Göran Ivarsson


En man i en fåtölj som klappar en hund. En flicka med en cigarett. I en annan bild lutar hon huvudet i handen. Det finns något behagligt och avspänt mänskligt i Göran Ivarssons målningar.
Ibland växer de i format och får nästan sakrala drag av ikon. Som jättemotivet av den mediterande mannen, nästan som en upplöst blå buddha mot en guldglänsande bakgrund. Filosofen, kallar han den. Som så ofta har den sprungit ur en annan bild som han förstorat upp.


– Den första versionen var pytteliten. Jag tänkte jag skulle prova hur det känns när jag får upp den i storlek. Det blir så fysiskt när figuren blir större än en själv. Det är vackert med det gula mot det blå, det är en spänning i sig, säger han.
Slagmetallen av mässingsblad som han patinerar duken med är så tunn att minsta nysning får bladen att virvla bort, vilket förebyggs med torkande lack. Han lägger försiktigt på olika lacker för att dämpa ner färgen och få en varmare ton.
Som betraktaren anar bygger innehållet på något självupplevt. Göran berättar att han vistats i Indien, tre månader i Punjab, 1976 och har ägnat sig åt meditation.
– Det har format mycket av mitt tänkesätt. Det är något mänskligt jag letar efter, relationer, situationer, tillstånd. Det är kanske att sitta och fundera över någonting, säger han.
Andra motiv är värmen och spänningen i relationen man-kvinna, ofta figurer som stödjer varandra. I många målningar finns en stor diffus gestalt bakom kvinnan som lägger sin hand på axeln. I en målning utbryter en passionerad kyss.
– Jag försöker hitta något sätt att uttrycka det i olika tekniker. Jag tecknar ofta och teckningarna kan ligga till grund för målningarna.
Han gör små porträtt från fantasin. Det kan vara ansikten, någon räcker ut tungan.
– Jag sitter och leker, tecknar, söker mig fram med syntetiskt kol på handgjord akvarellpapper från Pakistan eller Indien. Det är en vacker yta och blir fint med fet svartkrita.
En imposant målning i svallande gult är en frodig dam i stor hatt som sitter i en fåtölj. Känns som en livsglad utåtriktad pendang till filosofen. Modellen är hans fru Christine.
– Vi har en sån hatt. Jag har gjort det i olika varianter. Den här är den gula, den blå där borta kom först, pekar han mot en annan målning.


– Gult är en färg man ofta bara använder till att blanda med på paletten. Här har jag låtit den bli dominerande. Gul färg ger mycket och strålar ut men det är en sån färg som lätt tar över allting när man jobbar med den.
– Den blåa färgen är lugnare, mer indragande.
Paret bor i ett gammalt hus i Sundholmen utanför Horred i Halland som de köpte för 23 år sedan och lät bygga till med ateljé och snickarbod. Numera är stället på hela 400 kvadratmeter.
– Fördelen med att bo så här är att vi kan kan använda flera rum till konsten och ha t ex ett passpartout- och inramningsrum. Nästan allt är ateljé. Det är inga barn hemma. I tomtgränsen rinner Viskan. Det är en naturmiljö som skulle inspirera många till landskapsmåleri men inte Göran.
– Visst, det är lugnt och skönt. Men mina motiv är mest människor och mänskliga tillstånd. Jag gör stilleben också för att hålla liv i färgen.
Göran Ivarsson gick Hovedskous 1969-74 och lärde måleri av Carl-Eric Hammarén.

JAN BERGMAN

 

Galleri Olsson & Uddenberg 13-28/3 2004