Bengt Olson

Värmlänningen som drog till Paris

2015
Utställning på Föreningen Konst i Karlstad 2011. Foto: Gun Hellervik

Vid ett slumpartat möte på en gata i Göteborg för fyra år sedan med ­konstnären Bengt Olson uppstod ett samtal oss emellan kring en text i GP av Mark Isitt, som vi båda hade läst. Det var en artikelserie om arkitektur och dess ­eventuella samband med dagens gängkriminalitet. Artikelserien hade som rubrik Från luften ser allt bra ut. Samtalet ledde till att jag bad Bengt Olson om en ­intervju. Han hade i vårt samtal där på gatan berättat om hur debatten gick ­mellan arkitekter, politiker och konstnärer på 50-talet, när planeringen av de nya ­förortsområdena inleddes. Han var dessutom en av initiativtagarna till ­bildandet av Grupp 54. Denna berättelse behövde dokumenteras, tyckte jag.
Vi träffades strax därpå i mitt kök. Bengt Olson gav en spännande skildring
av konstnärslivet i ­Göteborg på 50- och 60-talen och delade med sig av egna erfarenheter som konstnär. Här återges några nedslag.

Bengt Olson är konstnären från Värmland, som efter studieåren på Valands Konstskola i Göteborg drog till Paris. Han har utfört ett flertal stora monumentalverk i Frankrike. Förutom att vara en svensk konstnär med lång praktik som gjort något så ovanligt som karriär i Paris, så är Bengt Olson en berättare i sedvanlig värmländsk anda. Det är lätt att se paralleller mellan dagens debatt om konstnärernas plats i arkitekturen och samhällsplaneringen och gårdagens debatt i samma frågor. Trots att det gått mer än sextio år sedan dess, känns berättelsen om hans erfarenheter fortfarande förvånansvärt aktuell. ­Historien upprepar sig.

– Jag visste redan mycket om måleri när jag var 15–16 år. Pappa var vän med konstnären Folke Andréasson, som gått på Valand och vi hade många konstböcker hemma. Jag hade också träffat flera av Folkes kollegor från Valand; Ivan Ivarson och många andra. Jag åkte ner till Göteborg och träffade där Knut Irve och Arne Stubelius och visade mina målningar. Då säger Arne Stubelius, när han tittade på mina tavlor: När du fyller 18 år och om du fortfarande vill bli målare, hör av dig så skall jag hjälpa dig att komma in på skolan.


Affisch för utställning på Nolhaga Slott 1993

– Jag jobbade som konditorlärling fram till en dag i maj 1948. Då sa jag upp mig med tanke på att jag tänkte måla väldigt mycket på sommaren. Jag skulle förkovra mig under ledning av min pappa. Så en vacker dag tog jag mitt paket med 12 målningar under armen och åkte ned till Göteborg. Jag gick upp till Arne Stubelius och ringde på dörren och sa att nu är jag här. Jaha, säger han lite förvånat. 

– Farbror har ju lovat att jag skulle komma in på Valand, säger jag. Det kan inte jag ordna, sa han, för nu är det en ny lärare här, som kommer ifrån Ungern. Jag känner honom lite grann, men han bryr sig inte om vad jag säger. Den förre kände jag mycket väl. Jag blev alldeles förskräckt. Jag hade sagt upp mig från jobbet. Jag hade sagt till alla vänner och alla flickor att nu skall jag börja Valands konstskola. Man kan ju inte åka hem då. Jag sprang och sökte jobb överallt. Men jag gick i alla fall upp med paketet till Valand. Där träffade jag en kille som var inhyrd av skolan. Han hade pipa och glasögon och såg så artistisk ut som man bara kunde göra. Jag tyckte om att dansa, så jag såg mera ut som en swingpjatt då. Han tittade på mig uppifrån och ner och undrade väl vad jag var för en konstnär. Ta upp paketet, sa han och det fick jag göra alldeles vid dörren. Jag tog upp paketet och han tittade och sen frågade han: Har du målat det där själv? Ja, svarade jag. ­Sedan tittade jag in i den stora salen och där stod så många tavlor, stora tavlor. Jag kom tillbaka varje dag sedan för att se om jag kunde träffa den nye läraren Endre Nemes. Inte för att jag trodde att jag skulle kunna komma in, utan mer för att jag trodde att han skulle kunna ge mig råd om mitt måleri. Så en dag kom han och han var elegant klädd ungefär som jag var, med gabardin­byxor, blå skjorta och slips och rökte cigarett med munstycke. Han var väldigt vänlig och sa: Kom tillbaka i morgon klockan tre.


Målning på Föreningen Konst i Karlstad 2011. Foto: Gun Hellervik

– Jag kom tillbaka då och såg att han gick omkring i rummen länge och väl och tittade. Men åt mig såg han inte. Jag tyckte att har man sagt att det är ett möte klockan tre, så är det ­klockan tre. På vägen upp hade jag mött Halldin, som var vaktmästare på skolan. Han kom där med papper i handen och sa grattis, grattis, till mig. Du kom ju in, sa han, heter du inte Bengt ­Olson? Jo, sa jag. Det måste ju finnas en Bengt Olson till, tänkte jag, om jag säger något dumt nu till Nemes, så kanske han ändrar sig. Bäst att bara svara ja och nej.

– Så småningom kom Nemes ut ur rummet och såg närmast förvånad ut över att jag stod där. Vad vill ni, sa han. Ja, det är dom där tavlorna, sa jag. Ja, ja, dom där små, dom där små, sa han. Det är så många som söker. Det var 107 stycken i år. Det är bara sju, som kommer in och alla har gått på skolor innan; Slöjdföreningen och utomlands, så det är svårt att komma in. Jag bara nickade och sa ingenting. Efter en bra stund började han att svettas och bli röd i ­ansiktet. Och sen skrek han till: Ni får väl börja då.

– Och jag tackade och slog igen mitt paket med målningarna så himla noga, att han måste ha blivit irriterad på mig. Så började jag skolan och jag var bara 18 år och kom i konfirmations­kostymen. Jag var Nemes yngste elev.


Målningar på Föreningen Konst i Karlstad 2011. u2028Foto: Gun Hellervik

Bengt Olson berättar med glimten i ögat om den unge man han då var, om sina ambitioner och om svårigheter som uppstod. Man kan ana den unge Bengt bakom den erfarne konstnären, som fyller åttiofem i år. Elegansen i sättet, livligheten och karisman finns kvar.

– Det första året på skolan var det knappt någon som pratade med mig för att jag var så ung. Den första modellen vi tecknade, då hade jag fått en dum ställning. Det var precis i profil. Man såg bara nästippen och bröstvårtorna och stjärten och sen fötterna och ingenting mer. Det var ju helt omöjligt att göra något av det. Jag stod där i alla fall och jobbade på. När första kritiken kom från Nemes, han tittade alltid väldigt noga, sa han: Det där säger ingenting.

Jag blev naturligtvis ledsen. Om han hade sagt att det var dåligt, hade jag förstått. Det blev en bättring strax innan jul. Den sista sittningen före jul kom han igen. Då hade jag lyckats bättre och han sa: Här går det framåt med stormsteg.

Efter det blev jag accepterad i skolan, men inte mer än att de nickade till mig. Allihop var ju tio år äldre. En del var gifta och en del hade barn. Jag var ju alldeles grön. 

– Mycket tidigt var jag intresserad av arkitektur. När jag var liten, så byggde min pappa hus av klippark, som fanns i veckotidningen Allers. Jag var så fascinerad av det och drömde mig in i hur det var i de där olika miljöerna. Så jag fick tidigt en känsla för det rumsliga. Jag tror det var andra året på skolan, som jag gick förbi några fruktansvärt fula nybyggda HSB hus, som låg där förra SVT-huset låg i Örgryte. Herre gud! Hur kan man bygga så fula hus på en så vacker plats. När jag kom till skolan på måndagen berättade jag upprört om de fula husen. Jag fick svaret av de andra på skolan att det har vi ingenting med att göra. Jag tyckte det var så konstigt. Så jag blev tyst. Ja, så gick åren. 1952 slutade jag på skolan och jag sökte till Fernand Léger och hans skola i Paris. Där pratade man om arkitektur och där talade man om konst i arkitektur och miljö. 


Uppslag i boken Bengt Olson av Geneviève Bonnefoi. Bengt Olson under arbete med nedfarten till tunneln i Saint-Cloud utanför Paris 1977–78.

Bengt Olson återvände från Paris till ett ­Göteborg präglat av 50-talets politiska stämningar. Det kalla kriget pågick som bäst och det fanns motsättningar mellan olika konstnärliga inriktningar. I sina memoarer Att lyfta upp tiden och vika den åt sidan har Endre Nemes berättat om slagsmål och hårda ord mellan de olika grupperna av konstnärer.

– Jag kom tillbaka till Göteborg 1954. Det var hårda tider då, kallt med mycket motsättningar. Jag hade ju gått för Léger och jag hade varit i Spanien. Nils Nilsson fick se mina målningar och blev förtjust. Då han ordnade min första utställning på Galleri Aveny var jag den första eleven av alla som hade en separatutställning. Jag fick nu också en bra kontakt med Endre Nemes. Vi började prata om saker och ting som hände omkring oss, inte minst i politiken i Göteborg. Han hade en helt annan inställning till konsten än den som var gängse i Göteborg. Man kan säga att han öppnade vägen för oss ut mot det internationella. Han visade på de nya strömningarna och den moderna konsten med Picasso och Matisse och allt det, som hände ute i Europa. Han talade också mycket om de gamla kyrkomålarna. Dem hade ingen talat om förut. Det var naturligtvis hans arv från Östeuropa. Där kunde man se de gamla otroliga målningarna på alla museer. Det var han uppvuxen i. Mitt intresse breddades. 

Motsättningarna i synen på konst var en bidragande orsak till att Grupp 54 bildades och sedan öppnandet av Galleri 54. Bengt Olson var en av förgrundsgestalterna och han berättar livfullt om konflikterna och vad som kom ut av dessa.

– Alla vi elever på Valand hade börjat komma ut från skolan. Men vi hade ingen plats i ­Göteborg. Göteborgs Konstförening var starkt då. Dom ­kunde tänka sig att ta in några och då väl närmast Lennart Åsling, som skulle kunna bli accepterad, men ingen mer. Möjligtvis Erland Brand också, men vi andra skulle inte få komma in. Det var frustrerande. Jag var hemma hos Endre Nemes på Viktoriagatan, där han bodde. Han sa, att vi skapar en ny grupp. Jag sa att det lät bra, men jag undrade om vi var starka nog.
Vi var inte så många. Men han sa att det blir bra. Det var en del målare, bland annat Knut Irve, ­Börge ­Hovedskou, Jöran Salmson och Bertil ­Norell och några stycken till som jag inte ­kommer ihåg ­namnet på. Alla hade gått ensamma utanför Konstnärs­klubben. Sen var det då vi nya från ­Valand. Vi var ett tjugotal, cirka 25 stycken. Tillsammans bildade vi Grupp 54 och året var 1954. 

– Grupp 54 var från början en organisation, som var menad att vara delaktig i utformandet av det nya Sverige, det som höll på att planeras och byggas. Vi hade skolats på Valand i olika muraltekniker, stuccolustro, freskmåleri och sgrafitto och mycket annat. Nemes hade ju själv ­jobbat med saker i emalj. Jag hade gått hos Léger. Så vi satte igång och börja prata med stadens ­myndigheter och med arkitekterna för att kunna komma in i hela processen. Det var många ­intensiva möten med politikerna och arkitekterna. Men så fort vi skiljdes åt på kvällen var det där vi pratat om som bortblåst. Dagen därpå var ­politikerna tillbaka i sina vanliga gängor. 


FANTISERA. Sandblästrad vit betong och röd bohusgranit. Selma Lagerlöfs Torg, Backa. Utförd 1982. Foto: Berit Jonsvik

Bengt Olson minns särskilt sin relation till Ernst Jungen, som var ordförande i Göteborgs stadsfullmäktige vid den tiden.

– Ernst Jungen var en man som bott i Asien och han såg också ut som en tibetan i ansiktet. Vid ett möte där vi och Göteborgs konstförening skulle utse var sin stipendiat tittade han väldigt spetsfundigt på oss: Ni konstnärer har alltid så mycket att klaga på. Vad har ni mer och klaga på nu, när ni ändå är här. Jag blev så förbannad, så jag började prata. Efteråt kändes det som om jag pratade i över en timme. Då kom en dam ut i serveringsdräkt med förkläde och sa att nu kallnar maten. Ja, ja, sa Jungen, vi kommer strax. Vi får sluta här nu. Det är Lucia­firande, men skriv ned allt detta, skriv ned det. Ni skall få hjälp. Så jag skrev och skrev. Sedan fick jag hjälp av kansli­personalen att duplicera. Så det blev en skrift, som trycktes upp i högar och delades ut till alla instanser i Göteborg. Jungen var mycket intresserad, men det blev ändå ingen reaktion. Jag varnade där för det vi nu ser. Jag talade för arkitekturen och ­konsten och konstnärernas situation. 

När inget hände började Bengt Olson grubbla över situationen och försökte komma på andra lösningar. Grupp 54 var nära att ge upp, man tyckte att man hade kämpat och kämpat och gjort vad man kunde.

Nej, sa jag, vi ska inte ge upp. Vi har möjligheter, men vi kanske får göra det lite annor­lunda. Vi gör ett galleri istället, som vi kan ställa ut på. Det fanns ju knappt några gallerier i ­Göteborg. Där var galleriet God konst, som var Göteborgs­koloristernas galleri. Så fanns Lorensbergs konstsalong, ­Galleri Aveny och kanske ­någon till. Det var det som fanns. Så jag började sondera terrängen ­efter en lämplig lokal. Jag hade en vän, som hette ­Torbjörn Thörngren. Han och några till hade en grupp som hette kulturföreningen Paravan, parallellt med oss i Grupp 54. Där ingick både författare och musiker. De gjorde musik och design och hade en tidskrift för ord, bild och ton. Dom var verkligen bra. Men vi var fler, och med Valand och Endre Nemes på ett sätt mer avancerade. 

Torbjörn sa: Jag vet en lokal, ett centralt gammalt trähus, som har varit en skola en gång. Stora ­Teatern har ett förråd för sina kläder där. Man ­kanske skulle kunna få loss en lokal i det huset. Då sprang jag ned till Ernst Jungen och berättade. Jag hade då god kontakt med honom genom den här skrivelsen. Det skall vi nog kunna ordna, sa han. Och vi fick den lokalen. Vi fick på så vis en viss utdelning efter allt arbete, så att säga.  Så kom Galleri 54 till stånd. Det märkliga var att när jag kom och presenterade detta så ­visade kamraterna ett ljumt intresse. Jag tyckte det var väldigt konstigt. Ja, ja sa jag, då gör vi så att då kan jag ta det. Och bygga upp det och sen när det bär sig, så lämnar jag över det till gruppen. Då blev det en reaktion till slut. Så frågade jag igen: Skall vi göra så att vi tar galleriet?

– Så det blev beslutat till slut. Vi fick färg gratis och det målades. Jag hade ju fått så bra kontakt med myndigheterna i Göteborgs stad; Ernst Jungen och kanslichefen och några stycken till, så att jag kunde gå dit bara och prata om saker och ting. Det där var inte populärt, även om jag pratade för hela gruppen. En av medlemmarna i gruppen hade på något vis blivit så upp­eggad, att han började ­attackera mig hårt. Men jag ­kunde ju svara. Jag hade rena papper. Han märkte det och då blev han mer och mer ilsken. Till slut blev han så ilsken att han sa: Är det inte så att du håller käften nu, så slår jag ihjäl dig. Den grabben hade väl knappast haft ihjäl ­någon, men i alla fall hade han gjort ­grejer ­tidigare, så att han hade suttit inne. Det blev dödstyst i lokalen, ­ingen sa något. Då tog jag ­klubban. Här är klubban, sa jag. Jag avsäger mig ord­förande­skapet och jag skall lämna ­Göteborg. Jag ­packade mina pinaler i Göteborg, tog min förra fru och min son och åkte upp till Värmland. Där hade vi möjligheter att få en liten lägenhet. Sen på hösten åkte jag till Paris. 


Detalj av utsmyckningen på Selma Lagerlöfs torg

Bengt Olson sammanfattar de följande åren kortfattat och återkommer då till det som vårt ­första samtal på gatan handlade om; stadsplanering och konstens roll där. 

–Jag har ju kommit tillbaka till Göteborg ofta och jag har många vänner här. Det som ­hände har jag glömt för länge sedan, men det var en av orsakerna till att jag hamnade i Paris. 

Men det var också att jag älskade franskt måleri. Jag hade varit i Frankrike redan i tre omgångar på 50-talet­. Jag hade funnit några kamrater där och en anda som passade mig. Bara det, att när man kommer till en fransk ateljé, skall man säga vad man ­tycker. Man får inte bara stå tyst, då får man inte ­komma ­tillbaka. Där måste man, som ­kollega, ­resonera. 

 

Det passade mig väldigt bra, för jag var uppfostrad så av min pappa.

– Då och då har jag skrivit om saker och ting i Sverige, och jag har blivit intervjuad en del, när jag har varit här i Göteborg. Jag tycker det är synd att det har blivit som det har blivit. Den här nya byggnationen har jag lidit kolossalt av. När jag skrev den där skriften till stadsfullmäktige, då hade det inte börjat byggas den här typen i utlandet, i alla fall inte i Frankrike. På det sättet kan jag tycka att det var bättre där än i Sverige. Men sedan blev det likadant där också. Även om det var lite mer artistiskt i början. De har ju ­samma problem i de nybyggda områdena utanför Paris, som i Biskopsgården. Ingen känslig människa har möjlighet att känna någon hemtrivsel där. Men konstverken, det som är vackert, det blir inte förstört i samma utsträckning. Jag gjorde en ­blästring på en vägg vid Selma Lagerlöfs Torg 1982. Sist jag var ute där och tittade var den i lika perfekt skick som jag hade lämnat den. Nu är det en balettskola mitt emot, men tidigare hade där varit en riktigt jobbig skola.

Där har aldrig varit något klotter på alla de jobb jag har gjort i Frankrike. När jag åkte till Paris 1960 fick jag två utställningar ganska snart, en 1966 och en 1968–69. Året efter, 1970, fick jag mitt första stora monumentala jobb. Sedan följde fler jobb slag i slag, just för att jag integrerade konsten i miljön. En av Frankrikes vackraste miljöer är Saint-Cloud parken. Där hade det legat ett slott som fransmännen själva hade bränt ner vid ett tillfälle, då preussiska soldater låg utanför ­Paris. Det är en fransk park, men den är kuperad. Där finns fontäner och blomsterarrangemang, så det är något helt otroligt. De var tvungna att göra en tunnel under parken för trafiken. Då ville man göra något så att man glömde bort det där ­intrånget, kamouflera bort det. Man gjorde det jag drömt om för Göteborg och Sverige. 

 

BERIT JONSVIK  

 

Folke Andréasson (1902–1948)

Knut Irve (1912–2002) målare, Konstakademin Stockholm 1930–34

Arne Stubelius (1902–1983)författare, konstnär, Valands konstskola 1920–24

Ivan Ivarsson (1900–1939) målare, Valands konstskola 1922–25

Endre Nemes (1909–1985) målare, tecknare, Konstakademin i Prag 1930–35. Föreståndare Valands konstskola 1947–55.

Fernand Léger (1881–1955) fransk konstnär, Académie Julian, ÉcoleNationaleSupérieure des Arts Décoratifs, Paris. 

Nils Nilsson (1901–1949) målare, Valands konstskola 1922–27. Föreståndare Valands konstskola 1938–47.

Lennart Åsling (1921–1966) målare, Valands konstskola.

Erland Brand (1922–) målare, tecknare, Valands konstskola 1947–51

Börge Hovedskou (1910–1966) dansk konstnär, Kunstakademiet Köpenhamn 1930–35.
Grundade Hovedskous målarskola i Göteborg 1945.

Jöran Salmson (1911–) målare, Konsthögskolan Stockholm. Lärare Gerlesborgsskolan.

Bertil Norell (1918–1965) bildkonstnär, grafiker, tecknare, Hovedskous konstskola.

Torbjörn Thörngren (1925–) författare, diktare, redaktör för tidskriften Paravan 1952–57.

 

Fakta

Bengt Olson Monumentalarbeten 

Det började med ett par offentliga uppdrag i Kristinehamn och Karlskoga under 50- och 60-talen. När Bengt Olson sedan etablerade sig i Paris och Frankrike och kom i kontakt med franska arkitekter i slutet av 60-talet fick han flera uppdrag. Det första var att utforma 500 kvm vägg i entréhallen för prefekturen Val-de-Marne i Créteil. Det var inledningen på en lång period, då Bengt Olson arbetade med offentlig konst i Frankrike. Teknikerna har varierat mellan sandblästrad betong till olika former av målade keramiska plattor, som exempelvis i Olympic Center i Gien, där både isrinken och sim­hallen har utformats av Bengt Olson. Kulmen på den perioden får nog sägas vara den 600 meter långa muren i blästrad betong vid infarten till ­tunneln under parken Saint-Cloud i Paris. I Sverige har Bengt Olson fortsatt med de offentliga uppdragen, bland annat på ­Selma Lagerlöfs Torg i Göteborg, ­Entréhallen i Malmö Konserthus och betongreliefer till bostadsentréer i Traneberg i Stockholm.