GALLERIROND våren 2006 Zenit, kulturtidningen i väst



ROLIG PÅ BLODIGT ALLVAR
 
Ulricha Johnson tar plats som primadonna
 
 

Det är första gången hon spelar primadonnerollen i ett glamouröst sammanhang.

– Jag håller väl på att växa in i den. Det kan vara svårt att ta den där platsen, säger Ulricha Johnson som spelar titelrollen i Kiss me Kate.

– Jag tar stor plats ändå för att vara tjej och skådespelerska, tillägger hon.

 
Inte nog med att det är hennes största roll. Hon har gjort nyöversättningen av Cole Porter-musikalen som hade urpremiär på Broadway 1948.
Kommer hon av sig har hon ingen annan än sig själv att skylla på.
Vi ses på gården till ett kafé i innerstan som var hennes och kamraternas vattenhål under åren på Balettakademien och skådespelarlinjen vid teater- och operahögskolan. Åtta år av hennes liv var i Göteborg men nu gör hon sitt första jobb här.
Numera bor sundsvallstjejen med det stora leendet i Stockholm där hon delar lägenheten med pudeln Olga Brun, som ligger i sin väska vid våra fötter och har lärt sig att följa med matte ända in i logen.

Hur var det att översätta musikalen från 1940-talet?
– En viss typ av komedier kan kännas lite gamla och uppdelade mellan tal och sång. Men regissören Staffan Aspegren och jag gjorde en bearbetning där vi klippt och klistrat.
Musikalen är en så kallad metateater med en pjäs i pjäsen. Handlingen kretsar kring Fred Graham, som gör en uppiggad musikalversion av Shakespeares klassiker Så tuktas en argbigga. För att dra publik övertalar han sin exfru Lilli Vanessi som slagit igenom i Hollywood att agera den kvinnliga huvudrollen.
Själv gör han den manliga. Och regisserar.
– Vi använder en vridscen för Shakespearepjäsen så att publiken får se i kulisserna samtidigt, avslöjar Ulricha Johnson.
De två skådespelarna har varit skilda bara ett år och börjar gaffla med varandra. Det privata livet blandas in i pjäsen. Och i musikalen.
– Det blir äktenskapsjargong direkt. Deras gräl pågår både bakom och på scen. Folk springer ut och in. Vem som tuktar vem är inte helt uttalat, säger Ulricha med ett skratt.
Hon har övertaget som Hollywoodstjärna. Han är mer en kämpande skådespelerska. Som översättare har Ulricha Johnson bemödat sig att slå vakt om stilen och inte lägga språket i nutid.
– Det är bara någon gång jag använder ett uttryck av i dag och då finns det en poäng med det. Påklädarna säger artigt ”ni”. Det kommer in två gangsters som pratar ett hitta-på-språk, de har läst böcker i fängelsebiblioteket men får inte till syftningarna.
Inte nog med att hon måste översätta dialogen av Bella och Samuel Spewack, hon valde att klä Shakespeares blankvers i ny språkdräkt.
– Jag hittade ingen gammal som funkade.

Hur är det att spela mot Johan Rabaeus, som gör Fred?
– Han har en otrolig energi och sprutar idéer. En fantastisk skådespelare. Det ska bli jätteroligt. Han är som en stormvind. Det är bara att försöka hänga på och komma upp i samma energinivå.

Din roll, berätta om den!
– En väldigt trevlig tjej! Säger Ulricha men förråder med ett skratt att hon egentligen menar tvärtom. Lilli Vanessi har ett jäkla temperament.
Rollen, känd för sången Jag hatar män, har tidigare gjorts av Berit Bohm på Storan. I Shakespearedelen gör Ulricha Katharina, den vresiga dottern till adelsmannen Baptista som denne förgäves försöker gifta bort.
Uppsättningen ska spela 60 gånger till slutet av februari.
– Ha, ha. Jag kan inte tänka mig hur det känns när vi är klara. Det är ett otroligt trevligt gäng. En härlig ensemble, de flesta har jobbat länge och är erfarna. Det är tryggt och lugnt och trevligt.

Din bästa sång?
– So in Love. Den är väldigt vacker, en dröm. Jag hatar män är en rolig låt som ger publikkontakt. Jag har ögonkontakt mot publiken och kan improvisera lite.
Scenkostymerna av Camilla Thulin är ett kapitel för sig. Ibland är det 1947 års kläder och ibland renässanskostymer.
– Det är en utmaning bara att komma in med rätt kläder. Påklädarna är toppen på Göteborgsoperan!

Ditt ansikte finns i jätteformat i affischen på fasaden?
– Det var lite mäktigt. Det känns surrealistiskt att se, faktiskt. Jag känner mig väldigt ödmjuk inför uppgiften. Inte så att jag förminskar det jag gör men ju mer jag tänker på det, desto mer lyckligt lottad känner jag mig.

Hur ser du på att vara rolig på scen?
– Jag vill spela allt på blodigt allvar så att situationerna blir komiska. Jag tänker inte på att jag ska gå in och vara rolig, tvärtom.
 
Ulricha Johnson har översatt musikaler åt flera teatrar och spelat i både musikaler och pjäser under elva år. Många känner kanske igen henne från TV som polisen Therese i Skeppsholmen och som kommissarie Winters fru Angela.
På teater älskar hon Steven Sondheims musikaler och är med i en grupp som nästan enbart spelar dessa.
Bredvid hennes dator står ett inramat brev från musikalernas mästare som hon fick under ett besök i New York, efter att ha lagt en lapp i hans brevlåda och föreslagit intervju med fika.
Hon har alltid sagt att hon skulle välja journalist som yrke.
– Jag vill fortfarande bli det och har fått ett par artiklar publicerade. Jag älskar att skriva och skapa med ord.
Hennes favoritförfattare är Jeanette Winterson, engelsk romanförfattare. Svensk sådan August Strindberg.
I början av nästa år kan vi se Ulricha Johnson på SVT igen. Hon spelar den sportiga tjejen Majken i två 90 minuters avsnitt efter Kjerstin Göransson-Ljungmans deckare 27 sekunder snö från 1939 som spelades in på Kebnekajse i vintras.
 
 
JAN BERGMAN
 
Mångfaldigande och utnyttjande av text och bilder är ej tillåtet utan upphovsmannens tillåtelse.
Copyright text och bild: Jan Bergman