GALLERIROND våren 2005

Galleri 1
12/2–6/3 2005

Kristina Jansson




Med dualiteter, negativt och positivt, ja och nej, arbetar Kristina Jansson.


   


– Jag parasiterar på fotografiet som sanning eftersom måleriet bara är ett påhitt, säger hon om den andra versionen av sin stora triptyk med en samling människor som poserar inför tagning av ett gruppfotografi.
Den första köpte Moderna museet. Den nya varianten är målad som ett fotonegativ med omvända förhållanden mellan ljus och mörker.
– Jag tyckte bilden behövde sin början, sitt ursprung. Negativet. Jag gjorde en spegelvänd variant där jag tänkte mig hur det blir när man vänder på målningen.



Hon målar i olja på duk. Triptykens tre kvadratiska delar har en sida på 1.60 meter och den totala längden blir 4.80. Hon har valt att arbeta i kvadrater för att utgå från diabildens format.
Vilka de uppklädda och uppsträckta figurerna, som ser ut att komma från kamerans och gruppfotograferingens pionjärtid i början av förra århundradet, är vet varken konstnären eller betraktaren riktigt. Ett par bär en gåtfull ansiktsmålning.
Det är gruppdynamiken som är det viktiga.
– Du tittar på bilden men de tittar på dig och du blir övermannad. Det är fint att de tillhör en tid som inte är ett nu. Samtidigt blir det ett nu när de ser dig, säger Kristina Jansson om den mindre reproduktion av originalet som hänger på motstående vägg.
Men på negativet, den nya triptyken som visas i fullformat, kan betraktaren inte få kontroll.
– Figurerna vänder sig bort. Det är nejet. Innan man säger ja ska man lära sig att säga nej. Det finns en filosofisk tanke bakom allt jag gör. Det kan också innebära att det är lögn..!
Längre in i utställningen finns en serie målningar i ett översinnligt ljus figurerar två karaktärer som ligger i konflikt med varandra och håller på med saker, oklart vad.
– Jag har försökt hitta temperatur och ljus som vi ser under ögonlocket i solljus. Det är två antagonister, jag gillar den motsättningen. En skjuter och en drar.



I en av bilderna härmar hon militärkamerornas nattljusbilder i ett motiv av de två figurerna som springer genom öknen med en åsna.
– Det är roligt att tänka efter, vad är det för figurer? Varför är det en åsna? Det är egentligen stereotyper.
I den sista bilden har bara en av de två figurerna överlevt men samtidigt blir han duplicerad. Han blir inte av med sin antagonist, ändå.
– Även om man nått toppen blir man inte av med alla sina fiender…
Bilderna har något filmiskt över sig.
– Det är några personer som förflyttar sig. Jag gillar att det finns något som har med tid att göra, säger Kristina.
– Jag gillar det breda filmformatet och att något ska försiggå. Det är en berättelse även här.
Längst in visar hon en stor intensiv målning, som går i gult. Motivet är åter två figurer men i en röjigare miljö. De tycks arbeta i ett slakteri med stora köttstycken som dinglar från taket. Bilden är inspirerad en amerikansk poet som skrev: På dagarna en enkel slaktare, på natten en elegant steppare. Hon gillar motsättningen som finns i alla de orden.
– Jag vill måla känslan av att det är väldigt varmt och solen skiner när de jobbar med det här.
Hon försökte göra en motsvarighet med stepdansaren i lila men den målningen havererade.
– Det handlar om måleriet. Måleriet är ett slags förstörare, en målare bryter sönder bilder. Jag har målat människor och kött, jag skär i färgen och jobbar med palettkniven, avslutar Kristina Jansson.
Hon har gått Mejan i Stockholm (ut 2001) och har stor ateljé på Södermalm.

JAN BERGMAN