Galleri 1
20/11-12/12 2004





HANS RAGNAR BERNTSON

Hans Ragnar Berntson improviserar med form och ljus.
– En del målningar skulle kunna vara skulpturer, säger han.
De abstraherade landskapen är stränga i formerna och den lågmälda gråskalan men ju längre in i utställningen vi kommer, desto mer upplösta och informella blir målningarna.
– Det är ett slags vila i de här målningarna. Det är ett sånt påstående jag vill komma åt. Ett slags rörlig tid. Konsten som ett slags vila, sammanfattar han.
– Det är frågor. Svaren har jag inte.
Ön är ett stiliserat balanserat motiv, en äldre målning som han gjorde efter att ha rott i skärgården vid somrarnas Möja och tecknat holmen.
En annan sida av naturen omger honom i storstaden. Luckor i fasaden i den hårda miljön vid Segels torg har ett mystiskt läge som tilltalar honom och som han gått vidare med som ett formspel.
Han har en vision om att börja med det tydliga och sen komma in i det fysiska som är mer vått.
– Det nya är en målerisk test. Jag skulle se om jag kunde dra upp en sån bild och se hur den kändes.
– Det är naturen jag utgår från med måleriet som språk.


Hans skimmermålningar bygger på ljusinfall på ytan i berg eller vatten. En upplevelse av klippor resulterade snabbt i tecknade fantasier med rena ytor.
– Det är ingen realitisk bild, det är känslan det handlar om!
Naturmåleriet och det upplösta formspråket utvecklade han under en vistelse i franska Grèz sur Loing 2003.
– Jag vill se hur långt jag kan gå när jag förenklar.
Det mest extrema resultatet är en gul målning på 2.40 meter. Abstrakt men med känslan av en kropp.
– Jag vill monumentalisera formen som innehåller ingenting. Det blir fysiskt när jag drar upp den.


Han eftersträvar det rena uttrycket och har Vermeer, Rembrandt och Rhodin som husgudar.
– Jag gillar förhållningssättet som Lage Lindell och Torsten Rehnqvist hade. Den svenska traditionen. Alla konstnärer tror jag befruktar varandra. Jag tror inte man kan ha ett unikt språk som är helt utan influenser.
Han målar i olja. Ibland sakta, ibland snabbt.
– Det går i vågor, jag är periodare. Vissa går fort.
Han framhåller vikten av att lyssna på sitt hjärta.
– Man målar det man skulle vilja se. Det är mycket ett testande. Kan jag dra upp det? I det läget bryr man sig inte om nutiden, man är i sin egen fråga och följer sin inre röst. Efteråt kan man känna att transen kommit i gång, att man inte själv gjort målningen, att man blivit besökt.
– Det är en process.
Ofta utgår en målning från det lilla i naturen som han får syn på.
– Där uttrycket blir mystiskt men får pregnans.
Det är 20 år senast Hans Ragnar Berntson ställde ut i Göteborg, och det var faktiskt i samma galleri.

JAN BERGMAN