Rino Bozajic

En stark tro på humanismen
och det mänskliga hoppets filosofi

Tore Kurlberg-stipendiat 2014
Rino Bozajic i sin ateljé

Det är glest med konst-och kulturstipendier avsedda för Bohuslän, men bland de privata donatorerna finns Tore och Märta Kurlberg från ­Skärhamn, som med goda insikter i konstnärens ekonomiskt kärva vardag valde att skapa ett stipendium till en begåvad och ambitiös konstnär, som i enlighet med villkoren måste vara mantalsskriven i någon av de bohuslänska kommunerna Uddevalla, Stenungsund, Tjörn, Orust eller Kungälv. 

Den nu framlidne Valandskonstnären Tore Kurlberg var mycket tillbakadragen och ­varken intresserad av att ställa ut eller sälja sina målningar. Det ständigt återkommande motivet med utsikten över havet från bostadshuset gav upphov till ett flöde av bilder, som blev alltmer abstrakta ju äldre han blev. Med jämna mellanrum visas hans bilder numera på olika plaster i Västsverige, och i höst har turen kommit till Öckerö kommun.

Stipendiet har delats ut varje år sedan år 2000 och prissumman på 50000 kr, som innefattar en månads sommarvistelse och uppe­hälle i franska Grez-sur-Loing, har varit oförändrad sedan starten. Stipendiet har fyllt en stor funktion för de geografiskt berörda konstnärerna och enligt instiftarens önskemål ska den utvalde vara ”fattig, men bra”. Varje år finns ett stort antal ansökningar och förslag att ta hänsyn till, och urvalsprocessen kan bli svår, eftersom det ofta väger jämt mellan kandidaterna. 



Juryn beslut är alltid enhälligt.  

Som stipendiat för 2014 valdes Rino ­Bozajic från Kungälv med motiveringen:

 

Rino Bozajic skulptör och målare från Kärna, Kungälv kom till Sverige som politisk flykting från Jugoslavien på 60-talet driven av en stark frihetslängtan.

Alltsedan utbildningen vid Valands Konsthögskola har han i sin konst motarbetat de teknokratiska och destruktiva krafterna i samhället och istället försökt förmedla humanistiska ideal och det mänskliga hoppets filosofi.  Människor som övervinner svårigheter, betvingar natur­lagarna och lyckas finna harmoni i tillvaron är ett återkommande motiv i bronsskulpturer av olika format. De uttalar alltid en stark livslust och en obändig fantasi, som fyller oss med en känsla av att allt är genomförbart. Tillsammans med kollegan Thord Tamming har han också byggt upp en välrenommerad bronsgjutningsverkstad i Vävra utanför Kungälv.

Med världens tilltagande oro och stora flykting­strömmar har hans konst större aktualitet än någonsin.



Rino Bozajic växte upp i Kroatien, en välmående del av det gamla Jugoslavien, som vid denna tid hölls ihop med järnhand av marskalk Tito. Det var en konstruerad helhet, och överallt i de etniskt och religiöst skilda regionerna fanns gammalt missnöje med den politiska ordningen. Vissa gynnades medan andra motarbetades, och intellektuella yrken sågs med misstänksamhet av makthavarna. Många lämnade landet på grund av arbetslöshet och de styrandes maktmissbruk. 

Rino Bozajic hörde till dem som motarbetades och hade svårt att skapa sig en framtid i landet.


Inspirationsskåp med egna former och hittegods ur naturen.

Redan i tonåren förstod jag, att det inte skulle gå att få utbildning och arbete i ­Jugoslavien eftersom jag inte hade de rätta tankarna eller var politiskt korrekt. Det skapade för all framtid ett obändigt frihetsbehov hos mig med fokus på rätt och rättvisa. När jag kom till ­Sverige som 20-åring fanns här ett viktigt pågående arbete för demokrati, men ju längre tiden gick förstod jag, att också här frodades olika maktkonstella­tioner och påtryckningsgrupper med stor makt i samhället. Idag väljer både politiker och massmedia tydligt sida i det storpolitiska spelet, trots att det innebär att en ny imperialism växer fram på de små utvecklingsländernas bekostnad. Det är ändå svårt att arbeta för en särskild sida, eftersom jag alltid vet att det finns både bra och dåliga människor i alla länder och kulturer. Människan är sig lik överallt och kan utnyttja speciella förutsättningar. Den enda framkomliga vägen för en konstnär är därför att arbeta för de humanistiska idealen och att tro på de goda krafterna hos människan.


"Arkitektoniskt mönster" relief i ­fiberbetong; 80x60 cm.

Under de första åren i Sverige arbetade han inom olika industrier som Volvo och vid varven men blev efter några år antagen vid Valands Konsthögskola, där han studerade 1966–71.

Han har en grundmurad tro på människans egen förmåga att förändra sin tillvaro och betonar det mänskliga hoppet som en viktig kreativ resurs för utveckling över hela världen.

Rino Bozajic är ständigt verksam i sin stora ateljé i Kärna utanför Kungälv, där han jämsides arbetar med teckning, måleri och en mångfald olika skulpturala uttryck i brons, sten, marmor, fiberbetong och trä. Där finns också mängder av skisser, lösryckta minnesfragment och utkast till stora kommande projekt. Arbetet pågår överallt i rummet och man imponeras av alla funktionella och sinnrika praktiska hjälpmedel i det ofta tunga arbetet.  Det finns många utkast och halvfärdiga verk, allt i en härlig blandning och det år trångt trots ateljéns stora yta.

Många trådar löper parallellt och kan lagras ­eller sparas för kommande behov, eftersom ­arbetet ibland leder in i återvändsgränder.

Ja, ibland kommer jag bara inte vidare och är tvungen att börja med trädgårdsarbete eller röja i skogen. Det är väldigt avkopp­lande. ­Andra tankar och funderingar om livet rinner då till, och när jag går in i ateljén igen, kan jag plötsligt ha en färdig lösning på ett svårt bildproblem. Då går det fort att arbeta, och jag tvekar aldrig.


Tuschteckningar; 45x60 cm

Produktionen har under många år ofta ­handlat om människa, boning, byggnad och lett till att ­intresset för arkitektur har ökat med fokusering på ­rörelsen i rummet. Han letar ­efter starka hållbara former, som kan förvandlas till mäktiga konstruk­tioner, men det måste alltid finnas spänstig­het och laddning i ­resultatet. Han undersöker det tomma rummet med sin rymd och sina hemligheter men också problematiken med människan inskriven i rummet. Det händer mycket i rummet, och även i de tomma utrymmena anar man den mänskliga närvaron. Tomheten bär på aningar om ett filosofiskt innehåll. 

Det är viktigt att formen inte bara är en form utan har ett ­levande laddat och rytmiskt uttryck, som man inte tröttnar på. Mina former bygger på föremål som jag kanske hittar ute i naturen, en kvist, en sten eller en relik av något slag. Det ­sätter igång min formfantasi och blir kanske delar i en ny skulptur eller teckning, men det kan dröja länge innan något händer. Det blir en ständigt pågående forskning, och alla olika upplevelser ger avtryck i ­konsten.


I ateljén trängs skisser, modeller, färdiga ­skulpturer, teckningar och målningar.

På senare tid har Rino ­Bozajic skapat rörliga men precisa, ­nästan kalligrafiska bilder i tusch med hjälp av sammanlänkade ränder gjorda med den smala kanten på en träspatel.  De är utförda helt på fri hand, och sällan har väl formfasthet och rytm sammanfallit på ett så suggestivt sätt som i dessa nya bilder.

Under årens lopp har han ­varit ­anställd som lärare vid Studie­verksamheten Lill­hagens Sjukhus, lektor vid HDK och dessutom arbetat som lärare vid den nu ­stängda Angeredsateljén, som hade en viktig inriktning mot samhällsintegration och med en 1-årig konstnärlig förberedande grundutbildning för vuxna.

Det var oerhört stimulerande att vara ­lärare och arbeta med både vuxna och ung­domar. Jag tänker särskilt på de ­intagna vid Lillhagens Sjukhus, som hade så mycket att lära mig med sin öppen­het och ärlighet utan förbehåll. Angereds­ateljén som nu är nedlagd gjorde ett fantastiskt arbete med integration av invandrare i det svenska samhället.  Det blev en liten kreativ tillflyktsort i den slitna förorten och innebar en ovärderlig vägledning för många ungdomar med en helt annan bakgrund. 

GUN HELLERVIK

Foto: Gun Hellervik och Rino Bozajic