Boken om Konstepidemin

Till evig smitta! 

Boken om Konstepidemin
– Epidemiska episoder 

2014
Utanför Hus 10 vid invigningen av Konstepidemin 1987. Foto: Konstepidemin arkiv

Så är den äntligen här, den efterlängtade, nödvändiga och viktiga boken om Konstepidemin i Göteborg. Det handlar från början om starka visioner, som nästan mot alla odds växte till ett livskraftigt projekt och slutligen övervann allt motstånd hos statliga och kommunala myndigheter men också hos politiker. De båda visionärerna och initiativtagarna Robert Jonsviks och Jens Mattiassons smittande entusiasm och envishet gjorde dem oövervinnerliga. Det var ett stort ögonblick, när den dåvarande kulturministern Bengt Göransson 1987 kunde skåla och inviga hela det gamla Epidemisjukhusets område vid Linnéplatsen till en konstnärlig fristad med orden
– Till evig smitta!

Konstepidemin är idag ett livskraftigt kulturcentrum med fjorton olika byggnader, som tillsammans omfattar 4.000 kvadratmeters arbetsyta på det gamla Epidemisjukhusets parkområde. Den drivs av en ideell förening, vars huvudsyfte är att både tillhandahålla bra och billiga ateljéer för konstnärer inom olika genrer och fungera som en viktig mötesplats för konstnärer och publik ­genom stor utåtriktad verksamhet.

När Konstepidemin firade 25-årsjubileum för några år sedan började planerna på allvar växa fram att samla och dokumentera alla ­minnen från det tidiga arbetsskedet i en bok, som också skulle kunna bli vägledande in i framtiden. Konstnären Berit Jonsvik, som har haft ateljé på området sedan starten och på nära håll följt utvecklingen, har varit både idéskapare och redaktör. Hon bar i flera år på tankar om att samla och publicera hela den märkliga historien om Konstepidemin. Behovet gnagde ständigt i henne och tog dessutom mycket energi från de egna arbets­uppgifterna.

– Det var ju omöjligt att ignorera en sådan viktig uppgift. Om vi hade väntat i fem år till hade nog mycket gått förlorat i form av minnen och odokumenterat material, och då hade vi behövt starta om från en nollpunkt. Nu finns de flesta av de tidigaste hyresgästerna kvar i de olika ateljéerna och har starka minnen från den första tiden. Vi har fått lite stöd och sponsring från olika håll, men allt arbete har ju annars varit ideellt och tagit oerhört mycket tid i anspråk. En stor del av förra året gick åt till heltidsarbete med boken. Det var verkligen en stor tillfredställelse att se hur boken växte fram och slutligen låg klar i slutet av förra året.

– Många har varit inblandade och allt kontaktarbete periodvis väldigt tidskrävande. Någon måste alltid hålla i alla trådar, ha koll på detaljer och samtidigt få ett grepp om helheten. Mycket skulle hållas ihop. Vissa saker gick heller inte att skriva ner, eftersom det handlade om arbetsliv och känsla under så lång tid. Här har det alltid funnits en speciell intim stämning och en kollegial trygghet, som är svår att beskriva i ord. Detta är en fristad, där vi kan få arbeta ifred.

Boken är naturligt uppdelad efter de olika verksamheter som bedrivs, främst ateljéerna och det yttre publika arbetet. En särskild del har ­ägnats åt visionerna, bakgrunden och starten.


Robert Jonsvik går husesyn på epidemisjukhuset 1985 mellan Blå huset och Hus 3 Foto: Tommy Wiberg

En av de viktigaste uppgifterna för den första styrelsen var att skapa nya ateljéer för många husvilla konstnärer, som hade fått lämna sina lokaler, när de gamla arbetarstadsdelarna revs. Där hade det funnits billiga och bra ateljéer, men nu var trycket stort på kommunen för att skaffa lämplig ersättning. 

På Konstepidemin skapades i flera etapper och efter ett löpande renoveringsprogram ett 100-tal individuella ateljéer rättvist fördelade mellan olika konstnärsgrupper som bildkonst­närer, teaterfolk, författare och musiker. Här kan man stänga in sig för eget arbete, men också få samvaro, sällskap och stöd av kollegor runt omkring. Det skapar trygghet och trivsel i vardagen. Boken visar upp arbete och liv i alla ateljéer, som är fotograferade på olika sätt för att visa på variation och spänning i mångfalden. I det lilla begränsade rummet är allt möjligt.


Jens Mattiasson och Robert Jonsvik. Foto: Konstepidemin arkiv

Författaren och poeten Lina Ekdahl bidrar i ­boken med en dikt, där hon beskrivit lyckan över en egen ateljé. Här följer ett utdrag:

 

 

Det är inte det att hon blir en helt annan ­människa, när hon är i ateljén.

Det är inte så.

Men det är ett annat fokus.

En arbetsro.

Ingen rättighet.

Men en förutsättning.

En utgångspunkt.

Det faktiska egna rummet är en utgångspunkt
också för det egna inre rummet.

Ateljén i ateljén så att säga. Det rum som hon
bär med sig. Till stan. Till Naturhistoriska museet. Till Sjömansgården. 

Till skogen, Till fiket. Till hemmet.

Alltid.

Ständigt.

Det är det som är det fina……


Nils Ramhøj, ateljé 405. Foto: Lars Åsling

Bland Konstepidemins många utåtriktade verksamheter under åren märks det egna galleriet, det särskilda smyckegalleriet Hnoss, de internationella gästateljéerna, arbetet med barn och unga, med scenkonsten och med den årliga välbesökta Konstepidemins dag. Restaurangen har alltid varit viktig för olika möten med publiken. Samtliga verksamheter har under årens lopp förändrats, utvecklats och ibland avslutats för att ta avstamp i något nytt. I boken har olika skribenter bjudits in för att ge sina synpunkter på utvecklingen inom sina speciella områden, och alla betonar vikten av att det ständigt förs en dialog, som kanske kräver både tid och tålamod och manar till eftertanke, när allt annat i samhället går för högvarv.


Kent Karlsson i sin ateljé på Konstepidemin Hus 9. Foto: Björn Rantil

Konstepidemin hade inte varit möjlig utan de båda visionärerna och initiativtagarna Robert Jonsvik och Jens Mattiasson, som tyvärr båda gick ur tiden i slutet på 90-talet. De var en oslagbar kombination, som med charm och avväp­nande direkthet malde ner allt motstånd, om och om igen. Deras entusiasm och glädje smittade alla så det var omöjligt att motstå deras kreativa kraft. Det var också en annan tid med kortare avstånd till maktens företrädare, och det fanns utrymme för spontana attacker. Marken och det centrala läget vid Linnéplatsen hade ännu inte blivit högvilt för byggherrar, byggföretag och politiker. Arkitekterna Bengt Lidström och Sten ­Henriksson blev snabbt indragna i program­arbetet och ­bidrog ideellt med stor kunskap och erfarenhet. 


Pressklipp. Foto: Berit Jonsvik

Jens Mattiasson var konstnär men också aktiv socialdemokrat med en direkt väg in i ­Göteborgs maktelit, vilket innebar möjligheter att påverka inifrån. Han var en mycket elegant man med en nästan fransk framtoning och hade ett avväp­nande sätt att umgås med politiker och tjänstemän. I denna ställning nådde han till och med fram till den dåvarande kulturministern Bengt ­Göransson, som snart blev mycket positiv till idén med en Konstepidemi, där många konstnärer skulle få en fristad och en bra arbetsplats. 

Jens Mattiasson hade länge arbetat med konst och barn och blev senare den som drog igång Barnakademin på Konstepidemin, en av de viktigaste utåtriktade verksamheterna på området. Ett genialt drag var att dra in den social­demokratiske politikern Sören Eriksson och sjukhusadministratören Joen Holmberg i styrelsearbetet. De arbetade länge och hän­givet med att få organisationen på stadiga ­fötter. Båda vittnar om rika erfarenheter och glädje i arbetet med Konstepidemins förverkligande. I bakgrunden fanns också den alltid hjälpsamme kultursamordnaren Svenning Leander, som i det tysta ­arbetade hårt för utökat kommunalt stöd till konstnärsateljéerna.


Bild från boken om Konstepidemin

Robert Jonsvik var tidigt känd för sin skicklighet som tecknare och var flerfaldigt prisbelönt inom detta område. Han var en oerhört kreativ person och en stor social begåvning, som var outtröttlig när det gällde att planera och sätta igång olika projekt. Alla drogs in i hans entusiasm och glädje över projektets framskridande. Det tycktes inte ­finnas några gränser på arbetskapaci­teten och i samband med olika framsteg i processen ordnades alltid storslagna och roliga fester, som bar på hans speciella engagemang och design.

Arbetet med Konstepidemin är i sin helhet belysande för kulturlivet i Göteborg på 80-talet, då fortfarande bra idéer kunde förverkligas utan att ­krossas av marknadskrafterna. Det fanns alltid med en typisk göteborgsk ton, en slagfärdig humor och en frisk uppkäftighet. Redaktören Berit Jonsvik har funderat mycket över projektets process och målgång.

– Hela projektet och förverkligandet av så stora drömmar och visioner hade säkert inte varit möjligt idag, när det råder ett helt annat kulturklimat i ­Göteborg. Nu har vi i alla fall en väl etablerad verksamhet här uppe, som dessutom betyder mycket för ­Göteborgs kommun, och jag tror att vi just nu sitter säkert inför framtiden. Öppenheten och det publika arbetet på Konstepidemin idag betyder mycket för göteborgarna och de övriga invånarna i regionen. Vårt arbete inom olika fält är i ständig förändring, och det finns en plan för kontinuerlig upprustning av fastig­heterna, som ger trygghet på lång sikt.

– Boken om Konstepidemin är en historia, som var nödvändig att berätta just nu. Det handlar om människans förmåga att göra det omöjliga möjligt. Allt arbete med boken har från olika håll varit ideellt, och min egen belöning ­ligger i att jag har fått göra den färdig!

GUN HELLERVIK