GALLERIROND våren 2006 Zenit, kulturtidningen i väst



ETT SEKEL PÅ 4,5 TIMMAR

 

Mats Kjelbye skrev skröna om Sverige
 
 
Han mötte Shakespeare i USA. Sen har det trillat pjäser ur Mats Kjelbye.

– Att få skriva är suveränt och magnifikt och otroligt ångestframkallande, säger han.

Senaste projektet, Hela vägen hem, är en fresk över det svenska 1900-talet som blir den största satsningen på Backa Teater.
 
Vi träffas i den gamla bultfabriken på Herculesgatan på Hisingen som blivit ett sjudande centrum för ungdomsteater. I en hörna av dramaturgens rum med välfyllda hyllor står en blå läsefåtölj med fotpall som jag kan sjunka ner i medan Mats sätter sig framför skrivbordet.
En behändig laptop vilar på ett litet sidobord men dramatiken skriver han faktiskt på annat håll. Han hyr in sig i ett rum hos brorsan Ola, som är fotograf, och en partner till honom som har lokaler på Föreningsgatan.
– Jag har suttit hemma och arbetat hela mitt liv och har svårt att masa mig i väg men har blivit bättre på att få ihop en bra arbetsdag 9–19, säger han.
Först lite bakgrund.
Mats och hans bror är uppvuxna vid Vallsjön i Mölnlycke, när Mats var 17 flyttade familjen ett år till Wendelsberg. Sen var han utbytesstudent på Shrewsbury Highschool nära Boston innan han kom hem igen och flyttade in i Olas kollektiv i stan.
– Det var ett bra år för mig i USA. Det var så skilt från allting annat. Det var där jag läste Hamlet på engelska för första gången. Jag hade en mycket bra uppsatslärare, Mr Hodgen som skrev poesi.
– Vi tävlade i att hålla tal. Allt var tillåtet, det fanns fotoklubbar. Skolor där är mer än läroanstalter. I Sverige var det ekonomisk linje, punkt slut. Där fanns flera saker att göra, det handlade inte om att bli bäst i fotboll och ishockey. Det fanns plats för alla sorters konstiga människor.
Men året fick en inramning som kunde tagit knäcken på vem som helst. Det kom ett tragiskt bud hemifrån, hans far hade avlidit.
– Två dagar senare körde en tjej jag lärt känna på skolan ihjäl sig. Och de flyttade där hemma. Det var en jobbig period, det kom från alla håll och kanter. Men jag blev förskonad, det kändes som jag hade bomull runt omkring mig. Jag var distanserad.
Mats tackar sin lyckliga stjärna för att han bodde hos en kärleksfull familj och hade Mr Hodgen.
– Han plockade upp mig.

Det måste ha varit en prövning men det låter som din kreativitet fick en skjuts det här året, trots allt?
– Jag skrev många dagböcker… Ja, det var jättestimulerande. Jag blev mer tillåtande mot mig själv och andra. För mig var det en bra vistelse.

Hur gick det till när du blev dramaturg?
– Folkteatern behövde en ny dramaturg. Gugge Sandström ringde mig och bad mig söka. Jag var jättenervös.
– Jag hade gått DI 1996–99. Alexander (Öberg) och jag hade gjort Horisonten är här, jag skrev fyra timmars-pjäsen för Teater Bhopa. Den hade de sett, misstänker jag. Jag hade gjort Världens sorgligaste föreställning och höll på med Marsipanmage.
– Jag gick på intervju hos konstnärliga rådet och fick börja.
På Folkteatern ville Niklas Hjulström att han skulle skriva en pjäs, det blev Nu är det bra.
– Jag hejade på Niklas för att göra en ny scen för yngre dramatik. Den gamla kaféscenen är nu ombyggd till en svart låda. Jag tog dit några pjäser till den och skrev en tillsammans med Lars-Eric Brossner, barnpjäsen Plingeling.
När trotjänaren Lena Fridell skulle gå i pension och fick han gå bredvid henne i ett halvår och sniffa på hennes visdom. För Backa Teater skrev han Klister för mellanstadiet och Hatten är din för högstadiet.

Hur kom idén till jätteprojektet om det svenska 1900-talet (15 skådespelare och fem musiker gör 200 roller under 4,5 timmar i regi av Alexander Öberg)?
– Inför Horisonten är här introducerade Alexander mig till Kuba som jag inte kände till innan. Jag var där tre gånger. Tanken var en ö, sociala motsättningar, kyrkan, slavhandel, hela kittet. En väldigt spännande historia om ideologisk kamp. Det kändes riktigt på något sätt att göra en sådan föreställning. Vi var väldigt nöjda när den var klar.
– Vi började fundera över att göra en likadan pjäs om Sverige. Det är svårare. Jag är inte Colin Nutley, det är alltid lättare att skriva om något som man betraktar utifrån. Här ingår en själv.

Man blir förgiftad av sin egen miljö?
– Exakt…Det har inte varit skarpare konflikter som på Kuba, med lidande, död och krig. Här är det klassamtalet, samförståndet. Det innebär för- och nackdelar. En nackdel är att det är svårare att göra dramatik av.
– Jag känner mer ångest för att alla har en åsikt om svenskt hundraårsliv. Alla har upplevt saker. Det är svårare att tolka det svenska seklet. Men det är ingen pedagogisk berättelse, mer en skröna som utspelas i Sverige, i vår närhet med vissa historiska händelser som jag inte kunnat bortse från.
– Till syvende och sist handlar det om några människor som råkat bo här om de nu gjort det. Jag hoppas först och främst på en god teaterupplevelse.
Pjäsen ska ges som heldagsföreställningar för gymnasister och niondeklassare. Med två pauser och en enkel soppa som mellanmål.
– Jag vet att det finns en massa sakfel, så är det när man beskriver något. Vissa fel är nästan uttänkta, då finns det mer att prata om efteråt, ler Mats Kjelbye och låter lite provokativ där han sitter med benen upplagda mot skrivbordet.
– Jag kan inte utge mig för att vara en svensk 1900-talsexpert. Jag är dramatiker. Jag är påläst och har läst en massa saker men är inte historiker.

Vad har du läst?
– Om svensk arbetarhistoria och svenskt näringsliv, sportsliga framgångar, hungersnöd, partiernas utveckling och avveckling, samhälleliga framsteg och baksteg. Jag har läst ganska många böcker, plockat här och där.
– Jag har suttit på stadsdelsbiblioteket på Tredje Långgatan och beställt böcker från alla möjliga håll.
 
 
Manus är på 270 sidor, nedbantat med 100. Du måste lagt ner ett oerhört arbete?
– Ja… När jag gick ut från DI trodde aldrig jag skulle skriva en pjäs som tar mer än 20 minuter. Jag var inte ihållig nog. När idén till Kubapjäsen kom sa jag: Varför inte? Just därför att jag inte kan så mycket. Det har blivit en devis och en bra utgångspunkt för att reda på saker. Jag får väl ducka sen när svärmen kommer…

Vilka människor möter publiken i den här pjäsen som utspelas från våren 1899 till 2004?
– En flicka och en dam som heter Asta Johansson, född 1882, kommer från en statarfamilj och flyttar in till storstaden där hon av en slump tar över en telefonstation, det handlar om hennes liv och leverne. Flickan heter Evelina, född 1900, tycker om att odla och har ett växthus. Hon är Astas dotter.
– Sven, ungsocialist som längtar till USA och bor på sofflocket hos Johan och Maria som har nio barn i storstan.
– Göteborg nämns inte men Sven och Johan jobbar på bultfabriken. Och en herre som heter Karl, som är socialdemokrat. Det finns en herre som heter Hjalmar som är godsägare. Ja, en hisklig massa människor men det är de här det börjar spinna runt.
Bland miljöerna finns telefonstation, statarlängor, ett torgmöte, en herrgård, ute på åkern, ett växthus och en limousin. Maratonuppsättningen med alla scenbyten kräver en oerhörd logistik. Lena Selander och Fridjon Rafnsson svarar för scenografi och kostym.

Pjäsen rör sig genom årtiondena men det är två epoker du lägger särskild tonvikt vid, 1900– 1917 och 1960-talet. Varför?
– I början av 1900-talet kommer ideologierna fram. Många beslut tas som präglar resten av seklet. Socialdemokratins vägval, rösträtten som förhandlas fram. Det sätter avtryck i form av samarbete över klassgränserna. Det är klara påfrestningar men en stark grund, säger Mats Kjelbye.
– På 1960-talet kom den första ungdomsgenerationen, unga tjejer kom ut i arbetslivet, det var friare familjebildning och en jävla massa kraft och löften om rättvisa. Svart och vitt och ett engagemang som vi i vår generation börjar nosa på igen.

Det verkar som det finns en politisk sida av pjäsen?
– Jo, det måste finnas det på något sätt. Men jag vet inte hur stark den är. Det handlar om mänskliga relationer och ickerelationer, öden och äventyr. Efter att ha sett pjäsen kan vi diskutera hur man ska förvalta en stat.

Att skriva för ungdomar, ställer det speciella krav?
– Inte särskilt mycket. Att inte utestänga publiken för att de inte vet vem en viss politiker var. För att förstå sammanhangen behöver man inte känna till vem som föreslog vad i ett visst riksdagsval.

Författarrollen känns rätt för dig?
– Ja, absolut. Det känns oerhört roligt att få lov att skriva. Att bli författare var inte en dröm jag hade som sjuåring utan det har vuxit fram. Att få skriva är magnifikt och suveränt och otroligt ångestframkallande.

Har du haft många sömnlösa nätter inför det här?
– O ja, det har varit ganska svettigt och tufft. Jag ligger och vrider mig och svettas. Jag får ofta bra idéer innan jag somnar och skriver upp i ett block som ligger bredvid sängen.
– Ingången till pjäsen var en svettig natt. Jag låg och tänkte: Vad fan vet jag om 1900-talet? Ingenting, en stor dimma och en massa döda människor. OK, pjäsen får börja i dimman på en kyrkogård, där går startskottet.
 
 
Vilka författare har betytt mest för dig?
– Det var en otrolig kick mär jag mötte Shakespeare i USA och läste Hamlet på originalspråket. När jag var yngre hade jag Hasse och Tage som hjältar. Jag har många hjältar som givit små underbara bidrag. En svensk akademiker, som var torr och rolig och skrev om greker…(efter en stund) Alf Henrikson! Jag har njutit av honom.

Drömmer du om att göra något annat ibland?
– Jag vill gärna åka någonstans där det är lugn och ro för att skriva. Jag vill inte bli tandläkare men kan tänka mig att gå med kundvagnarna på Konsum. Då får jag tid att tänka.
– Min flickvän (Mirja Burlin, spelar med i Don Juan på Stadsteatern i höst) och jag har skaffat fritidshus i Halland som vi renoverar. Vi finner stor tillfredsställelse i det.

Andra intressen?
– Jag ser på fotboll och annan sport som stillsam betraktare och går på GAIS matcher så ofta jag kan. Jag har hållit på laget sen jag var fem år och farsan drog i väg med mig, avslutar Mats Kjelbye, en gång målvakt i pojklaget i Sjövalla FK.
Datumet för urpremiären på Hela vägen hem valdes till symboliska 11/9.
Mats blir aktuell samtidigt på fler ställen. Med Sara Kadefors har han skrivit första omgången om tolv delar av komiska TV-serien Orka, orka som ska sändas i höst.
När SVT bad om en andra omgång med lika många delar tackade han nej. Han kände han sig mör efter allt jobb med översättningen av musikalen Cabaret och radions julkalender så de fick fortsätta utan honom.
Mats är inte bara dramaturg i Backa och på Folkteatern utan producent på radioteatern i Göteborg.
 
 
JAN BERGMAN
 
Mångfaldigande och utnyttjande av text och bilder är ej tillåtet utan upphovsmannens tillåtelse.
Copyright text och foto: Jan Bergman