Efter sju år tröttnade han på att jobba som bilmekaniker och gick kvällskurser i silversmide och teckning.

Det konstnärliga uttrycksbehovet sitter i generna. Pappa Roland Andersson är skulptör (läs intervju i Zenits vinternummer).

– När jag tittar bakåt var det ganska naturligt, säger Tobias.

Numera kör alingsåsaren en mer vardaglig rysk Vaz Lada och har sin bostad och ateljé på ägorna till Borrud, en gammal herrgård utanför Mariestad.

– Jag hyr en kåk på området. Min fru Camilla kommer därifrån.
Han gick Hellidens folkhögskola i Tidaholm med förberedande utbildning innan han kom in på HDK i Göteborg.

– Det var jättekul och väldigt utvecklande. Speciellt eftersom jag kom dit efter mitt yrkesarbetande. Det var mycket stimulerande med allt folk och resor till London, Tokyo och New York.

I slutfasen av utbildningen kom hans ringar.

– När jag gjorde projekt kände jag att jag ville göra något som hade anknytning till rock- och bilintresset. Min första ring var i vit emalj, det var min variant av den klassiska rockringen som Keith Richards bar.

– Sen började figurerna i silver komma.

Att han la till emalj har egentligen en historisk bakgrund. Efter pesten och digerdöden började hantverkare på 1600-talet göra ringar i emalj med dödskallar som motiv.

– Det blir fint med kontrasten mellan det blanka och råa samtidigt.

Han gör fräsiga flames, flammor, i dödskallarnas överdel, fyllda med flakes, glitter, och epoxy, tvåkomponentsplast, i rött, blått, lila och grönt som han målar med klarlack över.

Han gör också hals- och armlänkar. Living After Midnight kallar han en grov länk med ett hängsmycke med en dödskalle prydd av nattfjärilar, avjutningar från vaxformer som han gjort själv.

– Det kändes nästan bisarrt att göra det med levande djur. Nattfjärilen är en nattlig symbol, den står för sena kvällar.

En slät enklare halslänk är i silver och titan, uppmatterat med slippapper. – Titan är så hårt men den ruggade ytan håller längre än silver, som blir blankt med tiden.
De viktigaste egenskaperna för en smyckekonstnär är tålamod och nogrannhet.

– Det är små objekt och det gäller att få till rätt finish eller avsaknad av finish. Jag använder inte konventionella polermedel. Slutfinishen påminner om att teckna med blyerts. Det handlar om att få fram en grå yta.

När metallen oxiderar blir den helt svart. Sedan putsar Tobias med stålborste och polerstål.

– Tanken är att de ska användas, se kvaliteten.

Alla slags människor köper dödskallesmyckena.

– Man skulle tro att det bara var bikers och rockkids men det är inte så. Det är rätt många kvinnor som köpt, designers och modefolk.

Roligaste beställningen kom i somras från en man som sett honom på Antikrundan i SVT.

– Han ringde från Kalmar och sa att han var kyrkogårdsvaktmästare. Han hade inga pengar då utan skulle spara och beställningen kom senare. Han blev jättenöjd.
Små broscher i form av nålar med en odlad oval sötvattenspärla på ingår i hans sortiment.

– De kallas barocka pärlor då de inte är helt runda.
Dödskallar brukar förknippas med svartsyn men någon sådan finns inte hos Tobias Andersson.

– Det var en svart ton från början men jag utgår från rockringen och ger den en positiv laddning. Rock´n roll kan vara kul och utlevelsefullt. Det handlar om att tillåta sig själv att vara grabbig och leka med tuffhetssymboler.
Han kallar dödskalleringen för Easy Rider.

– Jag ser den som en smyckesersättare för motorcykeln. Inte ett komplement men den ger en känsla av det vilda livet.