GALLERIROND hösten 2005
 
Ellen Lindström
 
skulptur och teckning
 




Med känslig hand gör Ellen Lindström sina teckningar i svart och vitt av tunna figurer som möter betraktarna med en trevande blick.


– Inre bilder av själen, det blir ofta skört, säger hon.
Men figurerna har blivit mer kropp och människa än hennes tidigare svarta utdragna figurer i skulptur. Och fram träder en flicka i stället för en androgyn figur. Det vilar något andligt över den ödmjuka gestalten.
Ellen hade bestämt utgångspunkten:
– Nu ska jag tillåta mig att vara innerlig. Det har bara kommit fram. Annars brukar jag styra mig genom val av att arbeta i serier eller en viss teknik. De här teckningarna har fått komma på olika papper och i olika tekniker.
Hon har arbetat i blyertspenna och oljepastellkritor. I en bild har hon använt kolpenna.
– Oljefett och blyerts. Då kan jag jobba med strukturer, säger Ellen som använder verktyg till en del bilder.



Den inre människan kommer ut henne själv och hon vill att hon ska vända sig utåt så att varje betraktare och se sig själv, förstå något de påverkas av har bär inom sig.
– Jag var trött på att det kom fram figurer hela tiden och ville lämna det. Men de var tvungna att komma fram. Nu kanske de lämnar mig, säger Ellen.
Figurerna uttrycker ensamhet och tvivel i ett tillstånd mellan kaos och lugn. I en bild vilar flickan raklång utslagen på marken medan stormvindar sveper omkring. Men här och där smyger sig humor och ljus in.
I en bild ligger hon självmedvetet med fötterna upp i vädret. I entrén möts besökarna av teckningen Hej.
– På något sätt har jag fått distans till det tunga. Det är dit jag vill komma. Det är något som händer för mig. Något jag önskat.
Många bilder är små och försiktiga i uttrycket men i några fall går Ellen upp i storlek och kraft. I de två större bilderna på temat Betraktare har hon sprayat graffitifärg och arbetat vidare med pastellkrita och penna.
– Det har blivit masker på ansiktena i många fall, vi har alla våra skal. Eller så har figurerna tagit av sig en mask. Det finns en dubbelhet inför tillvaron, säger Ellen Lindström om sina teckningar.
Det handlar om vad som är sant och äkta, om våra rätta jag.



Några av bilderna kommer från de tre böcker hon skriver och kladdar i dagligen sedan flera år. Hon har en i ateljén i det gamla sockerbruket i Klippan, en hemma och en i en väska som hon bär med sig.
– Jag skriver ner det jag gör. Det kommer mest text när jag har som mest att göra i ateljén. Jag måste skriva ner idéerna, annars är de borta. Men vissa perioder har jag inte skrivit något.
En avdelning innehåller vita skulpturer i svetsat järn, gipsbindor och trådar. De smala människofigurerna finns på små plattformer, som kan lyftas upp på ett stativ.



Figurerna ligger magra som skelett och bundna men är stegvis på väg att resa sig. En trappa blir en symbol för vägen uppåt. Den sista plattformen är helt tom. Den får besökaren fylla själv med sin fantasi om vart rörelsen bär.
Från taket hänger en flock fåglar som vid närmare beskådan visar sig vara dinosaurier. Till installationen hör musik som Ellen spelat in inuti och utanför ett svart piano från 1916 som står i ateljén.
– Jag arbetar med ekot och vill få fram den svävande känslan.
Ellen Lindström har gått Hovedskous målarskola och Kunsthöjskolen på Ärö i Danmark.

JAN BERGMAN