Galleri Göteborgs Konstförening
 
Cecilia Brandt
 


Med lågmälda uttryck arbetar Cecilia Brandt.
– Jag har alltid jobbat så, både i mörka och ljusa målningar. Kanske för att jag kan bli rädd för starka färger, att de blir för påträngande, säger hon.






– Jag ser mycket färg där det inte finns färg.
Hon kallar det icke-färg.
– Jag ser rörelser och vibrationer i färgerna. Även om många betraktare tycker att jag inte jobbar med färg tycker jag själv att färg är väldigt viktigt, sammanfattar hon.
Målningarna ändrar sig efter ljusförhållandena.
– Jag har mycket ljus i ateljén, de är bäst i dagsljus.
Hon försöker skapa ett ljus i målningarna trots att det inte finns ett perspektiv. Det är många skikt och färger som ligger på varandra.
– Jag tvättar målningarna, t o m med tvål ibland, konstigt nog, i vissa skikt. Sen lägger jag på färg igen. Jag är främmande till alltför mycket materia och vill ta bort det som är överflödigt.
Hon arbetar i olja och tempera. Och använder genomgående blekt bivax som hon löst upp i terpentin (”det blir en genomskinlig sörja”) och blandar i oljefärgen eller temperaemulsionen. De upplösta motiven kring tankar om strömmar och svävande väcker skilda reaktioner.
– De som inte är vana vid att se på konst tycker det händer för lite. De vana ser att det behövs tid. Jag har svårt för målningar som är stökiga och röriga.
Många uppfattar en skir och sakral klang men hon strävar inte bara efter en estetik.
– Jag upplever en dramatik som är tung. Och människor gör det, också.
I en av målningarna, Ljus V, skymtar ett upplöst vattenlandskap inhöljt i dis och dimma.
– Det är där det finns klarhet! Det är omvända världen ibland. De flesta människor vill se något konkret, jag önskar ett friare måleri. Titlar kan binda betraktarens egen fantasi och associationsförmåga på ett negativt sätt, därför tvekar jag att överhuvudtaget ange titlar till mina målningar och fotografier. Mina titlar är bara en antydan, en fri association som kan bytas ut.
Hon målar helst dagtid men kan annars sätta på de starka lysrören i ateljén i Klippan.
– Jag tycker om ljus, nyanserna och skiftningarna.
Målningen Rymdblomma är inspirerad av Tomas di Leva.
I en avdelning visar hon också sina fotografier där vatten ofta är del av motivet. Det är bilder ofta från Göteborg. Hon har fotograferat älven genom ett glas. Och bassängen i Hagaparken, tömd men med löv. Mittdelen av Järntorgsbrunnen i vattendränkt motljus.
Ett mosaikgolv i Venedig och töväder i Norge är några inslag från omvärlden.

JAN BERGMAN