Marie Gayatri Kristoffersson

Art in Nature, 
Landart som konst och pedagogik

2014
Marie Gayatri Kristoffersson

Marie Gayatri ­Kristoffersson arbetar med Land Art.
Fast egentligen heter det Art in Nature. Och det finns en ­skillnad där. Land Art ­myntades på 60-talet och beskriver en ganska så ­minimalistisk konstform där man ser jorden enbart som
ett material att gestalta med.
Art in Nature har ­tagit ­avstamp i denna konstform, men ser sig idag som något annat.
En konst som samarbetar med och värnar om naturen, som är en del i den ekologiska utmaningen.

Marie Gayatri och jag träffas nere vid vattnet, vid Röda Sten. Med sig har hon en väska fylld med käkar, benknotar, mystiska artefakter, skatter från hennes konstnärskap som Land Art-artist. Tingen är målade i glada, icke-naturaktiga färger, ligger och vibrerar av säreget utanförskap trots sitt naturliga ursprung.

Jag inser genast, att det måste vara roligt att ­arbeta med naturen som utgångspunkt. Utomhus, med det man hittar, stenar, kottar, blad, gräs, pinnar. En skattkammare av råmaterial.

Utbildad både som pedagog och konstnär med en examen från HDK i botten har Marie Gayatri alla möjligheter att skapa intressanta pedagogiska projekt. Men hon har också gjort sig ett namn som utövande Land Art-konstnär, med ett stort kontaktnät utomlands.

Marie Gayatri har rest mycket. Till Mongoliet, till Sydamerika och Sydkorea och hon har deltagit i utställningar lite var stans. Land Art är stort i framför allt Sydkorea, men också i Tyskland, England och de före detta öststatsländerna. 



I Sverige har det varit svårare att göra sig ­gällande. Redan i sitt examensarbete experimenterade Marie Gayatri med denna konstform, inspirerad av kultförklarade konstnärer som ­Joseph Beuys. 1994 gjorde hon sitt första Land Art uppdrag i Alingsås, tyvärr inte alltigenom lyckat. Avsikten var, att konstverket, som var så kallad ­Process Art, sakta skulle disintegrera, det handlade om förgänglighet. Tyvärr vandaliserades verket nästan genast, vilket skapade mycket rubriker. Konstigt nog handlade dock debatten mest om Marie Gayatri och hennes verk nagelfors och ifrågasattes. Vandalerna slapp lindrigt undan.

Men på så sätt fick Marie Gayatri en chans att diskutera sin konstnärliga avsikt. Att ställa ­frågor som: Vad har vi för relation till naturen?

– Sättet att se på och interagera med ­naturen ser annorlunda ut beroende på i vilken sorts värde­system vi lever, säger hon, den kan ha mycket motstridiga laddningar.

Marie Gayatri ser det inte som alltför realistiskt att hon får möjlighet att ställa ut här i ­landet. Att överleva och slå sig fram om ”vanlig” konstnär är tufft nog, som Land Art-artist är det ännu ­svårare. Hennes konst passar inte i den så kallade Vita ­kuben, på ­gallerier och i konsthallar.

För henne känns därför pedagogiken som rätt väg att gå. Hon började som lärare på Bild och form­skolan i Göteborg, en friskola som bygger på Freinet-modellen där konst och bild är självskrivna i undervisningen. Som pedagog kan hon sprida kunskap om Land Art och nå ut.



I projekt för barn och unga finns det i Land Art ett för skolor mycket attraktivt element: interagerande hållbar utveckling. En konstart som tar sig an naturen ligger rätt i tiden när man vill göra ­barnen medvetna om naturen och ge ekologisk insikt.

Marie Gayatri ser sig inte som den viktiga medelpunkten i egenskap av konstnär, hon vill istället leda, visa, undervisa, låta fokus ligga på andras skapande.

Trots detta behöver även hon tid för sin egen konstnärliga utveckling. Att arbeta pedagogiskt är stimulerande till en viss gräns, de flesta projekt vingklipps ofta av alltför korta tidspass. Barnens arbete hinner aldrig gå på djupet, processen hinner inte mogna och ger därför inte heller positiv feedback till konstnären.

Får Marie Gayatri däremot tillräckligt med tid, till exempel när hon arbetade som konstpedagog på en förskola i Majorna och hon fick möjlighet att träffa barnen en gång i veckan under flera år, blir samverkan med barnen mycket mer konstruktiv och mer inspirerande. 

Men arbetar man som bildlärare på halvtid, två och en halv dagar i veckan med 200 barn att ta hand om, så som det kan se ut ute i skolorna, känner sig Marie Gayatri förståeligt nog frustrerad och otillräcklig.

För Marie Gayatri är det en gåta, vad som händer med lärarna när de hamnar på en skola. Hon saknar engagemanget som hon upplever finns på förskolorna. Hon är full av beundran för de fantastiskt fina, välfungerande förskolor vi har och för alla professionella lärarna där.



Ibland saknar hon visionerna i skolans värld. Hon anser vetandet vara av största vikt för att människan ska kunna utvecklas. Konsten funge­rar väl att integreras med lärandet. Ett mycket talande exempel på hur just Land Art öppnar upp naturen för upplevelser är när Marie ­Gayatri steg för steg för ut invandrarbarn i skog och mark. Dessa barn bär ofta på en rädsla och en misstänksamhet mot naturen med sig från sin hemländer, de är ovana och känner sig främmande och osäkra.

För Marie Gayatri är det också viktigt att vara en del av något större, att ingå i ett socialt nätverk.  Det är därför hon känner en viss ­skepsis inför ­konstens kommersialisering. Hon tycker uppriktigt att det är roligare att arbete inom utbildnings­sektorn än in konstsektorn. 

 


Även om skolorna ­under årens lopp köpt många konst­serier, som undervisningstillfällena kallas av ­Göteborgs kommun, är det just nu lite ebb i efterfrågan på hennes Land Art-projekt. Det har gett henne tid att skriva en handbok för pedagoger om att skapa med naturmaterial i naturen. Den ska ges ut som e-bok och finansieras genom crowd-funding, det nya sättet att klara ekonomin när traditionella förlag anser ämnet för smalt. Den ska också ges ut på engelska, med tanke på ­hennes stora internationella nätverk.

Marie Gayatri menar att hon ändå har en bit kvar med att förankra Land Art som den intressanta konstart den är. ­Eller som det ju egentligen heter numera: Art in Nature.

Henriette Ousbäck