Charles Felix Lindbergs donationsfond

Charles Felix Lindbergs donationsfond
berikar Göteborgs offentliga miljö
och Graham Stacy bistår vid inköpen

”Människor märker när en skulptur är borta”

Göteborgs offentliga miljö

Göteborg är lyckligt lottad som har en alldeles egen donationsfond för s­tadens prydande och förskönande i form av konst och parker. Den ­förmögne ­affärsmannen Charles Felix Lindberg donerade så gott som hela sin förmögenhet till detta ­ändamål. Ända sedan hans död 1909 har ­göteborgare och besökare ­kunnat glädja sig åt den ­generösa ­gåvan. Poseidon på ­Götaplatsen och Karin Boye vid ­stadsbiblioteket är ­kanske de mest kända ­verken som ­bekostats med ­fondmedel, men så mycket, mycket mer finns. Platser, verk och ­konstnärer utses genom ett ­noggrant ­beskrivet tillvägagångssätt. En ­konsult utsedd på 6 år svarar för att allt går rätt till. Med några månader kvar av sitt ­förordnande har ­skulptören ­Graham Stacy mycket att ­berätta.

Skulpturen har mycket starkare påverkan än bilden, menar Graham Stacy. Finns den i det offentliga rummet – i en park, på ett torg eller i ett bostadsområde – går det inte att värja sig. Den kan tränga sig på, till och med tyckas farlig, men också vara en vän som skänker tröst eller kanske bara uppfattas som vacker. Det kan bli starka opinioner. Tyvärr är det mest människor som har invändningar mot ett verk eller en placering som hör av sig. Det står i vägen, det är fult, obegripligt. Eller så tycker man att en så betydelsefull konstnärs värdefulla verk borde placeras på bästa plats i centrum och inte ute i ett förortsområde,”där folk som inte förstår sig på Konst bor!” Som om alla som vandrar i centrum gör det. Det är på andra platser än Avenyn ett offentligt verk kan göra skillnad, till exempel vid en förskola i  Hammarkullen eller utanför Backa­teatern. 


Vilande figur, Henry Moore. Foto: Jan Peter Dahlqvist

Your 15 minutes of fame vid Backateatern, skapad av Tina Frausin, består bland annat av en utomhusscen med sittplatser för en tänkt ­publik. ­Graham Stacy ­berättar att det rådde delade meningar om vilken typ av skulptur det skulle vara. Men idag är det mycket uppskattad på sin plats. Här kan man slå sig ner, den inspirerar till drömmar och är fylld av berättelser.

Men även om de som uppskattar en skulptur och tycker den har sin rätta plats inte ropar ut det, nej ­kanske inte ens i sitt dagliga umgänge med verket studerar den eller är medvetna om dess existens så blir saknaden tydlig om den försvinner. Då hör man av sig. 

 


Karin Boye utanför Stadsbiblioteket. Foto: Jan Peter Dahlqvist

–Människor märker när en skulptur försvinner. ­Karin Boye flyttades under ombyggnationen av Stadsbiblioteket och saknades genast. Nu är hon tillbaka på sin plats igen. Personligen gör det mig ont att man har flyttat in Henry Moores Vilande ­figur som fanns i Slottskogen, för att man är rädd att den ska stjälas. Jag tycker inte det är någon lösning. Det är som att sätta den i fängelse. ­Eller på ålderdomshem. Henry Moores skulpturer är gjorda för att ses utomhus. Hans ateljé i England var lika mycket inne som ute. 

–Claes Hakes skulptur som nu står utanför Central­stationen vid gång­vägen till Nordstan har det gått bättre för. Den stod tidigare mellan järnvägsspåren men plockades ner vid någon ombyggnation. Jag tycker mycket om den och är glad att den fått en sådan fin plats.

Bohuslän, som Claes Hakes verk heter, var tänkt till skrot men räddades i sista stund till den plats där den nu finns. Platsen är väl funnen, här har den rymden den behöver, till skillnad mot den tidigare placeringen.


Bohuslän, Claes Hake. Foto: Jan Peter Dahlqvist.

Det är flytten från det offentliga utomhusrummet som Graham Stacy ogillar. Annars har han inget emot att ett verk får en ny placering. En skulptur är en skulptur och den kan vara placerad bra eller mindre bra.

– En del skulpturer funkar inte på den plats man valt. Då kan man ta bort den för man måste inte låsa sig vid platsen som var tänkt från början. Man måste få pröva, för det är viktigt att finna rätt plats. Och blev det inte bra alls gör det inget, då gör man sig av med verket. Det är inte heller fel att ta bort ett verk som inte längre ­fyller någon funktion. Staden ändrar karaktär hela tiden. Och en skulptur är förhållandevis billig om man ser till vad exempelvis en byggnad kostar. Eller för den delen en lyxbil. Det är gott om stora BMW i Göteborg. Det finns idéer att konst ska skapas utifrån konsensus, men det anser inte jag. Tvärtom är rikstagande i det offentliga rummet viktigt. Jag ogillar till exempel den typ av teater där publiken görs delaktig i handlingens utveckling. Så uppkommer ingen stor dramatik. Kulturen har en plikt att vara bråkig och ifrågasättande och det är större katastrof om alla bara säger OK, då saknas engagemanget. Att det råder delade meningar ska man se som en sporre.

En skulptur har ingen annan funktion än den konstnärliga, den talar för sig själv, enligt ­Graham Stacy. En byggnads värde och skönhet hänger däremot ihop med vad den ska användas till.


Möte vid Lärjeån, Hans Gothlin.

– Det är stor skillnad mellan arkitektur och bildkonst. En byggnad ska användas; som kyrka, sjukhus, fabrik. Ändamålet ska bidra till formgivningen, annars är det bara praktfullt nonsens. Vackrast är en byggnad som fungerar för sitt ändamål. Men en byggnad kan ibland få nya funktioner med utmärkt resultat. Se på Tate Modern som finns i en före detta kraftstation i London, eller för den delen Röda Sten i Göteborg. En byggnad kan gärna vara dekorerad, men den får aldrig tappa sin funktion.

Uppgiften som konsult hos Charles ­Felix ­Lindbergs donationsfond tar mycket tid i ­anspråk. När donationsfondens styrelse bestämt sig för att en plats ska få en utsmyckning – man får massor av förslag och önskemål om placeringar – öppnar man för konstnärer att komma med förslag, såvida det inte rör sig om ett arbete ­under 300 000 kronor, då man kan göra en direkt beställning. Av de dryga 40 förslag som brukar komma in väljer Graham Stacy ut 15, som han presenterar för en utsedd jury, ­bestående av ett par styrelseledamöter ur kulturnämnden och 2–3 professionella konstaktörer. Av de 15 blir det sedan 3 som arvoderas för att arbeta vidare med skisser. Av dessa utser juryn ett vinnande förslag. Konsulten presenterar förslagen men får inte delta i juryns arbete och juryn vet inte vilka de tävlande är. Förfaringssättet ska garantera att valet blir så objektivt som möjligt. När det är klart är det Grahams uppgift att stötta konstnären, se till att ersättningen blir acceptabel, och vara till hands på olika sätt. Han har också erforderliga kontakter med markexploatören, förhandlar och skriver kontrakt med den som ska utföra arbetet.

– Jag har hela tiden haft ett mycket gott samarbete med politikerna i donationsfondens nämnd, de har varit mycket positiva och engagerade. Också Cecilia Borgström-Fälth, som är enhetschef för Göteborgs Konst är värd en ­eloge för sitt stöd. Det här vill jag absolut få sagt.


Ett lodjurs huvud tar form. Foto Jan Olson

Graham Stacy har också andra uppdrag, bland annat undervisar han på Göteborgs konstskola, och han arbetar i den egna ateljén. Just nu förbereder han sitt deltagande i en kommande samlingsutställning på Konstepidemin. Ett lodjur håller på att ta form liksom en leopard.

– Jag reser mycket och när jag besökte ­Guyana i Sydamerika pratade befolkningen om ­jaguarer som skulle finnas i trakten. Men de såg dem ­aldrig. Likadant är det med lodjuren. De sägs vara tillbaks i skogarna men de håller sig ­undan. Det är fascinerande.

Trädgården runt husen i gläntan på ­Bokenäset i Bohuslän, där vårt samtal äger rum, fungerar som ett vackert galleri med flera exempel på Graham Stacys karaktäristiska skulpturer. Uppe på berget avtecknar sig en räv i stål. Den ger ett så verkligt intryck i sitt kroppsspråk att man förvillas att tro den vara levande.  Den avhåller dock inte de verkliga exemplaren för att smyga på sommarens inhyrda hönor som gärna sällskapar vid kaffebordet. Vi pratar om hans eget skapande som han känner stor lust till.


Graham Stacy. Foto: Jan Olson

– Jag är utbildad i England, vid Chelsea School of Art. Jag hade ingen konstnärlig bakgrund men hade en fantastisk lärare, skulptören ­Elizabeth Frink, som undervisade så att man förstod vad hon sa. Sedan dess har jag målat och arbetat med grafik. Men det är tecknandet och skulpterandet jag uppskattar mest. Jag tecknar varje dag. Och skulpterandet; du tar något som är platt, viker det och får något tredimensionellt. Teckningen får en tredimensionell form. Mitt skapande finns där, mellan teckningen och skulpturen. Nu är jag glad att jag ser ett nyvaknat intresse för tecknandet hos unga konststuderande. De vill göra något på riktigt, säger de, i motsats till den digitala bilden. Och de är mycket ambitiösa, lägger ner mycket tid på sina bilder och mycket som görs är riktigt bra.

Snart har Graham Stacy fullgjort sitt uppdrag som konsult hos donationsfonden. Många fina arbeten har han varit med om att sätta på plats. Det är inte alltid hans egen favorit som faller ­juryn i smaken, men urvalsprocessen är fastställd av donatorn och den ska garantera att inte en person ensam kan bestämma vad som ska köpas in. Och han är nöjd med resultatet och har aldrig behövt försvara något som inte är bra. Ett av de verk han är särskild glad över är Hans Gothlins Möte, placerad i Lärjeåns dalgång. 

– Den är en av de bästa saker jag varit med om, både skulpturen och placeringen. Den har enkelhet i formen och jag tror att den orsakat många samtal. Hans Gothlin är en mycket duktig konstnär. Men jag är inget språkrör för ­verken, det är inte min uppgift och jag vet ju inte vem som kommer att se dem. 

Bibbi Olson

 

Fakta:

Charles Felix Lindberg (1840–1909) drev ett av ­Göteborgs största köpmanshus. Vid sin död ­efterlämnade han en omfattande förmögenhet som ­testamenterats till Göteborgs stad för dess förskönande. 
Under åren har mer än hundra verk bekostats ur fonden. Bland annat ­skulpturen av donatorn själv, med sin tids attribut; helskägg, långrock, kubb och ­spatserkäpp. Den är placerad i korsningen Avenyn – Allén, på platsen som bär hans namn.