Himmel över Göteborg. Idé och regi: Eleftheria ­Gerofoka

Wim Wenders änglar intar Göteborg

Kultfilm blir teater

Angereds Teater t.o.m 4 december 2015
Eleftheria Gerofokas lämnade krisens Atén och fick till sist ett hem på Angereds Teater. Nu står hon som regissör för höstens stora satsning, Himmel över Göteborg. Foto: Britt Nordberg

Himmel över Göteborg heter Angereds Teaters stora satsning för hösten.
För idé och regi  står Eleftheria ­Gerofoka. Hon lämnade ett kristyngt Atén för fem år sedan med priser både från teaterskolan och från film.
Efter ett års fåfäng uppvaktning av teatrar i ­Göteborg hände det, som
hon beskriver som sin stora lycka.
Hon träffade Ulrich Hildebrand på Angereds Teater och fick ett hem där. För att fritt ha bearbetat Wim ­Wenders film Himmel över Berlin
till teater står Nicolas Kolovos. 

Året är 2011 när jag första gången träffar Eleftheria Gerofoka, bakom disken på Angereds Teater. Jag är fångad av hennes generösa leende och energiska utstrålning. Hon presenterar sig som Eleftheria, grekiska för frihet. Ett sådant namn har bara en grekisk flicka och vi börjar prata, hon på knagglig svenska och jag på knagglig ­grekiska för att sedan övergå till engelska.  Hon är lycklig över att efter ett års träget sökande ha fått en plats på en teater i Sverige. 

– Jag sa att jag gjorde vad som helst bara jag fick vara på en teater, så jag började städa och tvätta, fixa och ordna.  Det är nog svårare i Sverige att komma in utifrån. Jag har jobbat i London också och där var det lättare, men det kan ju också bero på språket, att det är lättare med engelska. 

Vägen från allt i allo bakom scenen till att stå på rollistan som skådespelare, regissör eller båda delarna samtidigt gick fort i takt med hennes allt bättre svenska och uppenbara erfarenheter om teater.  Hennes första regiuppdrag var den hyllade cirkus-pjäsen Cargo hösten 2013. Det senaste är Emma Broströms pjäs En är ilsken, en är rädd, en gör allt för att bli sedd, som avslutade våren 2015. Då stod det klart att hon är den som ska svara för regin till höstens stora satsning, bearbetningen av Wim Wenders och Peter Handkes film Himmel över Berlin.  Manuset är skrivet av den man som är anledningen till att Eleftheria Gerofoka kom till Sverige; hennes svenskfödde make Nicolas Kolovos, som förlagt handlingen till Göteborg. Han manus­debuterade för Angereds Teater med monologen Banan­huset, som Eleftheria också regisserade. Att nu skapa teater utifrån en av vår tids största kultfilmer är en rejäl utmaning. 

– Jag är exalterad, utbrister hon, när vi ses efter första dagens kollationering efter sommaruppehållet. Det är en så stor produktion. 



Flera av skådespelarna är flyktingar, som jag har letat upp och som kommer från olika länder. Det bygger på mycket research. Tanken är att försöka skapa det nya landet med den här pjäsen. 

Handlingen kretsar kring Damiel och Cassiel, två änglar som strövar omkring på gatorna. De observerar människorna och lyssnar till deras tankar. Damiels värld rubbas när han förälskar sig i akrobaten Marion som är på flykt undan krig. Trots Cassiels protester beslutar Damiel sig för att ta steget från odödlig ängel till vanlig människa. Med cirkus, dans och nyskriven musik berättas historier om flykt, nystart och kärlek, inspirerat av livet och den verklighet som just nu pågår utanför teaterns dörrar i Angered. Det blir mycket körverk enligt antika dramer och mycket rörelse på scenen.  

– Min vision är att skapa en föreställning om kärleken och livet som spränger alla gränser, betonar Eleftheria Gerofoka med en röst värdig ett antikt drama på en grekisk amfiteater, något hon har en stark relation till.

Ulrich Hildebrand nappade också genast på idén när den presenterades för teaterns konstnärliga råd. 

– Det kändes väldigt spännande. Nu har ­Nicolas gjort ett fantastiskt manus och vi har en fantastisk ensemble, säger han. 

Angereds Teater skrev in sig i svensk teaterhistoria redan innan huset var färdigt, som  teaterfilial till Göteborgs stadsteater. Under byggtiden restes ett teatertält utanför, som orsakade jubel kväll efter kväll med Dario Fos Vi betalar inte, vi betalar inte.  Legendarisk blev föreställningen som fick inviga själva huset med premiär den 1 november 1980, nämligen Bertolt Brechts ­Jorden rör sig om Galileo Galileis liv med Sven Wollter i titelrollen. Mycket har hänt sedan dess, ­chefer kommit och gått, huvudmän växlat. Idag är teatern en ideell förening med bidrag från ­Göteborgs kommun på 7,8 miljoner kronor, ett bidrag som inte räknats upp sedan 1996.

Så vi trollar med knäna, säger en luttrad Ulrich ­Hildebrand. 


Eleftheria Gerofokas i Three women voices av Sylvia Plath. Foto: Dimitris Bavilis

Som röd tråd i teaterns verksamhet under hans dryga tio år som chef är frågor om rasism, migration, demokrati och vem som har rätt att stå på en svensk teaterscen både som dramatiker och skådespelare. 

– Vårt uppdrag är att vara en mångkulturell teater och göra föreställningar för både vuxna, unga och barn samt att spela nyskriven dramatik. Det är ju en spännande utmaning. Vi har också ett brett internationellt nätverk med en hel del gästspel.

Också Ulrich Hildebrand kom till Angereds ­Teater som något av en allt i allo – i ett arbetsmarknadsprojekt på 1990-talet – utan särskild teaterbakgrund och med ett eget skivbolag som främsta erfarenhet.  När teatern 1996 knoppades av från Göteborgs stadsteater blev han marknadsansvarig.  

Vad var det du såg hos Eleftheria som andra teatrar missade?

– Jag såg direkt både passionen och viljan att arbeta på teater. För mig är språket inte det enda viktiga, så jag tyckte inte det var något problem. En av mina kvaliteter är att jag går mycket på magkänslan och känner när jag hittar unga begåvade människor med möjlighet att utvecklas.

Så räknar han upp namnen på flera skådespelare med olika etnisk bakgrund som börjat på ­Angereds Teater och gått vidare i karriären.

Eleftheria Gerofoka lärde sig svenska genom att låna böcker, först barnböcker, på bibliotek och lyssna mycket på radio, men säger att hon inte tycker det gör någon­ting om någon talar med brytning på teatern. 

 Att hennes man är född i Sverige men har ­grekiska rötter gör sitt till. Hon och Nicolas träffades i Berlin 2009, där båda blivit utvalda att medverka på Berlinale talent campus, ett årligt återkommande arrangemang med workshops för unga filmare. Det blev en relation på distans till att börja med, men till slut blev det Eleftheria som flyttade till Sverige för att de skulle kunna leva samman. 

– Det har inte varit lätt för mig här, säger hon tyst och med nära till gråten. Men jag kunde inte överleva i Aten. Jag har sett hur vänner tagit livet av sig eller hamnat i djup depression. Jag orkar inte tänka på den tiden. Och nu när jag var där under festivalen såg jag många som jobbade utan att få betalt, utan försäkringar, utan någonting att hoppas på. Hur många i publiken som betalat vet jag inte men det var nog inte många. Jag blev jätteledsen av situationen för teatrarna där.  

Själv hade Eleftheria Gerofoka arbetat både med film, teater och TV innan hon lämnade Atén med både priser och fint betyg från fyra års utbildning på en av två statliga skolor med gott anseende. Flyktingproblematiken finns nedärvd, då byn ­Neokesaria i norra Grekland, varifrån hon kommer, skapades på 1920-talet av greker som fördrevs från Turkiet och som i huvudsak försörjt sig på tobaksodling, som nu upphört. Pengar och utbildning var det ont om, i stället gott om artistiska gåvor och tillgång till mormoderns radio som varje söndag gav teater, som alla lyssnade på. 

– Sen gjorde vi egna föreställningar för ungdomar i vår bygd. Det blev lite succé. Jag läste jättemycket, så jag gjorde teater av traditionella sagor. Mitt projekt var, att varje sommar göra en föreställning. 


Ett stipendium gjorde att hon så småningom kunde följa drivkraften att bege sig till Atén för att bli skådespelare. Men att överleva i storstaden var inte lätt och hon tog alla jobb hon kunde få för att klara uppehället under studietiden – som städare, servitris, clown, delade ut papper på ­gatan, vad som helst. 

– Efter ett år på teaterskolan tog jag paus och följde med vår regissör Theodoros Terzopoulos till Frankfurt. Det var han som insisterade på det, att jag behövde se lite annat än Atén. Där studerade jag teater för Romeo Castellucci. Jag har sedan jobbat mycket runt om i Europa, turnerat med ­Teater Attis och studerat teater på Goethe Universitet och i Moskva.

– Det är jättestor skillnad mellan teater i ­Sverige och Grekland, särskilt nu efter krisen. Vad jag saknar här är mer hjärta än hjärna, mer fantasi, lekfullhet och poesi. Särskilt som samhället ser ut. Jag försöker hitta skådespelare som använder sin kropp mycket. Jag vill ha mer rörelse på scenen. Jag har fått många CV från skådespelare som kommer från andra länder och som gärna jobbar gratis bara de får vara med. Jag känner att krisen kommer här också. En risk med krisen i världen är att man gör teater som inte är bra, att man blir mer av underhållare. 

– För mig gör det ingenting var jag är, bara att jag gör det jag älskar och det är teater och att jag träffar människor som gör något som betyder något för oss.  Den här pjäsen känns jätteviktig för mig.  Teaterscenen är för mig en plattform för alla och för allas historier. När du står på en scen är du i centrum direkt. Alla ser på dig och alla lyssnar på dig, så direkt har du makt. Och den makten kan användas till motstånd. 

BRITT NORDBERG