köpte en portfölj med 39 blad av Hockney. Sedan blev Björn sjuk, men då stod vi på egna ben och åkte själva runt på mässor och utställningar. Runt 1999 hade vi till sist en ganska stor samling. Några museichefer ringde till oss för att fråga om de fick titta på samlingen. De blev mycket förvånade över vad vi hade och frågade hur vi hade tänkt oss framtiden.



Berit Swegmark: Ja, dom frågade hur många barn vi hade. Vi blev lite överraskade över den frågan. Vi har fyra barn. Så museicheferna ­tyckte att det inte var bra att dela samlingen i fyra högar, utan menade att samlingen skulle bevaras intakt och föreslog att vi skulle bilda en stiftelse. Vilket vi gjorde år 2000, Stiftelsen Fokus Borås, och skänkte vår samling till stiftelsen. Stiftelsen har inriktning på kultur, medicin och stipendier till konstnärer. Vi fick då inte behålla konsten i bostaden, vilket vi ursprungligen tänkt, utan måste avskilja konsten från bostaden. Ett par ­våningar på den gamla Abecitafabriken stod tomma eftersom produktionen hade flyttat utomlands. Så vi rensade upp lagret där och Textil­museet fick ta det de ville ha.

Bengt Swegmark: I slutet av år 2000 hängde vi upp samlingen där och började bjuda in vänner. Det spred sig och många ville komma på visning. Många museer hörde också av sig och ville låna samlingen. Så den var ute på resa i 1½ år. Vi såg då också vad det var som fattades och började planera för att komplettera samlingen. Det blev trångt till slut, så vi öppnade upp en våning till. 

Ett år hade vi över hundra guidade visningar. ­Sedan tog vi till oss ytterligare en våning och började med fotoutställningar. Det är 5½ år sedan Linda Nilsson anställdes som museichef. Och det är 2 år sedan vi öppnade upp samlingen för allmänheten. Vi har nu 5 guider och 60 volontärer, som jobbar med verksamheten. I allmänhet är det pensionärer, som själva får bestämma hur många timmar de vill jobba. 


Alex Katz

Samlingen är inriktad på grafisk konst och foto. Vi har över 400 verk nu och här visas alltid ca 300 verk. Vi byter och skiftar 4–5 ggr per år. Vi vill att det skall upplevas som ett levande museum. Samlingen omfattar 24 konstnärer. Vi kom på att vi inte hade ­någon minimalist i samlingen. Så vi valde ut några som vi tyckte var intressanta och åkte till ­Venedig och till Basel för att titta. Vi bestämde oss för ­Ellsworth ­Kelly och köpte 5 verk. Det var ju heller inte så många kvinnor i samlingen och det måste vi ha. Men det har vi köpt sent. Andy Warhol köpte vi också sent. Björn Bengtson sa alltid, köp inte Andy Warhol för han har ingen ordning på sina upp­lagor. Andy Warhol ville sprida sin konst till alla, så upplagor på 250–300 var väl ingenting att prata om, tyckte han. Det skall inte vara mer än 100 i upplagan, tyckte Björn. Men Louise Bourgeois ­målade direkt på bladen. Alla är unika och finns bara i 10 ex. När det var den stora utställningen med ­henne i Wannås ­lånade dom från vår samling.



Berit Swegmark: David Hockney gjorde sina ­stora foto­collage 1983. Han flyttade från ­London till Los Angeles för att ha nära till sin tryckare. Då blev det mycket färg i de grafiska bladen. Och vi tyckte då att det var för färggrant, det här kan vi inte köpa. Men det har vi ångrat. Det sista vi ­köpte var fotocollaget från Tokyos Ambassad. Vi har köpt in Hockney från 1961 till 1983, så för att fira hade vi en stor utställning med ca 100 blad. Vi visade också Richard ­Hamilton. Han dog några månader innan utställningen öppnades.

Många museers samlingar påverkas av flera personer under årens lopp. Här har vi två valt själva. Om vi har varit överens vill säga. Om vi inte tycker om det båda två, så köper vi inte. Så samlingen är byggd efter principen inga kompromisser.

Den här tiden från 60-talet till idag har ju varit en intressant konsthistorisk tid, där det gått från det icke föreställande, det abstrakta till popkonst. Vi jobbar också målmedvetet för att komplettera samlingen. Det var ju inte så många kvinnliga konstnärer med från början, men nu har vi kompletterat med Louise Bourgeois, Kiki Smith och Barbara Kruger. Andy Warhol kom också in sent. När vi började funderar på att köpa in något av honom, så dök det här porträttet av Mick Jagger upp, som vi båda tyckte om. Likaså bilden av Mao som en lila bubbla och den elektriska stolen, inte den röda eller gula utan den här mörka mystiska bilden.

Bengt Swegmark: Under dessa 10 år museet har ­funnits har det varit ett stort intresse. Vi har hittills haft ca 30 fotoutställningar, där vi också har köpt in och nu är sammanlagt 100 verk inköpta. Vi har haft många av de stora svenska fotograferna som exempelvis Christer Strömholm. Nu i höstas hade vi en fin utställning med Hans Gedda. Det var ca 70–80 bilder, cirkusbilderna, stilleben och Nelson Mandela porträttet. Vi var först med att ställa ut detta porträtt, innan det sedan visades i Stockholm på Nationalmuseum. Där blev det väldigt omskrivet. Nu i vår kommer en stor utställning med foto­grafen Dawid.


Berit Swegmark och Linda Nilsson

När jag frågar om hur framtiden ser ut för museet och samlingarna skrattar de båda och Bengt ­Swegmark svarar snabbt: Den är evig och väldigt ljus!

– Från den 1 januari har jag avgått som ordförande för Stiftelsen Fokus Borås. Berit och jag kommer att ägna oss helt åt Konstmuseet. Vi vill också följa utvecklingen inom konsten, åka på mässor och se utställningar på olika gallerier och muséer i mån av tid. Om du hade frågat för 40 år sedan, så hade vi inte kunnat föreställa oss att vi skulle sitta här som vi gör nu och förvalta ett museum. Vi har fått oerhört mycket tillbaka av allt det här. Det har varit roligt och givande med hela verksamheten, och att dessutom få lära känna så många konstnärer har givit oss mycket.

 

Abectia Konstmuseum har, förutom sina utställningar på tre våningar, en omfattande verksamhet med workshops inom foto, fotoakademi, guidade visningar mm. Linda Nilsson är museichef och spindeln i nätet, sköter marknadsföring, logistik, inköp, kommande utställningar, planerar upp hela verksamheten med guiderna mm. 

Hon berättar om hur verksamheten drivs.

– Jag började här 2008, innan öppningen i ­januari. Man kan säga att jag ansvarar för våning 3 och Bengt och Berit Swegmark har hand om samlingen på våningarna 4 och 5. Hela verksamheten bedrivs med mycket ideell hjälp av vår Nära-Vän-organisation. Vi har 63 frivilliga, som hjälper till med allt från kaféet till omhängningarna. Innan vi startade, tittade vi mycket på hur idrottsföreningarna skötte sin verksamhet. Vänverksamheten har en mycket aktiv roll i museet. Det är allt från tjänstemän, lärare, rektorer, teknisk personal till advokater. Det är ett stort utbud av yrken, där alla bidrar med just sin kompetens. De finns i receptionen, de guidar, de arbetar i hängningsgruppen. På tre timmar brukar vi ha tagit ned en utställning, packat in den och skickat iväg den. Hängningen av en ny utställning görs på måndag, på tisdag är det färdigt, på onsdag är det pressvisning och på torsdag vernissage. Vi jobbar alla här både högt och lågt, med både planering och små praktiska saker. I vår Nära-Vän-verksamhet gäller det att bygga en tillhörighet och trygghet. Jag har gjort manualer för allt som skall göras, så att nästan vem som helst kan hoppa in. Vi har träffar tre gånger om året. 

Utställningarna bestäms av mig tillsammans med Bengt och Berit Swegmark och en utställningsgrupp. Vi träffas några gånger om året. Inför öppningen av samlingarna för allmänheten i april 2012 har vi fått hjälp av en reklambyrå att paketera all verksamhet på ett tydligare och snyggare sätt. Vi har en ny grafisk profil och besökarantalet har ökat. Det är också mer interaktivt. Det är en stor extern grupp, Michaela Gester med vänner, som driver fotoakademin. Vi har också samarbete med Neva Books. Vi kan erbjuda nästan vad som helst i fotoböcker. Vid varje utställning har vi också 4–5 fotokvällar, där vi visar bilder, bjuder på kaffe och smörgås. Nu senast under Hans Gedda hade vi 150 besökare på en sådan träff och kunde inte få in fler. På vernissagerna har vi oftast någon underhållning. 

Målet är att museet skall gå plus minus noll. Vi har inget stöd från staden eller regionen utan bara sponsorer. Det är ju ett privat museum, som drivs till stor del med ideella krafter. 

Vår målsättning med utställningarna är att de skall ha hög kvalitet, men att det också skall vara något som är publikt. Något som är lätt att ta till sig tillsammans med något som kanske är smalare och gärna också någon nykomling. 

I höstas hade vi Hans Gedda och hans porträtt och stilleben tillsammans med Peter Gerdehag – Hästmannen och Kokvinnorna. Många kommer bara för det ena och andra bara för det andra. I och med att vi är ett privat museum, så är vi fria att göra precis vad vi vill. Vi vill nå ut till allmänheten, men med en annan syn och kanske överraska med något oväntat. Det som stimulerar mig här på museet är mötet med alla människor.

TEXT & FOTO: BERIT JONSVIK