Sven-Erik Johansson

Han har råkat få begreppet surrealist slängd på sig. Men i första hand är det bilder som uppstår utan större tankemöda.
Bilderna bara kommer.
– Jag får vara glad varje gång det kommer en bild, det gäller att ta den till vara och se till att den håller sig inom ramen. Det är måleriformen jag är intresserad av, säger Sven-Erik Johansson.


Han intresserade sig tidigt för nederländske medeltidsmålaren Jan van Eyck, på 1400-talet föregångare inom oljemåleriet.
– Jag är otroligt intresserad av materialet och har gjort undermålningar som de, i gråskala och tunna lasyrer så koloriten kommer fram.



Han ville omtolka Hieronymus Bosch och Brueghel på ett abstrakt sätt. 1958 deltog han i utställningen Nya Valand och fick kontakt med Öyvind Fahlström som kom på att de hade ett gemensamt teckenmåleri.
Men sen drog han en horisont och skapade riktiga rum. Bilderna fick en surrealistisk prägel och föreställande figurer med händer och fötter, djur, fågelhuvuden och skallar.
– Från en tom yta…Som alla klåfingriga vill jag fylla den med något. Det dyker upp figurer som jag målar över och placerar om. På den vägen är det.
Nu har han säkert 1 000 teckningar liggande hemma i ateljén i Örby, beläget i närheten av Kinna och Skene i ”den vackraste delen av Marks kommun”.
Att han har en hel del böcker med Albrecht Dürer sätter sina spår. Han kopierar i datorn, tar ut overheadpappret när motivet ligger som ett löst kol och trycker in i målningen och arbetar vidare.



– Jag kan vara ganska hejdlös med detta, erkänner Sven-Erik Johansson och intygar sin vördnad för trä- och kopparstickens mästare med de fina linjerna.
Det är ett vinylmåleri, snickarlim med vatten och färgstoffer skapar ett slags tempera som ibland bildar underlag för oljan.
Han spänner upp dukar på väggen och målar. När duken inte passade till spännramen la han den ner på golvet och gick barfota i målningen och målade med fötterna. Det tog två dagar för färgerna att torka.
Det öppnar sig en undre värld med hans sällsamma landskap, befolkade av egenartade figurer som är fria fantasier, både groteska och humorfyllda. Alla figurer har en motvikt och korrespondens, kompositionen spelar en stor roll.
Titelbilden till Elisabet Haglunds biografi Förbigångaren häromåret bär drag av den litterära figuren Don Qui Jote med tvålfat på huvudet och lång lans i handen som skär genom bilden. Sin gamle kompis från Slöjdföreningens dagar Lankan, den välklädde Lennart Landqvist som kom in direkt från Götaverken, gestaltar han i en collagemålning som Oscar II i yngre och äldre dagar.
– Om man är uppskattad är man kung!
Litteraturen har alltid haft ett inflytande på Sven-Erik Johansson.
– Det är alltid intressant att läsa, alltid fastnar det någonting. Det kan vara minnesbilder jag målar som ligger djupt lagrade och bubblar upp. Och erfarenheter.
Som ung Valandelev gjorde han sig en hacka för försörjningen med att teckna illustrationer till avhandlingar på medicinhögskolan, då på Fjärde Långgatan.
– Det kunde vara ett inneröra på en katt eller ett organ på en människa som jag tecknade. I ryggsäcken finns fem års praktik i skogen på den tiden han trodde att han skulle bli skogvaktare. Som kartritare på norra dikningsavdelningen var han med och stakade 27 mil bland mygg och blöta myrar.
Nu visar han 42 verk, collage kombinerat med oljemåleri och papier machéskulpturer samt en liten vacker bronsskulptur.

JAN BERGMAN

Galleri Viktoria
23/10-7/11 2004

Copyight: Zenit, kulturtidningen i väst