GALLERIROND våren 2005

Galleri Rosengången
Lerum
29/1–13/2 2005

Gunnar Binder



Stora mörka landskap, abstrakt målade med breda penseldrag men med skärpan lagt på en byggnad vid horisonten mot kvällshimlen, ett träd eller en gåtfull fyrkantig form.
Gunnar Binder botaniserar i det svenska vemodet med landskapsmålarens fria uttryck i förening med en känsla för det absurda.






I flera målningar figurerar en pojke som ser ensam ut, i en sitter han på en trehjuling i naturens oändliga rum.
– Pojken har funnits med så länge jag har målat. Det har ofta blivit barn när jag målat människor. Barnet har betytt olika saker under olika tider för mig. Numera får de symbolisera människan, säger Gunnar Binder.
I början tänkte han på sig själv och utgick från fotografier från barndomen, det gjorde han redan under åren på konstskolan. Efter hand har han övergått till ett friare förhållningssätt och utgår endast ibland från en skiss.
– Ofta när jag målar vet jag inte vad det ska bli. Jag improviserar, tar en färg. Plötsligt målar jag dit ett barn eller ett djur.
Landskapen beskriver han som något slags sagovärld som han eftersträvar.
– Det är inget bestämt landskap utan mer igenkänningsbara minnesstämningar jag är ute efter. Och då blir ofta landskapen överdrivet dramatiska.
Han arbetar i olja och använder ofta breda penslar.
– Det är intressant att blanda olika sätt att måla i samma bild. Jag koncentrerar mig på en detalj, det övriga är mer dunkelt…Det kan bli väldiga motsättningar, ibland fungerar det och blir intressant.
Han tycker om att föra måleriet till extremer.
– Jag har alltid varit intresserad av att balansera på gränsen, både vad gäller färgskala och när det gäller att motivet kan bli sött, kitchigt och banalt. Jag kan placera in en vit kanin, en gris eller ett barn så det kan bli lite absurt.
Man kan ibland uppfatta motivet som kallt och ensamt.
– Det går inte att komma ifrån, när man sätter in en person, att man får ett intryck av ensamhet. Men det är inte det jag är ute efter, den känslan kommer på köpet, förklarar Gunnar Binder.
Den ensamma vita kaninen i en målning hade till en början sällskap av flera kaniner som hoppade omkring.
– Det blev för roligt och humoristiskt så jag målade bort den. Men bilderna får gärna vara lite litterära så att folk får bilda sina egna historier. Det är betraktarens sak.



I en målning står en flicka med svenska flaggan i handen, i samma bild finns två pojkar, men alla ser bortkopplade och stillastående ut.
– Varför så avstängda? Om jag visste det…Det är också improvisationer, jag har haft flera människor med och målat bort. Många målningar har han arbetat med i flera år.
– De har varit ”färdiga” flera gånger. Men så målar jag över, fortsätter. Så det kan vara en annan målning under den vi ser. I en målning avbildade han sig själv naken i helfigur, han fortsatte arbeta med den gröna tonen tills kroppen var borta och i stället dök pojken fram i bildens främre del. Men man kan ännu se konturen av huvudet som pojken tycks titta mot.
Under tiden på konstskolor var han inspirerad av The School of London med Francis Bacon, Lucian Freud och Frank Auerbach, som arbetar med människan och kroppen men på olika sätt.
Gunnar har gått två år på KV och två på Dômen.
– Men numera är jag influerad av allt jag ser.
Han har ateljé i ett av rummen i lägenheten på Hisingen och kan gå in på natten och jobba.
– Det är lugnt och stillsamt. Det är då jag har tid framför allt.

JAN BERGMAN