GALLERIROND våren 2006 Zenit, kulturtidningen i väst



SAMMANHANG OCH INNEHÅLL

 

Kevin Irving vill ha mening i dansen
 
Foto: Ingmar Jernberg
 
Kevin Irving får rosor för sina stora balettsatsningar kring en gemensam nämnare som impressionism och barock. Och sticker ut hakan genom att skicka ut dansarna från operahuset längs kajen till Röda sten.

För Göteborgsoperans amerikanske balettchef är sammanhang ett nyckelord.

Vi möter honom inför den stundande jubileumssäsongen några trappor upp i arbetsrummet i operahuset där han har utsikt över älvens strömmande vatten och båtlivet.
 
Kevin Irving kommer från New York, dansmetropolen framför andra. Han växte upp på Long Island en timme utanför stan men inte i något konstnärligt hem. Mor var skollärare, far försäkringsförsäljare.
– Det enda artistiska inslaget var att min mor älskade Broadwaymusikaler. Vi hade skivor som jag älskade att lyssna till, bl a med West Side Story, My Fair Lady och The Man of La Mancha, säger han när vi ber honom berätta om sin bakgrund.
Han bestämde sig för att bli en stjärna när han var 10–11 år.
– Jag älskade musiken och att agera ut och kasta mig omkring och var med i barnpjäser i skolan. Jag sjöng i kör och spelade trummor i skolbandet.
I tidiga tonåren kom han med i amatörteater och gick senare ett slags Fame-skola på Long Island, där han kunde ta danslektioner.
– Då insåg jag snabbt att jag hade mer talang i dans än i skådespeleri och sång.
Att få stipendium till Alvin Ailey´s American Dance Theatre såg han som ett erkännande av att han har talang.
– Alvin Ailey var en mycket speciell man som inte uteslöt någon dansform. Det var det första stället jag upplevde multinationalism i dans.
Den världsberömde pedagogen trodde på bred träning och modern teknik och Kevin fick pröva Harton-teknik från Kalifornien och Martha Graham-teknik.
– Jag hade tre fyra lektioner om dan. Det var full fart. Plötsligt var jag översköljd av alla sorters dans. Den intensiva träningen hjälpte mig att komma i kapp allt jag missat. Jag hade tur som startade sent.
– Jag missade vad alla gått igenom, många år av klassisk träning. Men det är bra för mig att inte ha ett trångt fokus, utan en bred uppfattning av många sorters dans. Kevin var solodansare vid Les Grands Ballets Canadiens i Montreal och ledde den konstnärliga verksamheten hos Nacho Duatos kompani i Madrid innan han hamnade i Göteborg. Han påstår att han läste annonsen i tidningen.
– Jag hade hört om den stora förändringen när Anders Hellström (föregångaren) tog över. Att det tidigare inte omtalade kompaniet i Göteborg hade en bra repertoar. Det placerade teatern på kartan.
Han kom snabbt på det klara om vilken utmaning jobbet innebär.
– Vi har en fantastisk utrustning och en otrolig kapacitet för att göra verklig förstklassig konst och underhålla folk.
– Ledningen med VD Kenneth Orrgren och operachefen Kjell Ingebretsen är hängivna människor som eftersträvar något mer än det adekvata. Inte bara publiksuccéer utan något med mening. Det passar in på vad jag vill göra.
Som balettchef basar Kevin Irving för 40 dansare.
– Jag ärvde dansarna som är begåvade och har blivit utsatta för många förändringar på kort tid. Det är svårt att få en känsla av enhet men jag är mycket glad över laget vi har nu, säger han och skickar en tacksamhetens tanke till sin assistent Liselott Berg och två balettmästare som han tycker är mycket viktiga.
– Dansarna visar mycket hjärta och försöker anpassa sig till vad vi vill göra. Jag är mycket tacksam över våra framgångar med att höja nivån. Det är ett påtagligt hopp uppåt och jag är mycket stolt över det.

Vad menar du med att dansarna har stort hjärta?
– Dansarna måste ha mycket hjärta. Det handlar om att göra sig själv sårbar och vara öppen för att bli vägledd.
När han anställdes sommaren 2002 hade operan månaden före redan hunnit skriva kontrakt med 15 dansare.
– Jag hade inga dansare med mig. Sen dess har det varit vissa förändringar, vissa passade inte. Jag har själv tagit in åtta nio, från Sverige, Schweiz, USA och Kanada. En engelsk flicka kom just.
– Med alla intressanta projekt är det många dansare som vill komma hit. Jag bombarderas med ansökningar och kan välja vem jag vill.

Vad är viktigast för att nå målet?
– Hårt arbete. Envishet, att inte acceptera mindre än vad du vet att människor förmår. En skillnad kan vara att jag kopplar ihop det baletten gör med att operahuset har en begåvad orkester. Att göra musiken meningsfull lika väl som dansen. Jag försöker göra det på många vägar.

Ni dansar inte så myckett klassiskt (bara Nötknäpparen). Men publiken vill kanske se Svansjön och Coppelia?
– Personligen saknar jag ingenting. Det är inte möjligt att göra allt bra. Det krävs en klassisk institution av högsta nivå för att skapa en sådan kår av dansare. En del dansare i klassisk dans får upplyftande roller men för majoriteten är det inte så givande. De är rörlig scenografi och måste jobba hårt för det.
– Samtida dans ger en möjlighet till individuell utveckling och ger näring åt både dansen och ögat. Visst, vi behöver den klassiska traditionen, den är skelettet, men framtiden måste bjuda olika stilar, vi kan inte hänga kvar i det som skapades för två hundra år sedan.
Nästa säsong firar Göteborgsoperan tioårsjubileum i det nya huset. Kevin Irving tycker att det ska bli spännande att sätta upp projekt som svarar mot olika behov hos publiken och nämner bland annat Manifesto, ännu en tredelad föreställning för alla sinnen.
– Jag ger mig ut på hal is. Publiken ska få se många orsaker till varför dans är spännande och underbart! lovar han.
Våren 2005 kommer en sammansatt koreografi som handlar om tonsättaren Peter Tjajkovski, där baletten ska visa att kåren lever upp till det Kevin sagt om att göra något mer än abstrakt dans.
Och sist ut nästa säsong en uppsättning utanför operahuset, Push Harder på Röda sten.
– Det blir en grov föreställning som bygger på en idé med video på avstånd. Vi vill möta en ny publik.
Han har gjort sig känd för sin utåtriktade stil och att vilja nå ungdomar med skolföreställningar mitt på dagen (stor succé).

Du vill jobba i det breda perspektivet?
– Ja, jag är övertygad om att dansen inte arbetar hårt nog för att dra uppmärksamhet till sig själv. Vi måste ge folk chansen att se allt som det är.
– Det är mycket viktigt att nå ungdomar som har svårt att bli övertygade om värdet i live föreställningar. Alla är vana vid tvådimensionella upplevelser på en skärm. Vi måste ut och möta dem på ett sätt som tar dem med överraskning.
På programmet står en två veckors turné med åtta föreställningar i sex städer i Tyskland. – Det är ett stort steg. Kompaniet har inte varit så rörligt.

Vem är världens bäste dansare och koreograf?
– (Skratt)…Det är omöjligt att säga. Jag uppskattar så många artister. Jag försöker skapa rätt sammanhang för att visa dem. Mats Ek är en nationell skatt, han har givit enormt mycket till sitt land och världen.
(Kevin har själv dansat i verk av namnkunniga koreografer som Kurt Joos, George Balanchine, Anthony Tudor, Marius Petipa och Twyla Tharp).

Är du intresserad av musikaldans?
– Jag har inte så mycket kontakt där. Den är mer fokuserad på att behaga publiken. Samtida dans är också det men siktar på att behaga den på ett mindre tydligt sätt. Det är som popmusik kontra modern musik.

Vad menar du med dans med mening i?
– Jag vet att vår publik inte alltid förstår abstrakt dans men vi sätter ihop arbetena så att elementen kompletterar varandra och skapar en förbindelse till en djupare mening. Som i Impressionism eller RE: Baroque.
– Det ackumulerade resultatet blir större än de enskilda delarna. Vi vill göra koreografier som kan ge insikter i mänskliga förhållanden. Men oavsett det vill jag sätta ihop föreställningarna så att sammanhang och innehåll har en mening.

Hur är det att som amerikan efter flera år i Spanien nu leva i Sverige? Är det något som överraskat dig?
– Första året märkte jag det inte men nu har jag noterat mörkret och effekten det har på folk. I vinter har folk sjunkit djupt ner i sig själva och den sociala egenskapen finns mindre på ytan. När våren kommer lyser folk upp med mer energi och är mer närvarande.
Han tycker att det är trevligt at leva nära naturen här, efter åren i Madrid.
– Sjön, skog och luften som är bra… säger Kevin som bor i ett trähus i Örgryte med sin partner Nicolo Fonte (frilanskoreograf bakom flera av verken på repertoaren, ofta utomlands på uppdrag).

Har du tid till annat än dans?
– Mycket lite. Jobbet tar 90 procent av tiden. Men jag försöker ha ett liv efter jobbet, jag går till Delsjön och ser isen (i vintras) och går på gym och tränar och på bio, såg senast Sagan om Konungens återkomst (lite lång) och Lost in Translation.
– Jag är stolt över arbetet jag gjort och vad vi uppnått. Och tacksam för alla som lägger ner energi på att hjälpa oss uppnå det. Jag vill ha mer av detsamma.

Du åker hem till New York några veckor i sommar. Vad betyder det för dig?
– Jag får en transfusion varje gång jag kommer dit, säger Kevin och visar med en gest som ett nålstick mot underarmen hur han tankar kreativitet och energi i dansens huvudstad.
– Det första jag gör är att promenera över Brooklynbron över till Brooklyn Heights där jag har en kompis. Eller så stannar jag halvvägs och går tillbaka. Och ser mot Manhattan.
 
 
JAN BERGMAN
 
Mångfaldigande och utnyttjande av text och bilder är ej tillåtet utan upphovsmannens tillåtelse.
Copyright text: Jan Bergman