KENNETH JOHANSSON


Galerie Oijens
20/11-512 2004

Med en personlig småländsk humor arbetar Kenneth Johansson i skulptur och måleri.
Samtidigt försöker han finna en enkelhet och direkthet som han sett hos sina japanska kollegor. Under ett stensymposium i Ubbeboda, norra Skåne1974 arbetade han med Takashi Naraha och ett gäng japaner i 100 dagar.
– Det var en revolution, deras idéer, envetenhet och målmedvetenhet, säger Kenneth som blev starkt influerad.
Han har sin ateljé i Diö men åker över landskapsgränsen till Boalt för att jobba i sten.
– Där finns en unik fabrik som ger konstnärer förtroende att kunna jobba med maskiner. Man hyr in sig i fabriken samtidigt som den ordinarie produktionen pågår. Storheter som Sivert Lindblom och Takashi kommer dit.
Kenneth Johansson visar nu en blandning av arbeten. Avsiktligt blandad.
– Jag har alltid målat och skulpterat i omgångar, periodvis. Jag började med måleri och gick över till skulptur. Tyckte måleriet var så svårt. Jag hade svårt för att bestämma mig, målade över, blev inte nöjd, säger han.


– Det var skönt med sten, jag blir tvungen att gå vidare och kan inte ta tillbaka. Jag försöker applicera det arbetssättet på måleriet.
Hans roliga kaninöron får sällskap av underfundiga Lyssna 2, en yxformad stenbit med en urgröpning på ena sidan och en rostfärgad streckad motsida. När han såg grunden tyckte han den såg ut som en högtalare.
– Den appellerar till min personlighet. Jag är ofta avvaktande, senkommen och lyssnar in mig. Stenen har en klang och kompakthet och utstrålar urtid.


Den trekantiga formen är mest en tillfällighet. Utmaningen att såga till ett exakt djup utan att tränga igenom tackar han maskinparken för att han bemästrar.
All den svarta stenen är diabas från ådror runt Lönsboda. Den är en stensort som uppstår i sprickor i jordskorpan där magma strömmat upp.
På väggarna har han hängt skivor med plexiglas, kasserat rinkskydd från ishallen på hemorten, ett utslag av hans småländska lekfullhet. Pucken har lämnat svarta avtryck som han utgått ifrån.
– Jag har valt att behålla det och leka med det uttrycket som finns, har målat i silverfärg och lagt på bladsilver.
Han arbetar med ett stramt formspråk, arkaistiskt snarare än klassiskt.


– Det är tecken på något sätt. Tidlösa. Det finns i måleriet, också.
Skulpturerna blir mer och mer opolerade och förenklade. Polerat blir för grant men mattpolerat ger struktur.


En mjukt vinklad skulptur har ett städ som utgångspunkt, instrument för en annan hantverkare.
– Jag var inne hos en kopparslagare och blev inspirerad av hans verktyg, förklarar Kenneth Johansson.

JAN BERGMAN