GALLERIROND våren 2006 Zenit, kulturtidningen i väst



Måleri som urartar
 
Dan Perrin tillåter slumpen styra
 
 

Han använder spatel och drar på ett rejält lager och tecknar med penseln direkt i färgen.

– Sen urartar det ofta. Det är ett sätt att komma igång och ge sig själv en uppgift, säger Dan Perrin.

 

Han kände att han behövde ett sätt att måla som överensstämmer med sitt konstnärliga temperament, hur han använder penseln.

– En schizofren målare använder penseln på ett annat sätt än Salvador Dalí. Jag målar på ett helt annat sätt när jag använder akrylfärger men här är det olja som går lika snabbt men ser ut på ett annat sätt.

– Det konstnärliga temperamentet sitter lite grand i materialet, hur man använder det.

 

 

Han håller på mycket med små pappersteckningar i blyerts, tusch och krita och har ofta fått höra att han har en referens till serievärlden, men det märks inte så mycket nu.

– Jag har en referens till barnboksillustrationer. Det skulle jag väl tro ligger med på ett omedvetet sätt. Eftersom jag är intresserad av bilder var jag väl det när jag var sex år, säger Dan Perrin.

– Min farmor var hobbymålare och mormor och morfar samlade konst. Det är säkert något jag burit på mig.
Ett traditionellt tecknat porträtt är en parafras på en oljemålning.

– Jag är intresserad av konst och kollar konstbiografier. Det finns så himla många konstnärer i historien men jag har tittat mycket på Carl-Fredrik Hills teckningar.

Han leker gärna med ord och ordliknande former i målningarna. I en står en pip- och en cigarrettrökare och betraktar bergen i det av solnedgången rödfärgade landskapet som de med rökplyumen får att se ut som vulkaner.

Han har lagt in en känd ödesmättad dikt trots att han egentligen inte läser poesi. Bara för att pröva hur det fungerar.

 
 

Han målar spontant för att få ett direkt anslag.
– Jag låter slumpen styra bilderna, säger han.
Vad vinner du på det?

– …man förlorar ingenting på det! För mig är det bra att tillåta mig att låta slumpen styra. Man kan hitta nya infallsvinklar om man tillåter sig det. Speciellt i tusch. Man censurerar sig ofta på papper men nu kan jag släppa fram det.

Det finns en naturkänsla i många av oljorna.
– Jag har alltid hållit på och målat landskap. Vet inte var det kommer ifrån. Jag är uppvuxen mitt i stan (Stockholm) men vi bodde högt på femte våningen och hade stora fönster med panoramautsikt, säger han.

– Jag tror det kommer därifrån.
En söt målning har motiv av en planta med en jordgubbe, en blåklocka och en prästkrage på en linje som speglar sig som strecksilhuetter i undre delen av bilden.

– Blommor målar jag inte så ofta. Det är roliga former som har stor variation.

Det är ofta enfärgade bakgrunder utan rumskänsla, både i jordiga och palettartade glansiga färger.
– Det är för att få en helhet. Svårt att veta var sådana grejor kommer ifrån.

Dan Perrin flyttade till Göteborg för att gå Valand 1991-96 och har blivit kvar här, han arbetar i köket i trerummaren på Sveagatan.

– Att måla hemma är på gott och ont. Jag har ju alltid nära till min ateljé. Jag har aldrig saknat en riktig ateljé men tycker ibland att det vore bra att ha en någon annanstans för att kunna gå till jobbet.

Kombinationen av målning och matlagning i samma rum har lärt honom att vara ordnad och snabbt kunna plocka undan.

– Det är svårt att gå upp i format.

 

 

The Good Bye People kallar han en målning av en rymdraket som far i väg över några vackra bergstoppar.

– I teckningarna finns något slags undergångsstämning. Det återspeglar sig i oljemålningarna, också.
Är du pessimist?

– Både, och. Det är mycket humor, också. Någon skrev att det var både ångest och humor i bilderna. Det stämmer rätt bra.

Dödskallar och fladdermöss finns med i några av teckningarna.

– Jag lyssnar mycket på hårdrock och diggade Judas Priest. Men jag har aldrig varit hårdrockare som sprungit omkring i läderbrallor.

 
 
JAN BERGMAN