Andreas Korsár

”Mina bilder är stämningar eller tankar. Iakttagelser.” 

Andreas Korsár akvareller är berättelser om samtiden

2013

Vid ett litet diminutivt skrivbord sitter ­Andreas Korsár och arbetar med sina ­akvareller. Han lägger lager på lager med tunna akvarell­färger för att till slut få den valör och det djup i färgen som han eftersträvar. Ett tålmodigt arbete, där möjlig­heten att ångra sig är ­begränsad. 

Den akvarell han håller på med vid mitt besök är en bild från Hovås-badet. Under en klarblå himmel står fyra personer bredvid varandra och tittar bort i samma riktning. En av kvinnorna håller ett litet barn i famnen. Frågan vad de egentligen tittar på uppstår omedelbart. 

– Det var en familj, som stod och tittade på sina söner, som hoppade från tornet. Det var en invandrarfamilj. Jag tycker om stämningen i den bilden. Mycket också för att jag gillar havet.

Även om man inte ser havet, så finns det där och är närvarande i bilden. 



Koncentrerad och noggrann målar Andreas Korsár ytterligare ett lager på kvinnan längst till höger i bilden och hon får en fördjupad ton på sin blus. Jag undrar hur han kom in på detta med konsten och akvarellmåleriet. 

– Det började redan i Umeå, då jag gick på estetiskt program på gymnasiet. Det lossnade när vi började med modellteckning. Genom krokiteckningen fick jag en känsla för människokroppen. De långa ställningarna, som varade i en timme eller mer, tyckte jag mest om. Jag såg också vid ett tillfälle i ett skyltfönster några enkla linjeteckningar, som inspirerade mig. Jag ville kunna göra så med mina egna historier. Men det gjorde jag efter skolan, för då kunde man koncentrera sig. 


Intervjuaren, 2008, 34x28 cm, tusch.

– Jag sökte både till Umeå Konsthögskola och till Valands Konsthögskola. Jag kom inte in i Umeå utan kom in på Valand. Så jag blev tvungen att flytta, vilket jag kanske inte ville då. 1995 var jag 20 år och tyckte det var ett stort steg att flytta så långt. Idag är allt så internationellt, då var det inte så. Jag tecknade mest och jag tyckte det var modigt av dom att ta in någon som bara tecknade. Det var ­kanske Franco Leidi, som då var lärare i teckning och grafik på Valand som tyckte om det jag gjorde. 



– Då när jag började, var Valand på väg att flytta in till stan från Hisingen, så det fanns fler ateljéer än folk på skolan. I gymnasiet målade jag mycket, men på Valand tecknade jag mest. Jag gjorde också leranimerad film. Till akvarellen återkom jag i slutet på Valands­tiden. Började teckna med färgpennor, men gick över till akvarell och det har jag hållit på med sedan 2006. Så vägen till måleriet har gått genom teckningen kan man säga. 


Klorofyll, 2011 37x30 cm, akvarell, tusch.

– Det var ingen direkt undervisning i måleri på Valand. Det var en tid när det kom nya tekniker. Önskan var att man skulle jobba med ­video och performance. Överhuvudtaget var det lite undervisning de första åren. De åren jag gick på skolan var roliga, men det var ganska ­bråkigt då med både lärarna och ledningen. 

– Under den tiden proklamerades också måleriets död. Det utvidgade fältet inom kons­ten blev dominerande men video och performance intresserade mig inte så mycket. För mig var det mer teckning och skulptur. Jag var också på Island en termin under skoltiden. Kände mig lite vilsen där och tecknade mycket. Men jag var intresserad av animation med tecknade bilder. I en film är det något som händer hela tiden, en berättelse som uppstår. Jag gick också på en kurs på Konstfack i Stockholm och på klassisk animationsutbildning i ­Eksjö under ett år. Jag tycker om att det tar tid. Man tecknar en ruta i taget, så man går in i det länge. Fast det är samtidigt frustrerande att det tar sån tid. 


Mexico City, 2009, 34x38 cm, akvarell, tusch.

Andreas Korsárs bilder är också mycket av kortfilm, berättelser om samtiden. Det finns en stämning och en stillhet i bilderna samtidigt som detaljrikedomen låter betraktaren fantisera om en fortsättning, en bildruta till. 

Det finns en absurd komik mitt i den ­komplicerade verklighet, som dina bilder skildrar. 

Varifrån kommer idéerna till dina bilder? 

– Akvarellen Klorofyll handlar om hur jag föreställer mig att det skulle vara att ha ett raveparty ute i skogen, att dansa runt där mitt i klorofyllen. Jag har aldrig varit på något sådant, men det är som jag föreställer mig att det skall vara. Många av de bilder jag gör handlar om stämningar och tankar, om vardagen. Olika iakttagelser jag gör av världen omkring mig. Jag var till exempel i Mexico City på Västra Götalandsregionens stipendium. Jag har också varit tillbaka där senare. Akvarellen Mexico City är en mörk bild. Den staden är ju känd för sin kriminalitet. Hon som står där kan vara en möjlig tjuv. När man går runt i staden får man vara försiktig, men inte rädd eller dumt naiv. Bilden uttrycker det som är hotfullt och okontrollerat. 



Andreas Korsár tillhör de som går sin egen väg med sina akvareller. Det fanns en tradition kring akvarellmåleri med en mängd regler och bestämda uppfattningar om hur en akvarell ­skulle se ut och hur man skulle måla. Den ”rena” akvarellen var något eftersträvansvärt. Vått i vått skulle det vara. Konturer och täckvitt var förbjudet. Pappret skulle vara det vita i akvarellen. Regler som de gamla mästarna inom akvarelltekniken, Anders Zorn och Carl Larsson, faktiskt inte brydde sig så mycket om. (Ser man närmare på Anders Zorns akvareller upptäcker man hur skickligt han utnyttjar ett litet penselstreck med täckvitt för att förhöja glansen i ett öga eller en vågkam. Och Carl Larsson välkända akvareller från sitt och Karins hem Sundborn i Dalarna utgår från konturteckningar.) 

Hur ser du på detta med olika trender inom ­konsten och akvarellmåleriet?

– Jag har aldrig brytt mig så mycket om jag ­varit ”inne” eller inte. Det går i cykler. Håller man bara på, är man ändå ”inne” någon gång. Det har varit lättare sen jag gick ut skolan. I alla de nya teknikerna vi skulle lära oss på skolan kände jag mig vilsen. Det var för mycket möjligheter. Och det gör ju inte allting lättare precis. Jag har massor med teckningar och akvareller här. Det är nästan lite jobbigt att ha så många bilder. ­Ibland kan det kännas onödigt att göra nya. Ändå ­håller man på. Det går inte att sluta. 

 

BERIT JONSVIK