Marika Lang

Färgglada miljöer, varma människor och det goda vardagslivet målar Marika Lang. Hennes kärleksfullt skildrade småstad befolkas av människor som sitter vid kafébord och konverserar och kanske väntar på en kypare med välfyllda rödvinsglas.
– Jag älskar allt som har med livet och människorna att göra. Jag älskar att komma till platser där jag inte träffat någon innan. Att gå på tillställningar själv och göra nya bekantskaper är underbart, säger Marika.
Någon konstskola har hon aldrig gått. Hon är uppvuxen i konstnärsmiljö och har målat sen hon var liten. Pappa var konstnären Yngve Johansson (dog 1987), som jobbade med Karin Parrow och Alf Lindberg och besökte ofta Majnabbe.
– Jag är uppvuxen i min fars ateljé, vi bodde först på Hisingen och sen i Hovås. Jag har aldrig haft ett "vanligt" jobb, det har alltid varit målning. Första utställningen hade jag med min far när jag var sju år.
– Det här är mitt liv. Även i de mest dystra tider hittar man glädje. Jag blundar inte för verkligheten men försöker hitta det positiva. Även i tragedier finns ljuset längre bort. Jag är en väldigt positiv person.
Marika Lang har sin ateljé i Kullavik, intill huset där hon bor, och målar alltid till rösten från talband. Hon kan lyssna upp fyra talböcker i veckan, ofta med tunga saker och hemskheter som i Dostojevskijs romaner och senast Margareth York.
– I det målar jag det positiva. Jag behöver inte vara omgiven av vackra saker runt i kring. Men det får aldrig vara tyst. Jag hämtar inspiration av livet runt ikring mig.
De idylliska motiven är rena fantasier men vid beställningar kan hon måla stadsbilder med verkliga byggnader som Feskekyrka.
– Det passar mitt eget kynne, jag känner mig hemma. Kanske är det lite Kungsbacka, skrattar hon om staden som hon åker oftast till.
Människofigurerna som befolkar stadsmiljöerna med gamla trähus, kaféer och vitmenade hotell har ovala huvuden och släta anletsdrag, de liknar varandra och tycks vara i samma ålder, runt 30. Hon vet inte riktigt varför det är så.
Hon har två egna barn men målar aldrig barn. Inte heller äldre människor med rynkiga ansikten.
– Det är lättare om det är platt i ansiktet!
Det är målarglädje i tjocka glada oljefärger och hon kallar sig själv naivist, en konstriktning hon känner sig hemma i efter att ha varit en sökare med påverkan från pappans sakrala tungsintheter och de sena tonårens surrealism.
I hennes inglasade bilder i blandteknik (akvarell, gouache och akryl på papper) pryds gatumotiven ibland av gamla affischer, t ex från Svenska Amerika-Linien där pappan var kock i ungdomen.



– Jag hittar ur vardagen, säger hon som en nyckel till de små scenerna som utspelas i målningarna som trots sin stillhet kan bära dramatik under ytan.
– Jag börjar med att fråga, ska jag göra en stad? Jag skissar snabbt husen. Kanske ett hotell? Vem bor där, vem är han ute med? Älskarinnan, då ska hon inte visa ansiktet. Jag leker som i en bok, det är jättespännande.
– Det är väldiga intriger. Platsen kommer först, sen kan skådespelet börja.

JAN BERGMAN

Galleri Art On 8/4-21/4 2004