Samtal pågår!

Hur mår konsten i Västra Götaland?

18 oktober 2016, Borås Konstmuseum

I våras arrangerade Kulturtidningen Zenit tillsammans med Tidskriftsverkstan en diskussionskväll på Litteraturhuset i Göteborg under rubriken Hur mår konsten? Intresset var stort med många deltagare och många frågor och synpunkter dryftades.

 

Nu har Zenit tillsammans med Borås Konstmuseum genomfört ytterligare ett samtal med särskilt fokus på frågor, angelägna för konstlivet i hela regionen. Här följer en kort sammanfattning.

 

Samtalspanelen bestod den här gången av:

Conny Brännberg, ordförande Västra Götalandsregionens kulturnämnd

Ylva Gustafsson, regionutvecklare på Västra Götalandsregionen

Pontus Hammarén, chef Borås konstmuseum

Olle Niklasson, skribent och medlem i Zenits styrelse

Sanna Svedestedt Carboo, Vice riksordförande Konstnärernas Riksorganisation och talesperson Sveriges Konsthantverkare & Industriformgivare (KRO/KIF).

Samtalsledare var Bibbi Olson, chefredaktör för Zenit.

 

Kvällen började med att Bibbi Olsson bjöd in paneldeltagarna att presentera sig och lyfta de frågor eller problem det ansåg vara viktiga. Alla var angelägna att vilja ge ett positivt svar på kvällens fråga. Regionens konstliv är mångfasetterat och livligt. Här finns många bra konstnärer i både stad och på landsbygden. Utländska konstnärer tycker att det är fantastiskt med våra kollektivverkstäder. Borås satsar på skulpturbiennalen, GIBCA håller hög kvalitet och Street Art utvecklas. Ylva Gustafsson sammanfattade: ”Det finns mycket positivt i Västra Götalands konstliv: bra utbildningar, både på eftergymnasial nivå och universitetsnivå, bra kollektivverkstäder, Nordens största konstbiennal – och givetvis bra konstnärer. Samt modiga kommuner som vågar satsa på konst i det offentliga rummet.”

 

Men uppgiften var att problematisera och frågan blev då istället hur konstnärerna mår?

 

Conny Brännberg: Regionens relation till staten och underlag för det nationella stödet utgår från en samverkansmodell där kulturplanen för Västra Götaland har en hög svansföring. Positivt är att alla partier ser kultur, som något viktigt och är överens om det mesta. Nyckelordet är att göra saker tillsammans och ha bra dialog över partigränserna. Regionen är stor till yta och invånarantal, så utmaningen blir att skapa förutsättningar för både stad och landsbygd både vad gäller konstnärernas möjligheter och kulturutbud. 

 

Sanna Svedestedt Carboo: Enligt KRO:s enkät är medelinkomsten för en konstnär dryga 13 000 i månaden och 66 % jobbar med annat för att försörja sig. Vi behöver en nationell handlingsplan för bild och formkonsten. Det kom inte som hoppats nu i år, men kanske den kommer till nästa år. Alla kommuner har en utställningsscen men svårt med ekonomin och möjligheter att ersätta konstnärerna vid utställningar. Konstnärer tackar därför ibland nej till utställningar för de har inte råd. MU-avtalet är viktigt men den delen som är medverkanersättning är frivillig och följs sällan. Dessutom; enprocentregeln vid byggnation fyller 80 år nästa år och det är på tiden att den blir bindande och inte bara en rekommendation.

Olle Niklasson: Jag ser att det finns tre kategorier i konstnärskåren - gräsrötterna och en elitserie på ett fåtal och sedan det stora mellanskiktet. Det är därifrån all rekrytering sker. Det är en grupp konstnärer som är central för svenskt konstliv, det är de som ställer ut på gallerierna och många arbetar som lärare på våra konstskolor. Men deras möjligheter till försörjning krymper och de håller på att försvinna. Vad det innebär för svenskt konstliv är lätt att räkna ut. VG-regionen och Statens konstråd är de största inköparna och de köper numera allt mindre på gallerierna idag. Istället gör man fler upphandlingar direkt av konstnärerna vilket leder till att ett litet antal konstnärer tjänar mer och att majoriteten tjänar allt mindre.

Ylva Gustafsson: Det finns allmänna problem som drabbar konstlivet. En genomförd SWOT-analys om vad som är bra och dåligt i vår region gav fyra förslag vad som behövde göras: Höj MU-ersättningen, höj arbetsstipendierna, skaffa fler ateljéer och skaffa en internationell konstambassadör. De två första punkterna har vi gått vidare med: vi har höjt arbetsstipendierna från sex till femton à 100 000 kr och vi har gradvis höjt MU-ersättningen. En översyn vi gjort av MU-ersättningarna visar att institutioner, som får bidrag från VG, betalar utställningsersättning , det vill säga den delen som är ett måste för att få bidrag, men inte alltid medverkanersättning.

 

Pontus Hammarén: Regionsbildningen har fört konstinstitutionerna närmare varandra. VG:s kulturbudget har blivit stor, men hur mycket jobbar pengarna för konstnärerna egentligen. Det skulle vara intressant att veta. Det är problem idag att pengarna delas ut enligt vissa mallar. Det är en återvändsgränd att allting hela tiden skall mätas och frågan är om det är bästa sättet. Det behövs också en långsiktighet och ett uppdrag över tid, utan att det är infogat i de politiska mallarna.  GIBCA är kostsamt och väl genomfört, men det är för anonymt idag. Inte många känner till det. Svårt att sticka ut med en biennal när det finns så många nu.

 

Efter dessa inledningar följde en paneldiskussion och publiken ställde frågor och kom med inlägg. Ett axplock av det som framfördes:

 

YG tycker att vi borde låta oss inspireras av filmområdet och erbjuda bättre produktionsvillkor för konstnärer i regionen – oavsett om man är från Västra Götaland eller ej borde vi kunna erbjuda så bra arbetsvillkor att man kan producera bra samtidskonst här. Det kan ske genom höjd medverkansersättning inom MU, fler residens (här började vi för tre år sedan genom att inrätta ett tiotal internationella residens) och större kunskap om hur nyproduktion kan gynnas.

CB konstaterade att det finns många utbildningar inom konsten, men när man är klar finns ingen säkerhet. Däremot är det självklart att systemet runt omkring en utställning skall ha betalt, alla från städare till tekniker o museipersonal. Konstnären som gör själva kärnan får inte betalt. Det är orättvist. MU avtalet ska tillämpas.

BO pekade på behovet av regelrätta produktionsersättningar på samma sätt som en filmproduktion måste finansieras innan filmen är färdig. Men som någon sa är det tufft för konstnären att förhandla fram en rimlig summa för produktionskostnaderna.

CB apropå galleristernas problem: Vi lyssnar nu in och diskuterar vad kan vi göra för gallerierna? Gallerierna har ett stort demokratiskt och konstpedagogiskt värde. Det är gratis för besökarna att gå in på ett galleri. De är ett viktigt komplement till konsthallarna.

Från publiken poängterades: Det är en bråkdel av konstnärerna som ställer ut på konsthallarna. Statens Konstråd o VG-regionen kommer och tittar och fotograferar på gallerierna och går sedan direkt till konstnären och köper in. Var skall konstnärerna ta vägen sen efter oss? När vi inte finns längre?

Mia Christersdotter, Röda Sten, påpekade att bildkonsten är underfinansierad, 0,7 % av det statliga kulturstödet går till bildkonsten. Konsten är lågt prioriterad. Så vem skall driva konstfrågorna? Vi behöver alla inblandade. Utan konstlivet skapas inget värde. VG-regionen måste omfördela så att vi kan börja betala medverkanersättning menade hon. För vilken summa pratar vi egentligen om? Och när börjar egentligen en konstnär sitt arbete inför en utställning? Om man räknar på en soloutställning med en lön på 25 000 kr/mån ger det en kostnad med arbetsgivaravgift på 40 000 kr. 125 000 för en soloutställning skulle det kosta. Det skulle bli totalt en summa på strax över två miljoner för att införa det för samtliga bidragsmottagande konstinstitutioner i regionen. Det skulle lyfta hela regionen och för mycket lite pengar ge ett enormt genomslag. Konstnärer från hela världen skulle vallfärda hit för att få ställa ut och därmed ge ett enormt mervärde.

PH apropå värde som kan mätas på olika sätt: Våra residens är viktiga för branschen. Det behöver inte alltid vara så stort och dramatiskt och allt är inte folkligt. Alla olika frekvenser viktiga.

YG höll med: Vi måste räkna med ett begrepp som kallas uppskjutet värde. Att det man satser på kan ge något tillbaka långt senare. Det är Mikael Löfgren som pratar om uppskjutet värde i sin briljanta rapport Inga undantag. Värdeskapandet i små och medelstora samtidskonsthallar – om små konsthallars betydelse. Han lånar begreppet från den brittiska kulturekonomen Sara Thelwall.

 

Debatten avslutades med att Conny Brännberg som ordförande i regionens kulturnämnd kunde avslöja att man nu beslutat att i kulturbudgeten ge konsten ett extra lyft med ytterligare en miljon för att förstärka MU-avtalet och därtill en miljon till kollektivverkstäderna. Han framförde också sin tacksamhet för att ha blivit inbjuden till detta samtal. Han konstaterade att under hela förra valrörelsen blev kulturnämnden inte inbjudna till några samtal. Därför uppmanade han alla att bjuda in VG-regionens kulturpolitiker i vardagen, inte bara till städade visningar utan precis när någonting pågår och när det inte är så städat.

 Referat

Berit Jonsvik

Samtalskvällen arrangerades av Borås Konstmuseum och Kulturtidningen Zenit i samarbete med Tidskriftsverkstan i Väst.