Pia Mauno
Entertain Me Now
Målningar
Galleri Thomassen
11-29/11

ARBETSPLATSEN
SOM MOTIV


Pia Mauno målar jobbet bakom kulisserna

 



Jobbet som servitris på anrika restaurang Kometen är en källa till målningar för Pia Mauno.
– Det är en 1930-40-talsmiljö där mycket är bevarat. Jag tillbringar mycket tid där och är ofta backstage, säger hon.



Hon arbetar extra på Kometen sedan hon gick ut Valand 2001 och blir serverad med motiv i sin omgivning.
– Det är mina färger och former. Många bilder handlar om förberedelser inför något som ska hända. Ingen tänker på vad som händer bakom kulisserna. Det är roligt att skildra det från andra hållet.
Hon beskriver krogmotiven i starka färger som en dag på jobbet. Det är hennes arbetskamrater med många år i restaurangen som är avbildade men vi ser inga ansikten, i stället vridna färgremsor.
– Det är inga fotorealistiska bilder, man kan tolka dem hur man vill. Det ska inte vara för styrande, det kan vara andra någonstans.




I en stor målning ser vi en trappa som leder ner till tvättstugan med en mangel.
– Det finns inte så många arbetsplatser där det finns någon som manglar. Det är en bra kontrast till att sitta och måla, mycket rörelse, mycket folk. Det är intressant att kunna använda sig av det, säger Pia Mauno.
– Det är en del av mitt liv.
En målning visar ett par som dansar i restaurangen där borden är prydligt dukade med vita dukar. I förgrunden tittar servitrisen åt ett annat håll, det är enda personen med ett ansikte och det är hennes eget.
Den bygger på en kväll när restaurangen bjöd in till singelträff.
– Det var fint på något sätt. Som servitris fick jag hålla mig undan och blev mycket en betraktare.
Pia Mauno använder foroförelagor som hon förvränger och blandar med konsthistoriska bilder, så det blir parafraser.
– Men inte så tydliga. Ibland kan jag ta en detalj och gå vidare med.
Som sina främsta inspiratörer nämner hon Max Ernst, surrealist med skräck och romantiska drömskildringar, och Gustav Klimt, dekorativ symbolist med östasiatisk influens. Men någon riktig surrealist är hon inte utan arbetar i sin egen stil.
– Det är i alla fall en egen variant. En blandning.
I målningen Picassoben ser vi parafrasen tydligast. Motivet är underdelen av en trebenad dansare med färgrrutor, där benen bildar ett osynligt hjul.
Samma motiv kommer tillbaka i hennes stora innehållsrika cirkusmålning, där trebenskropparna glider nerför en hög ledstång i en jättemanege. I förgrunden kör någon en kärra med kroppsdelar.
– Allting snabbas på så mycket. Det är folk som väntar på underhållning och folk som underhåller…
Lampor finns i många av hennes målningar, ofta något slags skrivbordslampor som blir strålkastare utomhus.
– Det hänger ihop med att jag använder fotoförelagor. Det finns lampor överallt. Ljusa punkter i mörkret. Det blir något slags trygghet men ändå ganska skör. Ljuset kan slockna.
I en målning står små människorfigurer med färggranna paraplyer och tittar ner i en jättelik krater som sluttar djupt mot en mörk botten. Över scenen lyser en lampa som om allt utspelades i en arena.
– Det är roligt att de har paraplyer till skydd men de hjälper inte mycket mot naturfenomen.



JAN BERGMAN




061116 Zenit, kulturtidningen i väst