GALLERIROND våren 2006 Zenit, kulturtidningen i väst



MED GLIMTEN I ÖGAT
 
Torbjörn Nolkrantz målar spontant och intuitivt
 
 

Spontant och intuitivt målar Torbjörn Nolkrantz.

– Jag tillhör inte dem som skissar och funderar så väldeliga, säger konstnären som fyller 70 år i år

 

Redan i småskolan i Skara började han snegla på konstnärskap men när han gick ut som 15-åring hade han slagit det ur hågen.

– Jag hade fått för mig att jag skulle jobba med reklam.
Han fick jobb på en annonsavdelning i hemstaden som sökte en ung man men fortsatte måla på fritiden.

– Men 40 år fyllda fick jag för mig att det trots allt var konstnärskapet som gällde. Det har hunnit gå några decennier sen dess.

 
 

Ett nytt tema som börjar dyka upp i hans målningar är bilar.

– Konstigt eftersom jag är bussresenär, i brist på bil och körkort. Bilarna är svåra att undvika. De är väl här för att stanna. Frågan är om måleriet är här för att stanna. Men det är det väl.

– Måleriet ifrågasätts ju i dessa installationstider. Men det känns som det är lite på väg tillbaka.

 
 
Han erkänner att han inte är helt opåverkad av den nya utvecklingen. Ett och annat objekt dyker upp ibland. Bland annat har han vänt på en hylla med rockhängare och förvandlat den till en allé för modellbilar.

Det är en naturkänsla i hans målningar men inte så många rena landskap.
– Det dyker upp en bil eller en fågel när det känns färdigt. Jag är djurvän utan att ha husdjur. Är vänligt sinnad mot dem.

En vit hare och en fågel med gult huvud finns bland alla djur han porträtterat. Ofta med egenheter som bara en konstnär ser.

– Jag är ingen avmålare. Det innebär inte att inte sedda saker kan dyka upp. Stämningen intresserar mig.
 
 
Övergivna lantliga hus på Varaslätten sätter avtryck i flera bilder. Det ligger nära till för någon som bor i Skara, ”av födsel och ohejdad vana”.

– Horisontlinjen kan vara en följd av att jag är uppvuxen i ett slättlandskap, påpekade min gallerist i Skövde för länge sedan.

– De lite äldre husen har något slags personlighet och utstrålning. De är ganska lika, men olika.

Ibland får han för sig att ett hus är någons barndomshem som stått övergivet. En sådan målning av ett hus framför en skog var han på väg att måla över med gult men hejdade sig halvvägs.

– Där började det fungera.
 
 
Han målar mest i akryl och inte i olja då han har sin ateljé i anslutning till lägenheten på fjärde våningen med utsikt mot Domkyrkan.

Flera målningar har många stänk av humor. I en bild ser en golvlampa ut att språka med ett värmeelement.

Till en målning av en väg i ett stort kalt landskap har han klippt ut ett fotografi av aktrisen Betty Davis i en tidning och klistrat fast på förarplatsen i en bil.

– Det regnar men ljusnar vid horisonten. Hon åker åt fel håll, det är kanske därför hon ser lite deppig ut. Bilen också, med lyktor till ögon och mun i grillen.

– Det är inget jag medvetet går in för, att göra roliga saker. Men ordet humor har förföljt mig i recensioner genom åren.
 
 
Han målar fort.

– I bästa fall. Men då och då går det fel och jag gör om. Jag gnetar mig inte fram. Det är större chans att det säger ´Pang, där satt det´ om jag chansar, när jag inte vet vart det bär hän.
Han är helt självlärd.

– Den som har gått en veckoslutskurs har mer utbildning. I början kändes det som ett handikapp men det har gått över.
I flera målningar finns en brandgul kvällsstämning.

– Jag är definitivt en kvällsvän. Det är då det börjar hända saker. Blå sommarhimlar kan vara rätt så enahanda, säger Torbjörn Nolkrantz.

– I kvällningen blir skuggorna långa och spännande. Jag minns som barn hur det kom spöken tassandes.

I november fyller han 70 år vilket firas med en stor utställning på Skövde Konstmuseum månaden efter.

– Det ska bli spännande. Känns lite nervöst, en utmaning. Helst ska det inte bli en retrospektiv utan nya grejor.

Hans största utställning hittills var i samma lokal 1989.
 
 
 
JAN BERGMAN