Torsten Jurell
Flickorna i Calais
Skulpturer, målningar, grafik
Galleri Aveny
12-29/4

LUST OCH SMÄRTA
 Torsten Jurell arbetar organiskt med träet
 

Sju bjälkar av det afrikanska träslaget azobé som legat flera år i ateljén har Torsten Jurell förvandlat till skulpturgruppen Flickorna i Calais, som han nu visar för första gången.


Han arbetar alltid fram sina skulpturer i ett stycke. Hugger bort och reducerar. De här träbjälkarna, som väger 100 kilo per meter, hade legat länge. Han beskriver träslaget som hårt och vresigt, det används ofta för byggnationer i vatten då det inte ruttnar.
– Jag kan inte vänta på en anledning till att göra skulpturgrejor. Så jag satte igång med de figurerna.
Då associerade han till Auguste Rodins figurgrupp Borgarna i Calais med sex figurer som rör sig i en cirkel. Rodin skulpterade berättelsen om engelsmännens ockupation av Calais på 1100-talet. På samma sätt växte figurerna fram runt omkring honom i ateljén.
– Men för övrigt har de inget med Rodin att göra, de lever sitt eget liv.
En av dem med händerna för ansiktet, Flicka med dold avsikt, har en kinesisk text om flickan som söker kärlek men när månen lyser kall hittar den i skulpturen.
Det är inte en tillfällighet att Torsten Jurell ska resa till Kina i sommar och art district 798 i Peking, där han hyrt en ateljé genom ett enkelt mobiltelfonsamtal. Han har varit Kinainfluerad sen han började på Valand 1970 och gjorde träsnitt.
Ja, faktiskt var det så att pappa Gösta, som var polisman, lagade kinesiskt porslin åt legendariska antikivitetsaffären Varias vid Kopparmärra när han var pojke. Några av Torstens tidiga träsnitt visas just nu i en utställning av svenska konstnärer i Kina.
En som skiljer sig från de andra träskulpturerna är ett slags megafontorn, som han gjorde under ett träseminarium med svenska och kinesiska konstnärer i Orsa i somras. Den är skulpterad av limmade trästycken.
– Ett torn är en symbol för mycket. Jag känner igen det sen jag var skolbarn och högtalarna basunerade ut. Det kan vara en mistlur ute i vattnet.



De långa smala skulpturerna är starka uttryck för personligheter och flera bär hemlighetsfulla symboler som votivskrin, votivfisk och votivband. En kvinna har ett sirent anletsdrag, en annan sträcker händerna i luften, mycket för tanken till kyrkans helgonbilder.
– Vi får intryck utifrån associationer. Träskulpturer i dag ger framförallt associationer till helgonfigurer, förklarar Torsten Jurell som inte vill låsa betraktarens uppfattning med en viss tolkning.
– Det kunde vara karusellfigurer. Du kan se dem när du går på Liseberg, där det är så grant, om de inte bytt ut dem mot plast, vilket jag inte skulle ha något emot. En nöjespark är något lustfullt. Allt ska signalera lust.
– Kyrkan är försmaken av paradiset. Det är ingen tillfällighet att det finns ett formspråk som går från kyrkan till Liseberg, flipperspel och dataspel. Det är grant och lustfyllt.
Han har tagit draghjälp av Mariabilden som inte existerar utanför kyrkan.
– Jag är en icke-religiös person som arbetar med vetskap om de här sakerna. Det är både en fördel och en belastning.
– Det viktiga är inte att skapa något nytt utan att vara en egen röst. Det är så himla kul att väcka liv i ett trästycke men det finns inget nytt i det arbetet, bara något personligt.
– Allt det som människan åstadkommit genom årtusendena är samma hela tiden, men i en annan skala och med skillnaden att man kan göra det snabbare i dag. De existensiella frågorna i livet är inget nytt. Det är bara nya erfarenheter och nya artister. Gammalt vin i nya leglar.
Han arbetar med stämjärn och klubba.
– Det enda känsliga instrumentet för att minska trästycket, hitta träets arbetsriktning och sätta karaktär på bilden så att det blir en fullständigt naturlig form. Varje trästycke är unikt. Det märker du inte om du sågar med bandsåg.
– Med stämjärnet blir till slut varje vridning organisk.


Patinerad bronsrelief

Torsten Jurell förknippas med sitt material.
– Jag är egentligen inte så intresserad av trä. Folk tror att jag väljer ut virke och slipar verktyg. Men materialet passar mig, jag får uttrycka vad jag vill av hemska saker. Det finns ett förbarmande i det som träet ger.

– Träet tillåter och är bärare av ett slags värme som gör det möjligt att se.

Varför ska det vara hemska saker?
– Det handlar om livets båda sidor. Nu är det tyvärr så att det innefattar ond bråd död. Konstnären har en roll att reflektera det som sker. Inte bara med en reflex utan en bearbetning av det som berör människan, säger Torsten Jurell.
– Jag tillhör det offentliga rummet. Det är som en revy. Om man inte kan uttrycka livets goda är det svårt att prata om livets ondare sidor.
Flera av skulpturerna finns också som byster i brons. Han visar dessutom målningar i olja och kaseintempera, patinerade bronser, reliefer, teckningar, linoleumsnitt och grafik.
Har har forsatt arbeta med att koppla ihop konkvistadorer med massakrer och tortyr i Irakkriget.
Torsten Jurell har sin ateljé på Rörstrandsgatan i Stockholm men har haft utställningar vart tredje år i Göteborg sen han gick ut Valand. Detta är hans elfte separatutställning.

JAN BERGMAN


Två conquistadorer passerar Faluja, olja och kaseintempera


Torsten Jurell visar utställningen 21, 22, 28 och 29/4.

070415
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst