Marie-Louise Ekman

Bisarr bildvärld i backspegeln

30 januari – 24 april 2016, Bohusläns museum
Väntsal, 1971, olja, Marie-Louise Ekman, Foto: Britt Nordberg

”En människa som varken låter sig luggas eller klappas på huvudet, men som alltid haft en räv bakom örat. Så är hon också född Fuchs, som betyder räv på tyska. Hon har också haft namnen De Geer och Bergenstråhle.”

Så beskrivs konstnären Marie-Louise Ekman i Klas Gustafsons nyligen utkomna bok om henne.  Boken är en bra bakgrund för den med ambitionen att förstå konstnären bakom den breda, retrospektiva och uppfordrande utställningen över Marie-Louise Ekmans konstnärskap som pågår i Konsthallen – Bohusläns museum.

”Vad vore väl en människa utan sin fantasi?” ”Vi måste använda våra huvuden till att skapa!” Citat hämtade från ett brandtal som Marie-Louise Ekman höll på folknykterhetens dag på Skansen 1988. Hela talet visas som film i utställningen ”Marie-Louise Ekman – konst och film” i Uddevalla och kan rekommenderas som en ingång till hennes kreativa bildvärld.  

 

Själv har hon lyckats gå i olika skolor tills hon var 17 år med underkänt i de flesta ämnen utom i teckning och lämnade en flickskola utan avgångsbetyg.  Faderns ansträngningar att få in henne på olika konstskolor blev också det en vinglig och examenslös resa. Hon passade liksom inte in i den hierarkiska eller konstnärliga traditionen. Trots det kan hon lägga titlar som professor och rektor för Kungliga Konsthögskolan och chef för Kungliga Dramatiska teatern bakom sig.  Ett ord som absolut inte går att använda om henne är ”foglig”.  Inte i något avseende har hon rättat in sig i ledet, vare sig det gällt familjen, skolan, vänsterrörelsen, feminismen, chefsrollen, makten, smaken. Svårplacerad med andra ord, full av fantasi och humor, fräck, nytänkande och mångsidig, men visat sig skapa en ledarstil som funkat.


En Picassodam, en Salvador Daliman och en Olle Baerling-tavla, Marie-Louise Ekman, Foto: Britt Nordberg

Utställningen visar måleri, grafik och objekt från 1970- och 1980-talen. Dessutom en hel del arkivmaterial från Ekmans arbetsprocesser med film, scenografi och skulptur samt exempel på korrespondens och kulturdebatt. En brevväxling med dåvarande chefen för Svenska Filminstitutet, Jörn Donner, om stöd till filmen ”Fantomen på Stora Operan” visar på envishet och självförtroende. Några kvällstidningsartiklar låter ana att hon nog inte haft något emot ett uppdrag också som kulturminister.  Scener ur några av hennes filmer som experimenterar med det könsöverskridande visas, som ”Den hemlige vännen” med Ernst-Hugo Järegård och Gösta Ekman. Att hon tycks föredra att arbeta med manliga skådespelare avspeglar sig också i andra filmer, gärna med Örjan Ramberg i feminina roller. Arbetsmaterial från fler filmer gjorda i samarbete med filmbolaget Hinden visas också, som ”Den lilla flickan och den stora kärleken”, ”Moderna Människor”, ”Fadern, Sonen och Den Helige Ande”, och TV-serien ”Målarskolan”.

Det är filmer som påminner om en tid då konsten experimenterade vilt.  De blev sällan publiksuccéer, men efter 1980-talsfilmen ”Stilleben” beskrev Roy Andersson sin uppskattning i ett brev att det ” inte är ofta man ser något på bio som inte efterlämnar trötthetskänsla”.


Fyra Olle Baertling-tavlor och tre monument, 1974, Marie-Louise Ekman, Foto: Britt Nordberg

I boken om henne får vi veta, att Marie-Louise Ekmans röriga barndomshem var fyllt av serietidningar. Det kan till dels förklara hennes bildspråk, som fått benämningen ”pop-naivism” för sina serieliknande scener i olika dramatiska situationer. Inspiration kom förstås också från den internationella pop-konsten, där bland andra vännen Öyvind Fahlström intog en stor plats. Hennes bildvärld utgörs dock ofta av vardagliga scener inifrån hemmets fyra väggar, där det komiska och tragiska möts, också sceniskt och teatralt, stundom också våldsamt,  en av pionjärerna som hon var att i en ny kontext ta upp vardagsliv och hemmiljö som motiv.  Dit hör också maten som motiv. Då tänker man framför allt på sidenapplikationen ”Fiskbullar i hummersås” från 1968, gjord i samband med hennes debututställning på Galleri Karlsson i Stockholm. Det är ett av tre större verk med vilka Konsthallen i Uddevalla genom inlån från Moderna Museet utökat utställningen, som från början gjorts av Gävle konstcentrum i samarbete med Filmbolaget Hinden och Tensta konsthall.

-Att Pontus Hulten köpte in den till Moderna Museet betydde mycket. Det var ett erkännande utan dess like, säger Marie-Louise Ekman i Gustafsons underhållande bok, rik på bilder ur konstnärens både privata och officiella liv.

 


”Fiskbullar i hummersås”, sidenapplikation från 1968. Tillhör Moderna Museet

Ekman har, som också konsthallschefen i Uddevalla, Agneta von Zeipel, påpekar, gått sin egen väg likt en ”Pippifigur”.  70-talsfilmen ”Hallo Baby”, där hon själv figurerar helt naken rakt igenom, väckte minst sagt reaktioner, men visas inte här. Nakna kroppar, kroppsöppningar, avföring och könsorgansformer finns det för övrigt gott om i hennes bilder på ett naivt och bisarrt vis.  Men också som referenser till konsthistorien, där hon vränger och amputerar kända skulpturer eller fantasifigurer och lånar bildspråk från föregångare som Olle Baertling, Picasso, Salvador Dali.

Det här är kort sagt en utställning och konstnärlig tillbakablick som man inte får missa. Att tiden inte sprungit ifrån hennes konstnärskap utan snarare hunnit ifatt det blir så tydligt. Under kapitlet konst i Gustafsons bok kommenterar Ekman:

-Förr brukade bajskorvarna följa med hem. Jag sålde nästan ingenting. Det som blev över från utställningarna var det med kiss och bajs och blod, så det har jag kvar. Det är högvilt idag. Unga designintresserade människor kan ge vad som helst för en målning med en bajskorv på från sjuttiotalet. De tycker: ”Oj vad roligt och intressant och spännande.” Tiderna har förändrats väldigt.”

 

Britt Nordberg

 

Marie-Louise Ekman – konst och film

Pågår 30 januari – 24 april 2016

Visningar: kl 13 den 22 och 29 mars, 12 och 19 april

 

Marie-Louise Ekmans två liv

Av Klas Gustafson

Leopard Förlag