Margot Luf och Camilla Pyk

Berättande måleri och modernistisk formlek

30 jan - 14 feb, 2016 Galleri Imma, Mariestad
Margot Luf, foto: Bo Borg

 

Margot Luf, skulptur

Camilla Pyk, måleri och blandteknikarbeten

 

Galleri Imma i Mariestad inleder vårsäsongen med en multinationell utställning med måleri, blandteknikarbeten av Margot Luf och Camilla Pyk. Luf tar golvet och Pyk  väggarna. Som utställningen är gjord får de båda utställarna draghjälp  av varandras uttryck. Det vet de sedan tidigare. De har bland annat ställt ut tillsammans i både Sverige och Tyskland.

Margot Luf (f 1945) är utbildad på Konstakademin i München. Hon har blivit kvar i staden där hon nu bor och arbetar. Hon har Europa som sitt utställningsfält.

Hon visar skulpturer i brons. Hennes. bildvärld formades på sextiotalet och hon har dröjt sig kvar i ett organiskt formspråk. Det är ett slags modernistisk formlek. Hennes skulpturer ser också gammeldags och daterade ut. Men de har en monumentalitet trots de små formaten. Lekfullt. Energi i vila.  Det är inte bronsets egna uttrycksvärden  och ljusspel hon söker. I stället målar hon sina skulpturer så bronsytan döljs bakom klara färger. I katalogen betecknas hennes uttryck som ett slags feelgoodskulptur, och det kan man väl hålla med om.


Margot Luf, foto: Bo Borg

Hennes medutställare är Camilla Pyk( f 1966) är bildkonstnär, målare och grafiker. Hon är född 1966 i Stockholm. Hon är verksam i sin ateljé på Lidingö, utanför Stockholm och i sommarhuset i Stockholms skärgård. Numera bor hon i London där hon också har en ateljé. Hon kunde inte övervara vernissagen i Mariestad, men vi hade ett långt samtal via Face Time. Det var lätt att diskutera verken och se på bilderna tillsammans fast vi samtalade med  massor av mil med hav emellan.

– Jag är autodidakt och man ser till formell skolutbildning. Men min släkt är fylld av kulturpersonligheter och konstnärer som varit lärare, mentorer och viktiga kritiker. För mig är det den ideala konstnärsutbildningen.

 Och hennes släkt är fylld av kulturfolk som Madeleine Pyk och Lars Forsell.

Hon talar om vikten av att konsten sätts i dialog och utvecklas i samtal och tankeutbyte.


Camilla Pyk, foto: Bo Borg

På utställningen visar hon stora målningar. De är bleka i färgen med kontrasterande teckning.

– I min konst reflekterar jag i bild  om saker och företeelser i min vardag.

Ofta är det djur i bilderna, ibland med mänskliga egenskaper eller i aktiviteter som liknar våra.

– Man kan säga att jag har ett fabliskt seende.

Hon vill göra ett berättande måleri. Ofta leker hon med roller. Hon arbetar med ett förenklat, fragmentariskt bildspråk. I några av bilderna är motivet liksom sönderdelat i bildmässiga beståndsdelar. Hon använder djuren som symboler.

" Återkommande allegoriska naturväsen, som personifierar mänskliga egenskaper och livssituationer, ger bilderna en närmast språklig läsbarhet." står det i en katalogtext.

– Jag vill ha en berättelse i målningarna. Men den ska vara öppen så att betraktaren får vara med och skapa sin egen bild.

– Ugglan vakar  så spännande på natten. Fåglarna och vi har parallella liv med olika perspektiv. En fågelkan vara symbolen för någon som flugit iväg. Det tycker jag är spännande.

Hur ser hennes skapandeprocess ut?

–Vet aldrig vad det ska bli när jag börjar. Målningen får själv berätta vad den vill bli. Då måste man vara skärpt och lyhörd. Det är det som ger spänning i skapandet.

Till flera av bilderna finns det förklarande texter. I några finns det texter inmålade.

– Det började att jag gjord en ko i koparaden. På den projicerade jag en dikt av svärfar Lars Forsell.


Camilla Pyk, foto: Bo Borg

Numera är texterna alltså ibland en del av målningens komposition och uttryck.

– Orden får en optisk effekt och roll förutom det litterära. Och dt gillar jag.

I ett rum visar hon blandteknikarbeten .

– Jag fotograferar målningarna under tillkomsttiden. Av sådana bilder gör jag gliceetryck på tjockt akvarellpapper.

Sedan applicerar hon ytterligare ett bildlager genom att lägga på färg med hjälp av en screentrycksteknik. På detta ritar hon sedan med kritor.

– Jag trivs med att ha en process som tar lång tid. De olika tillkomstlagren döljer speciella hemligheter. Man ser igenom lagren på sina håll och ser det täckta på ett nytt sätt.

En utställningsvägg är fylld av snarlika bilder gjorda i den här tekniken. De föreställer en krokodil med elefantben som har en likadan fast mindre på ryggen.

– Det symboliserar mor och barnrelationen.

Jag frågar hur hon förhåller sig till ett begrepp som skönhet i sin konst.

– Det är fint att mitt måleri är vackert just nu, så man kan vila blicken i det.

Hon berättar att hennes nästa utställning kommer att ske i London och att hon har utställningar planerade för flera år framåt.

 

BO BORG


Camilla Pyk, foto: Bo Borg


Camilla Pyk, foto: Bo Borg


Margot Luf, foto: Bo Borg