Conny Karlsson



Maktförhållanden och relationer i den lilla sfären kretsar det kring i två filmer om 5–6 minuter i Conny Karlssons videoinstallation monolog (paolo, patrik).
I den ena skriver en person mail, späckade med anglicismer, till en kille han träffat. Fram på filmskärmen kommer bokstav för bokstav och bildar en svit av korta meddelanden som berättar en historia.
I den andra berättar en skådespelare som sitter på golvet med ryggen mot väggen om ett möte med en annan man efter ett manus.
Konstnären har under en lång tid arbetat med den här typen av teman. Samlat på sig historier om tillfälliga möten och relationer som han gjort film av. Ofta har det varit iakttagelser direkt efter en upplevelse.
– Inför den här utställningen har jag gjort på ett annorlunda sätt. Jag vill göra en rekonstruktion av minnet med de faktiska meddelanden som skrevs, säger Conny som samlat material från en serie händelser som har några år på nacken.
– Jag gillar den fina gränsen mellan det dokumentära och det uppenbart fiktiva. Att man distanserar sig till det som händer.
Meddelandena är hans autentiska, sparade i datorn ("det enda jag tagit bort är namnen"). Liksom den manusbundna självutlämnande berättelsen.
– Det som länkar de två filmerna samman är sveket och själva maktförhållandet i en relation. Den som blir utsatt för ett svek kan i nästa stund utsätta någon annan för samma behandling, säger Conny som inte vill uttala någon åsikt om fenomenet:
– Det kan jag inte uttala mig om eftersom jag spelar huvudfigur i båda filmerna.



Det är så livet fungerar?
– Exakt.
Filmerna behöver inte ses ihop.
– De fungerar bra tillsammans och ger olika sidor av samma mynt.
Att skriva är ett naturligt uttryck för Conny Karlsson som bl a författat en text i den nya kulturtidningen Fabrik, utgiven i Malmö. Men han bor och verkar i Göteborg, där han gått Valand (ut 2002).
– Det viktiga i den här utställningen är motsättningar i språket som blir uppenbara. När man skriver och sänder meddelanden på datorn tänker man inte efter lika noga, det blir ett direkt flöde i ett mellanläge mellan det talade och skrivna.
– I manus blir det ett skrivet och konstruerat språk.
Conny visar textdelen mot en vägg utbyggd från fönstret i det inre rummet. Filmen med skådespelaren visar han mot en fristående skärm i första rummet. Han stryker fönstren med filmjölk för att få ett dämpat men flödande dagsljus.
– Jag vill ha det så ljust som möjligt. Jag är trött på att komma in i totalt mörka rum, säger konstnären och tillägger:
– Det är inte så viktigt att man ser filmerna från början till slut. Det räcker med att få en känsla av vad som händer, av vad personerna berättar och upplever. Det fascinerar mig att det totalt privata blir allmängiltigt.

JAN BERGMAN

Mors Mössa 24/4-16/5 2004