Kulturtidningen Zenit och Tidskriftsverkstaden i Väst

Samtal om konstens tillstånd 

14 april 2016, Göteborgs Litteraturhus
Jörgen Svensson, Stina Östberg, Mia Christersdotter Norman, Mikael Nanfeldt och Olle Niklasson, Foto: Roger Johansson

Hur mår konsten i regionen? Är Göteborg en bra konststad? Många undrar och många ville vara med på Göteborgs Litteraturhus den 14 april när Zenit tillsammans med Tidskriftsverkstaden i Väst bjöd in till samtal kring dessa och närliggande frågor om konstlivet i Västsverige.

På scenen fanns journalisten Olle Niklasson, Röda Sten Konsthalls verksamhetschef Mia Christersdotter Norman, Mikael Nanfeldt, som är chef för Göteborgs konsthall samt Stina Östberg, konstnär, arrangör och curator bland många andra identiteter. Samtalet leddes av konstnären Jörgen Svensson. Lokalen var fullsatt.

Ett fullödigt referat låter sig inte göras. Frågorna, infallsvinklarna och påståendena var så många att de lätt skulle fylla en hel seminarievecka med rader av inledningsanförande och efterföljande diskussioner. Här följer endast ett axplock. Förhoppningsvis är alla citat placerade i rätt mun, om inte så ber jag å det mesta om ursäkt.

Jörgen Svensson inledde med en vädjan till de deltagande att inte använda S-ordet, framförallt inte att låta samtalet landa i klagande jämförelser mellan dom i huvudstaden och oss. Risken fanns annars att man frammanade en för mörk bild och missade det positiva som också finns. För som någon sa, Göteborg är en bra konststad med många bra arrangörer. Men den låter sig inte höras, konststaden Göteborg verkar i ett medialt mörker. Och det är illa, för här finns mycket gott att lyfta fram kunde panelen konstatera. Här finns konstnärliga utbildningar och korta avstånd, både till makten och till varandra. Här finns också ett tydligt underifrånperspektiv vilket kanske till och med är typiskt för Göteborg.

– Man måste som konstnär i Göteborg också vara arrangör, man måste bygga sina egna plattformar. Göteborg är bra på att stödja sådana initiativ, vilket gör den till en bra konststad. Här finns en spännande konstnärsdriven gräsrotsscen utanför de traditionella institutionerna och stöttande och generösa kollegor, menade Stina Östberg, som med sig själv som exempel visade att konstnärskapet idag rymmer ett mångsyssleri och som är mycket mer än att skapa bilder i olika tekniker.


Moderatorn konstnären Jörgen Svensson, Stina Östberg, konstnär och Mia Christersdotter Norman, chef Röda Sten Konsthall, Foto: Roger Johansson

Men även om det som äger rum drivs av konstnärerna själva finns det en gräns för hur mycket man orkar och kan göra utan ersättning.  Jörgen Svensson ställde frågan hur strukturen bör se ut för att man ska kunna verka som konstnär här. Han jämförde Göteborg med Malmö, där han menar att många klarar att leva på sitt konstnärskap, bland annat därför att Malmö stöder konstnärerna med billiga ateljélokaler.  Å andra sidan finns i Göteborg möjlighet till mångåriga verksamhetsbidrag som ger organisationer utrymme för framförhållning, något som saknas i de andra storstäderna, som Olle Niklasson påpekade.

Men kvällens samtal berörde förstås också frustrerande svårigheter och hinder för göteborgskonstnärerna. Lokalbristen framstod som allvarlig och den drabbar både konstnärerna och galleriägarna. Saneringar av äldre fastigheter och nybyggnationer med oöverkomliga hyror gör det idag i stort sett omöjligt att hitta ekonomiskt acceptabla ateljéer och gallerier. Mikael Nanfeldt frågade om det över huvud taget är möjligt att driva ett galleri i centrala Göteborg idag. Fastighetsägarna i de nya områdena kan nog tänka sig det men önskar sig då konst som är flashig och populär och inte för svår!



Men de senaste årens galleridöd beror inte enbart på höga hyror enligt panelen. Regionens nya policy att köpa direkt från konstnärerna har inneburit stora och allvarliga avbräck för gallerierna och därmed också konstnärerna. Under de senaste åren har gallerierna tappat mer än 90 procent av sin försäljning till regionen. Regionen och Statens konstråd är de största aktörerna på konstmarknaden och genom sitt ändrade agerande kullkastar de hela konstmarknaden. Den är så liten, så minsta förändrad strategi får väldigt stora återverkningar på alla led. Försvinner gallerierna så försvinner utställningsmöjligheterna. Olle Niklasson poängterade att regionen har ett ansvar, ett stort ansvar, när redan små åtgärder får effekter. Auktionsverkens aggressiva marknadsföring fördes fram som en annan orsak till galleriernas svårigheter. Men det här är inga specifikt göteborgska problem. Galleriernas svårigheter att överleva med en förändrad konstmarknad gäller generellt i hela landet.

Galleriernas betydelse för konstnärerna ledde till frågan om det inte är dags att införa ett nationellt galleristöd på samma sätt som man gör inom andra kulturområden. Det finns ju tidskriftsstöd och filmstöd för att ta några exempel. Det vore värt att också diskutera behovet av stöd till konstens infrastruktur.


I mitten: Pelle Arnell, Galleri Aveny. I bakgrunden: Pontus Hammarén, Borås Konstmuseum, Foto: Bibbi Olson

– Det handlar om hur man som stad, region eller land vill ha alla delarna, konstaterade Jörgen Svensson.

Vem har ansvaret för att den konst som inte är kommersiellt gångbar, undrades det. Konsthallarna mäter idag en lyckad utställning efter antalet besökare, på uppdrag av kulturpolitikerna, och då måste man satsa på säkra kort. Inte heller de kommersiella gallerierna anser sig ha råd att lyfta fram det experimentella. Utrymme saknas alltså. Och publicitet.

– Syns vi inte så finns vi inte, sa någon. Någon annan visade på hur man inom danskonsten satsat stort och gemensamt för att lyfta konstformen och också lyckats att både få ökade bidrag och publicitet kring sina uppsättningar. Dansgenrens agerande borde inspirera. Och nog skulle man kunna prata konst i TV på samma sätt som man pratar litteratur.

Viss självkritik kunde också märkas under kvällen.  Mia Christerdotter Norman konstaterade helt riktigt att Göteborgs konstscen består av många fler än kvällens deltagare, där de flesta känner varandra.

– Låt oss inte glömma det, uppmanade hon. Det vore förmätet av oss att säga att vi vet vad konststaden är, den är mycket större än vi. Om andra representanter ingått i panelen hade vi med största sannolikhet fått en annan diskussion.

Och nog kan det vara värt att närmare fundera över den provinsiella konsensus som bland annat tar sig uttryck i svalt intresse för utställningar med utomsocknes konstnärer (”Varför ska andra intressera sig för vår konst när vi inte är intresserade av deras?” frågade någon i publiken) och som kanske också är anledningen till att samtalen inte klarade av att vidga sig till regionens konstscener i sin helhet.

Mycket mer sades under kvällen, och det blev tydligt att samtalen behövs. Så Zenit planerar att återkomma med fler träffar redan i höst.  Kanske vågar vi hoppas på att samtalen ska bidra till utarbetandet av en strategi för att lyfta fram konstnärernas villkor och konstens angelägenhet.

BIBBI OLSON