Röhsska museet 100 år

Röhsska museet

Det ligger en skattkammare vid Vasagatan i Göteborg. En byggnad med tjocka tegelväggar och små fönsteröppningar. Dörren är av massivt trä och tung att öppna. Allt är som sig bör för en hundraårig skattkammare med cirka 50 000 föremål, alla utvalda och de yppersta i sitt slag. 

Byggnaden inrymmer Röhsska museet, ­ Sveriges enda specialmuseum för konsthantverk och design. Museet grundades med privata donationsmedel. Främst var det bröderna Wilhelm och August Röhss, som genom en testamentarisk gåva möjliggjorde uppförandet av museet. När Röhsska museet invigdes 1916 hade en febril insamling av föremål pågått under en längre tid. Botanisten Thorild Wulff hade till exempel under sin resa som utsänd insamlare i Kina köpt och skickat hem mängder av föremål. Bland borgerskapet i staden fanns i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet en stor förståelse för värdet av ett konstindustrimuseum. Det skulle vara en källa till kunskap och inspiration för den egna nationens utveckling inom detta område. 


Love Jönsson, intendent Röhsska museet

Femtiotusen föremål är lite svårt att föreställa sig och det som visas permanent i museet kommer inte rimligtvis i närheten av det antalet. De fasta utställningarna i montrarna på museet är bara toppen på ett enormt isberg. Det mesta av samlingarna ligger dolda för allmänhetens blickar i magasinen. För att få en liten glimt av vad som finns dolt under jord i museets källare bad jag Love Jönsson, intendent på museet, att visa några av sina favoriter, som inte varit utställda överhuvudtaget. Det blev en rundvandring genom utställningssalar, genom källarkorridorer och in i magasins­rum för olika föremålskategorier.



Vi börjar på tredje våningen, där den asiatiska samlingen tidigare visades. Nu är våningen stängd för renovering. Det är ett komplicerat projekt. Säkerheten har inte varit vad den borde. Spektakulära stölder av kinesiska antikviteter under 2010-talet, bland annat på konstindustrimuseet i Bergen, har visat att det finns en hotbild mot samlingar av Röhsskas slag. Nu byggs det in säkerhetsmontrar inuti den gamla inredningen, som skall finnas kvar. Belysningen skall bytas ut. Under tiden står de lackerade och förgyllda träskulpturerna från Kina insvepta i skyddsöverdrag. Några av dem har nyligen röntgats i samarbete med Riksantikvarieämbetet, vilket gett nya kunskaper om deras konstruktion. Love Jönsson berättar om tankarna kring återuppbyggnaden av rummen.

– Den nya utställningen kommer att bli lite annorlunda, mer samlat kring olika teman och med en helt ny avdelning som fokuserar på mötet mellan kulturerna. Där kommer man att kunna knyta föremålen till idag, se hur asiatisk konst mottagits i Europa och hur den har påverkat oss i västvärlden. Röhsska museet är faktiskt det enda museum i Sverige som med utgångspunkt i egna samlingar kan berätta både om asiatisk konsthistoria och om hur föremål från Asien ända från 1700-talet och fram till idag gjort avtryck i svensk design och konsthantverk. 



Det är genom olika donationer, som museet samlingar har kunnat byggas upp, och i hallen på andra våningen finns nu en ny liten utställning om några av de genom tiderna viktigaste donatorerna. Här finns bland andra museets vänförening, som bildades 1917 med den enda uppgiften att skänka föremål till museet. Ett av de första föremålen var en blåvit fajanskanna från 1700-talet. En annan donator var Hjalmar Wijk, som var mycket involverad i museets tillblivelse och en medfinansiär till insamlingsexpeditionen till Kina. Han gav också ekonomiskt stöd då orientalisten Fredrik Martins omfattande japanska samling inköptes 1905. Marianne Eriksson, textilexpert och tidigare intendent på museet, har en egen monter. Enligt hennes vilja mottog museet efter hennes död hennes privata boksamling liksom flera textila verk och andra föremål. Nu visas bland annat hennes kofta från Bohus Stickning.

– Förr samlade museet sällan in uppgifter om vem som ägt eller använt föremål. Men idag ses proveniensen som viktig och intressant. Det ger ett extra värde till samlingen att veta vem som ägt och burit ett plagg.



Rundvandringen i huset fortsätter och vi börjar nedstigningen till museets undre värld, till själva skattkammaren i källaren. Love Jönsson trycker in olika koder och dörrar öppnas. Innanför varje stängd dörr visar sig nya smala korridorer mellan oändliga rader av skåp och hyllor. I labyrinterna rör sig Love Jönsson vant och lotsar mig fram till en av sidogångarna. Han tar på sig sina vita vantar och plockar varsamt fram och visar mig en grågrön liten skål av keramik. Vid första anblicken ser den inte så märkvärdig ut. Men jag hör och känner vördnadsfullheten hos en museiintendent med kunskap.

– Det här är två små kinesiska skålar från tidigt 1100-tal. När skålarna förvärvades 1926 trodde man att de var koreanska, men nu vet vi att de kommer från en mycket speciell ugn i Ruzhou nära Kaifeng. Där producerades under en kort period Kinas förnämsta keramik, Ru Yao-godset, för det kejserliga hovet. Skålarna är två av endast cirka 100 kända föremål i hela världen från just den ugnen. Det är ett celadongods med mycket speciella, djupa krackeleringar. Tittar man noga i botten på skålen uppenbarar sig en hel värld. Det blir en tredimensionell effekt av krackeleringarna. Skålarna har proveniens från samlaren och kulturpersonligheten Klas Fåhræus, som själv besökte Kina. De är internationellt kända och många forskare kommer för att titta på dessa. Alla blir förvånade över att se dessa och andra skatter står i magasinen. Varför visas inte dessa unika dyrgripar, undrar de? 

 

Vi fortsätter bort i katakomberna. Love Jönsson pekar på nya hyllsektioner som håller på att sättas upp och berättar att man har tagit bort ett uppackningsbord för att få plats för mera förvaring. Han visar fler rariteter.

 – Här har vi några fåglar i keramik av Tyra Lundgren. Hon var keramiker och skulptör och arbetade vid både Rörstrand och Gustavsberg i Sverige, Arabia i Finland och Sèvres i Frankrike.

På hyllan under ligger en kakelplatta av Sigrid Hjertén. Det är ett målat självporträtt med sonen Iván i bakgrunden. Museet gjorde det ovanliga inköpet redan 1918. Love Jönsson verkar veta exakt vilket skåp han skall öppna för att hitta det han söker. Det finns ingen tvekan. Själv har jag redan tappar orienteringen och jag frågar om han har koll på allt som finns gömt där nere i källaren. Jag hissnar nästan inför den omöjliga uppgiften.

– Vi har olika specialintressen och mitt är keramiken. Där har jag bra överblick, men annars är det nästan omöjligt för en person. 

 

Plötsligt känner jag mig som Fiona Bruce i Engelska Antikrundan, när hon frågar experterna i programmet om vad de helst skulle vilja se – deras most wanted objects. Så jag frågar om det är något han saknar i museets samlingar, någon ny pusselbit han skulle vilja att museet ägde. Han svarar efter bara ett ögonblicks efteranke:

– En glasvas av Betzy Ählström. Hon arbetade som teckningslärare i Göteborg och Reijmyre glasbruk anlitade henne under ett par år i början av 1900-talet för formgivning av konstglas. Hon hade en mycket personlig jugendinspirerad stil. Sedan kanske också keramik av Joan Miró, utförd i samarbete med Josep Llorens Artigas. Och en stabbestol av Gustav Fjaestad, liknande de som finns på Thielska galleriet. De kostar idag flera hundratusen kronor. Dom hade varit roligt att lägga till samlingarna.

 



Vi vandrar i ännu fler korridorer. Den låsta dörren in till textilavdelningen pryds av skylten: Stäng dörren. Tänk på malrisken. Här inne finns i alla fall ett arbetsbord kvar och en liten aning mera luft mellan utdragslådorna.

– Den textila samlingen är den som är mest omfattande av museets samlingar. Vi har till exempel mycket från Bohus Stickning. Verksamhetens grundare och ledare Emma Jacobsson donerade stora mängder material efter att föreningen lagts ned 1969. 

Love Jönsson drar ut låda efter låda med föremål från Bohus Stickning; tröjor, vantar, baskrar, materialprover och arbetsböcker. Likt juveler ligger de där mellan silkespapper och bara väntar på att få visas upp. Med sina vita handskar tar han upp det ena plagget efter det andra.

– Tyvärr har vi idag ingen specialkompetens för den textila samlingen. Det skulle vi behöva. När Marianne Erikson slutade 1999 togs tjänsten som textilintendent bort. Det finns en brist på förståelse för förvaltandet av ett museums stora samlingar. Att det är ett arbete, som kräver resurser vi inte har idag. Vi har resurser i form av föremål, men inte i form av möjligheter att ta hand om eller visa upp dessa. Förra veckan hade vi exempelvis besök av en grupp internationella forskare, bland annat från Victoria & Albert Museum i London, som var intresserade av våra koptiska textiler. De tittade på våra unika textila fragment från tiden före Kristi födelse och var mycket imponerade av samlingen. Samtidigt var de oerhört förvånade över att allt låg i magasin, att vi inte kunde visa dessa high-lights för publiken. Fragmenten är oerhört ömtåliga och för att kunna visa dem krävs stora investeringar i form av specialanpassad belysning och klimatsäkrade montrar. 

 

Love Jönsson lyfter på ett vitt skynke som hänger över ett stort trästativ och under där hänger ett textilt verk.

– Vi har ett unikt och monumentalt verk av den polska konstnären Magdalena Abakanowicz. Hon har haft stor betydelse för den textila konsten här i Sverige. Det verket kan vi inte heller visa. Det behöver hänga fritt i rummet och vi har inga resurser till extra vaktpersonal vilket skulle krävas för att visa ett så ömtåligt verk. Och det är sällan vi lånar in föremål från andra museer. Att låna från internationella museer är i stort sett omöjligt och har varit så i flera år på grund av avsaknaden av klimatanpassade lokaler. Kraven på säkerhet och lokalernas beskaffenhet stiger hela tiden inom museivärlden, och Röhsska har hamnat på efterkälken. 

 

Efter ännu längre vandringar i korridorer och passerande av låsta dörrar kommer vi till sist in till magasinet för verkligt stora föremål, som går under namnet kakelmagasinet. Love Jönsson styr stegen längst bort i hörnet mot en sekretärliknande möbel. Den inrymmer mer än 600 netsuker, omsorgsfullt skulpturalt snidade knappar, som från 1600- fram till 1800-talet ofta förekom i den manliga japanska dräkten. Museets samling av netsuker är unik och en av de största och finaste i Europa. Han drar ut en av lådorna. Där ligger de små skulpturerna sida vid sida i små askar, var och en för sig. Åtråvärda för en mycket stor skara samlare och närmast rörande i sin lilla skala och med sin mycket exakta utformning.

– Merparten kommer från två stora privata samlingar, dels Fredrik Martins samling som förvärvades redan 1905, dels en samling som ägdes av stadsarkitekten i Malmö, Salomon Sörensen, och som köptes in 1946. En netsuke är avsedd att hänga, men är oftast gjord så att den också kan stå för sig själv. Konstnären satte en ära i att den skulle kunna balansera på sin fot. En del hade också en erotisk underton. Den här kvinnan till exempel verkar bära en svamp på ryggen, men det skulle lika gärna kunna vara en fallos.

 

Av museets ca 50 000 föremål är idag endast ca 10 000 föremål digitaliserade. Det finns tre olika register: ett föremålsregister och ett formgivarregister, båda på pappersark, samt det digitala. Skåp efter skåp rymmer mappar fyllda med registerkort. De gamla korten är vackra med handskriven text med riktig tuschpenna och riktiga svartvita foto. Ibland finns även handmålade bilder där man kan se föremålets färg. Love berättar att de som handhar korten så småningom lär sig att känna igen de olika intendenternas handstilar och kan se vem som skrivit in nya uppgifter. Det ursprungliga kortregistret är uppbyggt efter det material som ett föremål är gjort av, men en del föremål har sorterats in under kategorier som handlar mer om funktion och bruk, eller har lagts ihop med andra kategorier utifrån en uppfattning om föremålens roll i en interiör. Det leder till vissa inkonsekvenser: mappen med registerkort över ljusstakar av oädla metaller finns exempelvis under avdelningen möbler.

 

– Om någon ringer hit till museet och frågar: Min farfar donerade en häst till museet en gång i tiden, kan man få se den? Vi kan inte hitta den om vi inte vet vilket material den är gjord av eller vilket år den skänktes. Att digitalisera hela samlingen är en uppgift som ligger framför oss.

 



Organisation International Council of Museums (ICOM) för museer och yrkesverksamma inom museiområdet definierar ett museums uppdrag med orden: Ett museum är en permanent institution utan vinstintresse, som tjänar samhället och dess utveckling, som är öppen för allmänheten, som förvärvar, bevarar, undersöker, förmedlar och ställer ut – i studiesyfte, för utbildning och förnöjelse materiella och immateriella vittnesbörd om människan och hennes omvärld.

Man kan konstatera att den uppgiften har Röhsska Museet svårt att fylla. Vår rundvandring på museet har kantats av ordet tyvärr. Tyvärr, biblioteket är nerpackat. Många böcker är museet ensamma om i hela landet. Tyvärr, magasinen är överfulla. De är inte byggda för att vara magasin. Tyvärr, på förfrågningar från både internationella forskare och studenter är vi ofta tvungna att svara att vi inte kan plocka fram den önskade uppgiften eller föremålet. Tyvärr, lokalerna är inte klimatanpassade och säkra. Ett annat ord som hela tiden upprepas är unikt. Vid varje föremål Love Jönsson visar återkommer det – att det museet äger är unikt. Tyvärr och unik, den kunnige museimannens sorg lyser igenom över ett museum i malpåse.

 

Sätta Göteborg på kartan är ett mantra, som ständigt upprepas av politiker och chefer på alla nivåer. För att sätta någon stad på kartan överhuvudtaget krävs att staden har eller gör något som är unikt i en större måttstock än den egna stadens. Göteborg har något som är helt unikt, nämligen Sveriges enda specialmuseum för konsthantverk och design. Det bara ligger där och väntar på att bli upptäckt och omhändertaget. Samlingarna i huset är i världsklass. Att förstå varför staden och regionen inte tar ansvar för dessa skatter ligger bortom det begripliga. 

 

TEXT OCH FOTO: BERIT JONSVIK