GALLERIROND hösten 2005
 
Annika Andersson
 
Galleri KC Väst
 


Flickan i den fina pråliga klänningen i målningen ser ut att komma från olika tider. Hennes frisyr och sättet att titta stämmer inte med kläderna och miljön. Kanske är hon utklädd?
Sidenbandet hon håller i beter sig som det inte skulle kunna göra och slingrar sig runt den höga halsen på flamingon, om det nu är en flamingo.




– Jag vill att det ska finnas en ambivalens så att betraktarna inte ska kunna veta, säger Anneli Pihlgren som medvetet arbetar med en känsla av overklighet i bilderna.
På väggen runt målningen, utförd med tunn lasering i olja över bakgrund i akryl, finns målade träprofiler av emblematisk karaktär; En hand som håller i ett svärd, en klocka av silver, en börs men också några föremål som är svåra att identifiera.
– Jag för in saker som inte hör ihop, är det en rymdfarkost eller en byggnad från medeltiden?
Landskap har alltid funnit men det varierar hur man ser dem vid olika tider, säger hon.
I ett par målningar som går helt i grått finns gåtfulla kulturbyggnader som påminner om kyrkor eller slott i ett avskalat landskap. I nedre delen av bilderna finns rader med färgrutor som förhåller sig till motivet.
– Det är en helt torr saklig analys av hur det skulle sett ut om jag hade målat i färg.
Betraktarna får måla med ögonen.
Alla bilder är målade i olja.
På ett jättelikt pappersark finns hennes finstämda små teckningar av praktbyggnader, kan vara slott och herresäten, som är vackert grupperade till en mönsterlik helhet.
– Det är hus som funnits bara som berättelser om att de funnits. Ingen vet hur de ser ut, det är bara muntlig tradition, säger Anneli som tittat på gamla bilder och fått arkitektonisk inspiration.



Hennes intresse för gåtfulla byggnader tar sig en fysisk form i modeller av svart kartong, som hon skurit och limmat efter ritningar som utgår från bilderna.
– Jag vet inte varför men jag är fascinerad av dem. Det är historien på något sätt. Som om det finns berättelser gömda i husen. Det är arketyper med hus. Hus är ofta något som finns i drömmar.
Husen blir som kroppar och blindfönster dess ögon.
Ett färggrant portätt av en ung blåögd kvinna framför en sjö där det brukar simma svanar, fast de var i en annan del av sjön just då, gjorde hon som två månaders stipendiat i Grèz sur Loing för några år sedan.
– Det regnade och jag fick sitta under ett bord och måla färdigt.
En ros har hon målat i två versioner, som nyutsprungen och några veckor senare på väg att åldras och dö.
– Blommor är roliga att måla, jag får en frihet i dem. De är symboliska.
Ett par små teckningar har motiv från norska fjäll.
– Det är en känsla av frihet och mäktighet jag vill komma åt i alla landskapsbilderna.
Ett par bilder med parkmotiv vittnar om att hon är fascinerad av de långa perspektiven.

JAN BERGMAN