Sture Meijer


Människoskildringen är sedan 15 år Sture Meijers inriktning utan att vara något nytt i måleriet. Han har hållit på i 50 år.
– Jag försöker hitta uttryck för samhället vi lever i med alla dess vrångheter som tragiska krig. Det är svårt att sätta ord på. Människan är oerhört fascinerande objekt, säger han.
Modellstudier har han i nyporna sen tidigare och har samlat på sig massor av teckningar som han använder som idébank.
Han arbetar i olja och i perioder i gouache och vattenfärger.


– Jag använder mycket ommålningar och nerslitningar, säger han och visar den stora duken Blomsterflickan, av en sittande bortvänd flicka med en hudfärgad blomma mot en svart dynamisk bakgrund.
– Den är som ett geologiskt lager. Det brukar bli kvar något av tidigare, jag kallar det erfarenhetsskikt.
Han gör kraftiga pålägg som han slipar ner med sandpapper och skrapar med kniv för att få ner färgen. Sen går han på igen med penseln. Alla lager lämnar sina spår.
Svärtan går igen i många målningar men utan att stämma till depression.
– Men jag känner det som jag gör en ljus bild!
Sture Meijer har gjort en stor donation till hemstaden Skellefteå museum, som fyllt två rum med hans grejor, teckningar, torrnålsgravyrer och målningar. En av de donerade bilderna är en hyllning till Goya.
– Goya har ett oerhört uttryck och backar inte för det fula livet. Han skildrar det som var vrångt. Man måste gripas av allvaret och intensiteten, innehållet är tyvärr överförbart till våra dagar.
Sture Meijer började måla redan som 17-åring och kom tidigt in på Academie Libre 1951 där han hade konkretisten Lennart Rohde som lärare (senare professor på Mejan). De som stod ut med dennes undervisning fick något med sig för livet.
– Han var en hård men fin pedagog, mycket tydlig. Man måste ha lite självförtroende i sig, säger Sture som minns att eleverna gjorde modellteckningar i kol hela dagarna i 14 dagars sittningar och målade aldrig i olja.
– I den klassiska utbildningen är det av oerhörd vikt att teckna, det fungerar mycket som skalövningar för en pianist. Man har så mycket med sig när man ska jobba vidare och kan förenkla på ett trovärdigt sätt.
Det har sagts av flera konstnärer: Människokroppen är det svåraste man kan ge sig på.
– Jag anser mig rudis på fantasi. Man måste ha någonting som utgångspunkt, framhåller Sture som arbetar i en ateljé intill huset i Kåge.
Tidigare hade han en period där han målade natur, växthuset på tomten, vegetation och döda fåglar. Men upptäckten av en trätorso som han gjort i ateljén fick honom att glida över till figurmåleriet.
– Det sker inte över en natt utan är en lång process. Förändringen måste komma av inre nödvändighet.

JAN BERGMAN

 

Galleri Dunér 13-30/3 2004