GALLERIROND våren 2006 Zenit, kulturtidningen i väst



MUSIK SOM MÅLERI
 
Ronny Klenfeldt har musiken som inspiration
 
 
Hans konst har en dragning åt det råa, slitna och karga men innehåller alltid ett romantiskt budskap. I sitt skapande låter han sig inspireras av melankolisk musik.
 
– Jag ser ingen skillnad mellan att skapa konst och att skapa musik. Måla tavlor och skriva låtar, det är samma sak.

Många av hans tavlor innehåller också text. Ronny Klenfeldt gör en musikalisk jämförelse.

– Orden är sångtexten och bakgrunden är musiken.
 
 

När han skapar lyssnar han till tonerna av musiker som Brian Eno och Daniel Lanois, skickliga producenter som är mästare på att skapa detaljrika och atmosfäriska ljudmattor. Ronny Klenfeldt vill göra samma sak fast med färger.
Den brittiske musikern David Sylvian är en annan stor influens.
– Men jag kan faktiskt lyssna på Sven Ingvars också, fast det låter kanske inte så fräckt att säga.
Ronny Klenfeldt började med konst på allvar för knappt tio år sedan. En utlösande faktor var att han såg Rothkos tavla “Red on Orange”.
– Det var något i den som tilltalade mig oerhört starkt. Den har en sån råhet, det händer så mycket i den. Men jag förstod inte hur jag kunde tycka om något som var så enkelt. Det är i sanning en väldigt enkel tavla. Ett rött och ett oranget färgsjok på en gul bakgrund, det är allt. Ändå gjorde den ett sådant intryck.
- Jag hade nog börjat med konst ändå, men senare, säger han.
Ronny Klenfeldt nämner också Jackson Pollock som en viktig influens. Men vad som helst kan bli en källa till inspiration.
– Jag kan inspireras av vackra husfasader. Med vackra menar jag steniga och slitna väggar, betongväggar. Gärna med klotter på.
Det är viktigt att tavlorna inte blir för välpolerade. Därför ser han till att ge dem en viss råhet.
- En tavla jag gjorde blev väldigt fin och snygg. Därför kändes den stel, opersonlig och tillrättalagd, den kändes inte realistisk. Jag hade satt dit ett stålnät som jag var tvungen att nöta ner och nästan trasa sönder. På så sätt fick jag till en mer naturlig touch.
Ronny Klenfeldts verk kan te sig hårda och skrovliga.
– Men bland det karga och slitna finns ändå en mänsklighet. Jag gillar kontrasten där emellan. Ofta är det textfragmenten som får representera det varma och mänskliga.
– De flesta texter i mina tavlor har med kärlek att göra. Jag har en stark tro på kärleken. Även om det handlar om olycklig kärlek är det ändå positivt, och jag har alltid ett positivt budskap i mina tavlor.
Det är emellertid inte helt lätt att utröna ett budskap ur de till synes lösryckta fraserna. Ofta är de delvis övermålade eller har utelämnade ord och bokstäver. De lämnar mycket åt fantasin.

 
 
– Vill man skapa tidlös konst ska man vara försiktig med att vara för tydlig. Är man det tillhör konsten en viss tid. Det är också viktigt att inte använda element som lätt blir förlegade.
Ronny Klenfeldt drar en parallell till musikproduktion. Mycket musik från åttiotalet känns idag hopplöst omodern eftersom den täcktes av svulstiga syntproduktioner. De cementerades på så sätt i sin tid.
– Synten i the ”The Final Countdown” av Europe till exempel, den går ju inte att använda idag.
Ronny Klenfeldt skulle aldrig använda skrikiga pastellfärger. Översatt till musikaliska termer kan man säga att hans konst är ”akustisk”. Den utgörs av naturfärger, matta nyanser av grått, blått, gult och brunt. Han använder sig inte av pensel utan av tygstycken som han doppar i färg och hänger på duken. Omkring fem till sju lager brukar det bli. Sedan spolar han av tavlan för att få till en slags erosionseffekt.
– Det ska se ut som om regn och vind har skapat dem. Bakom varje tavla ligger en oerhörd arbetsprocess.
– Det är en kamp. Antingen lyckas jag måla tavlan eller så knäcker tavlan mig. Jag brukar vinna i hälften av fallen men ibland kan det gå månader utan att jag lyckas skapa någonting, det är väldigt frustrerande. Man måste vara i rätt i sinnestämning för att kunna skapa, vara melankolisk men ändå må bra. Någon gång i framtiden skulle Ronny Klenfeldt vilja göra en utställning med både tavlor och musik.
– Det skulle vara som en vinylskiva. Tolv tavlor och tolv låtar. Varje tavla skulle vara en låt, med samma text i tavlan som i låten.
Musiken skulle han skriva själv.
– Den ska vara lugn, behaglig och melankolisk. Ingenting som sticker ut och skymmer tavlorna. Det ska vara som instrumentell musik, fast med sång.
 
 
MAX JERNECK