Höst 2004 Zenit, kulturtidningen i väst



Upp på scenen mitt i livet

 

Ana antog utmaningen
 
 
Att i vuxen ålder för första gången spela teater inför en stor publik varje kväll. Det klivet tog Ana Joksimovic som gör invandrarkvinnan Xania i pjäsen Staden och stjärnorna.

– Jag var inte så blyg som jag trodde, säger Ana som kom underfund med att hon trivs på scen. Sjuårige sonen Milan är hennes störste supporter.
 
Allt började när Ana fick syn på en lapp som en kollega satt upp i en lokal i Gårda där hon som ABF-lärare leder kurser i svenska för invandrare. Det behövdes folk med invandrarbakgrund till ett teaterprojekt.
– Jag trodde det var en liten grupp som håll på med något och fattade inte att det var Folkteatern. Det var egentligen tänkt för våra elever men jag var den enda som hakade på, säger Ana som alltid älskat teater och ringde och anmälde sig.
– Jag trodde att något får man väl vara, ett träd eller luft eller så. Men så småningom uppdagade det sig vad det handlade om. Jag fick en roll och det var riktigt kul.
Hon hade hamnat mitt i ett stort teaterprojekt med 50 amatörer och skådespelare, som fick urpremiär efter 1,5 års repetitioner. Pjäsen om människor i ett par generationer av Göteborgs nutidshistoria växte fram parallellt med att man lärde känna varandra.
Från början visste hon inte ens vem regissören var.
– Niklas (Hjulström) är ödmjuk, trevlig, underbar och kompetent. Jag kunde aldrig tro att han var en kändis. Han var storebror och visade oerhört tålamod.
Under sin audition läste hon ur en roman av Dostojevskij som hon bara tog ur hyllan hemma. – Sen pratade vi om vem jag var och om min bakgrund. Han tyckte det lät spännande att jag läst svenska på universitetet i Jugoslavien, i Belgrad. Att jag kom hit 1993 för att lära svenska, har gift mig och skilt mig och har en son.

Berätta lite om din roll!
– Xenia är en ung kvinna, inflyttad på 1970-talet från Grekland med sin man som jobbar på Volvo. Hon sitter ensam hemma i Biskopsgården och längtar hem. Deras äktenskap tar slut, han är intresserad av en annan kvinna på jobbet. De börjar känna sig som främlingar.
– Hon gifter om sig med Göran från bostadsrättsföreningen och får ett barn trots att hon inte tyckte om hans påstridighet.
Hur är det att gå upp på scen när man inte har erfarenhet?
– Det känns lite i magen inför varje gång, speciellt för mig eftersom jag talar tyst. Alla av mina bekanta i publiken tycker att jag talar tydligt men Niklas (Hjulström) tycker att jag talar jättetyst. Jag har fått hämningar av det.
Hon har fått öva på att tala till personer som sitter längst bort.
– Ibland känner jag mig nöjd... Det är olika från dag till dag. Men det spelar inte så stor roll. Xenia är deppig, och förstörd och nedstämd.
Stödet från de professionella skådespelarna har betytt mycket.
– De har varit jättesnälla mot oss och hjälpt till jättemycket, säger Ana och nämner Ulla Svedin, Lars Magnus Larsson, Anna Persson med flera.
– Ulla har haft röstträning med amatörerna som inte behärskar rösttekniken och Lars Magnus har kommit med kommentarer och förslag och uppmuntrat. Det är bra, vi behöver respons. Anna tycker att jag gör rollen väldigt bra, Xenia är väldigt sårbar. Och Lars Magnus tycker alltid att saker och ting kan förbättras.

Vad har varit roligast med projektet?
– Roligast var lördagarna när vi repeterade från kl 10 till 15 i ett år utan att ha manus och utan att veta vad vi skulle få för roller. Det var en varm stämning och ett collage av människor. Vi skaffade nätverk, jag träffade en väninna jag fortsätter hålla kontakt med, Kiki (Christoforidis).
Den brokiga ensemblen samlades i ett kulturhus i Brunnsbo och månaden före urpremiären i ett kajskjul i hamnen. För Ana var det en glädje att åka ut från lägenheten i Ruddalen och möta de nya teaterkompisarna.
– Jag är inte så huslig. Jag tyckte det var uppfriskande och uppfyllande att träffa de här människorna och göra alla tekniska övningar. Nästan roligare än när vi fick roller.

Vilka övningar gjorde ni, då?
– Vi tränade en gång rörelser för att anpassa oss i olika situationer, t ex att gå på stan och vara jättestressade. Vi skulle inbilla oss att vi hade en penna mellan benen och skriva vårt namn med kroppsrörelser samtidigt som vi fick syn på någon annan längre bort.
Manusförfattarna Petra Revenue och Hasse Carlsson kom varje lördag och gav ensemblen, tio invandrare och resten svenskar, uppgifter att skriva små uppsatser om olika ämnen. Det kunde vara Det mest passionerade ögonblicket i mitt liv, Mitt första minne av Göteborg eller Vad gjorde du under kravallerna?.
– Från de uppsatserna har de skrivit pjäsen, säger Ana och betonar att manusförfattarna sugit i sig av deltagarnas åsikter.
– I början tyckte jag manus var stökigt men många ändringar är gjorda. Nu tycker jag att det humoristiskt och skärpt skrivet. Det finns ett lättsamt djup som de flesta tar till sig och kan föra med sig i kroppen några dagar.
Hon tycker väldigt mycket om pjäsen.
– Den är så dynamisk. Jag har inte vuxit upp i Göteborg och kan inte bedöma allt som hänt i stan men mycket är universellt. Som förhållandet mellan Xenia och Nicos, som görs av Erik Ståhlberg.
– Han får mig att skratta hela tiden. Det gör det inte lättare för mig som ska vara ledsen på scen.
Hon känner igen sig i det mesta.
– Jag vet inte varför de valt mig, men jag har gått igenom skilsmässan och det kan vara på grund av det.
– Andra akten är så dyster jämfört med första. Den speglar samhällets utveckling eller förfall, fortsätter Ana och tänker på sjukhusscenerna med akutsjukvården som inte riktigt kan ta emot folk.
– Och scenen på Liseberg med spöket (Jonas Sjöqvist) som är förtvivlat över att ingen bryr sig om uteliggarna som inte fanns på 1960-talet. Det är en pjäs med många detaljer och saker som händer parallellt. Man måste nästan se den två gånger för att förstå allt. Det är ett collage med människor och händelser.

Vad gör du före en föreställning?
– Jag bara går fram och tillbaka och repeterar mina repliker och försöker få upp rösten. När jag väl är på scen tycker att det inte är så farligt. Jag trivs på scen. Är inte så blyg som jag trodde.
Uppsättningen gick för 12 välfyllda hus i våras och hon är rörd över publikens reaktioner. – Den hänger med, verkligen. Det är applåder för öppen ridå. Publiken är helt underbar. 70 av dem jag känner har varit här och varit positiva. Något så stort hade de inte förväntat sig. Unga människor uppskattar pjäsen väldigt mycket.

Hur har din sjuårige son Milan reagerar på ditt teateräventyr?
– Han har verkligen varit ett stort stöd och inspirerat mig. Om han inte varit så tålmodig hade jag inte kunnat vara med under de här fem timmars repetitionerna varannan lördag. Han är stolt och glad och tycker att mamma är för litet med, säger Ana.
– Han har i sin tur fått inspiration av vår trumslagare på scen, Per. När de skulle ha cirkus på skolan var Milan själv trumslagare.
Inför repetitionerna fick alla medverkande fylla i ett papper med en presentation. Ana hade ingen teatermerit att anteckna men skrev att hon spelade handboll i tonåren.
– Jag var liten men spelade mittback och organiserade.
Hon tränar fortfarande mycket men på gym och gillar ”allt man gör utomhus”. Och kan sjunga i timmar.
Ana Joksimovic är lärare i svenska för invandrare för ABF på Odinsskolan och i Gårda och själv elev vid institutet för svenska språket på Humanisten men teater är hennes stora fritidsintresse. Hon fick underbara upplevelser under Stadsteaterns ombyggnadssejour på Stora Teatern och har gått på Folkteatern.

Vilken är din bästa teaterupplevelse som åskådare?
– Det var en pjäs med Torkel Pettersson och Fares Fares som handlade om Göteborg och invandrarna (Dom av Mattias Andersson, som tog avstamp i Backabranden). Allt med Torkel Pettersson älskar jag. Hans röst, allt. När jag ser honom på gatan kan jag inte låta bli att titta. Ana är 32-årig debutant på scen men inte helt novis inom teater. Hon hade prövat på teaterlivet i en känd grupp i Belgrad, ledd av Bata Miladinovic, varifrån kommer flera serbiska stjärnskådespelare och hon var inspicient i en riktig uppsättning.
– Min dröm är fortfarande att bli skådespelare, erkänner Ana och antyder att hon lärt sig ett och annat och vill gå vidare.
Staden och stjärnorna har givit henne blodad tand och hon har redan börjat fantisera om sin drömroll.
– Jag vill spela en jätteknäpp, helt hämningslös person, det behöver inte vara en kvinna. Någon som inte behöver ha kontakt med verkligheten och är helt galen. Nu är det så nära mitt eget liv, jag ser inte skillnad mellan Xenia och mig.

Berätta lite mer om din bakgrund! Du kommer från Belgrad i Serbien, Jugoslavien. Hur kom det sig att du började läsa svenska vid universitetet där?
– Jag ville ha ett översättarjobb på ett svenskt företag. Det fanns stora chanser att hitta det om man kunde något mer än de fyra världsspråken. Jag hade aldrig hört svenska innan men Sverige är ändå det mest kända nordiska landet i Jugoslavien.

Hur tyckte du att svenska lät första gången du hörde det?
– Det var så roligt. Min lärare var svensk och sa bra, bra. I mina öron lät det som bravo, som om vi presterat något jättebra. Efter några månader förstod jag att det inte var så märkvärdigt. Vi övade melodin genom att slå takt med pennan.
Hon läste tre år innan hon kom till Sverige för att lära språket på plats och tog plats som barnflicka hos en familj med fyra barn på Onsala. Hon började kommunicera på svenska direkt.

Vad har du tagit med från Jugoslavien som du vill ge till din son Milan?
– Jo, allt. Språket, värmen. Humorn, temperamentet, skrattet, vännerna. Otålighet, aggressivitet i trafiken!
Skrattar Ana och ger en förklaring på det sista:
– Svenskar kör som om de ska leva i 250 år, det går långsamt utan anledning.
När hon pendlar in till Olof Palmes Plats i sin rostiga vita Micra kan det jugoslaviska temperamentet blixtra till.

Vilken är den finaste platsen i Göteborg?
– Fiskebäcks strand. Jag älskar att ligga på klipporna och titta på segelbåtar. Jag drömmer mig bort. Jag älskar den svenska sommaren, den är så lagom som allt annat. Jag letar upp samma natur i Jugoslavien.

Vad ska du göra i sommar?
– Jag ska resa till Belgrad, bada och åka båt. Vi har Donau mitt framför mina föräldrars hus, där har vi en segelbåt och en lustbåt som vi tillbringar mest tid i.
Staden och stjärnorna kommer tillbaka i höst och ges 22 gånger till.
 
 
Jan Bergman JAN BERGMAN
 
Mångfaldigande och utnyttjande av text och foto är ej tillåtet utan upphovsmannens tillåtelse.
Copyright text och foto: Jan Bergman.