GALLERIROND våren 2006 Zenit, kulturtidningen i väst



DET KNAPPT SYNLIGA
 
Michaela Peterson är upptagen av ett tillstånd
 
 

Det avskalade och knappt synliga som nästan inte gör något väsen av sig.

– Jag är upptagen av det tillståndet, säger Michaela Peterson.

 

Hon är ute efter den sublima känslan och arbetar med små skiftningar. Och har en förkärlek för grått, färgen som vätter åt olika håll.

 
 

– Jag är fascinerad av de grå tonerna. De sätter igång mig. Jag tycker om att befinna mig där, säger hon.

– Känslan av grått är tystnad för mig.

 
 
Allt började under ett par stipendiemånader i Grèz då hon målade kanalen och floden med dess speglingar. Direkt efter for hon till Paris och var lika länge i Cité International des Arts.

– Det rummet var en upplevelse att komma in i. Det var ett blankt golv och ett stort bord med blank yta. Det blev ytor och speglingar igen.

Hon for hem men återvände till båda ställena för en ny period när det var vinter och ett silvrigt ljus.

– Det satte igång gråtonerna och det som ligger nära.
Det finns en ursprungskänsla i de rena ytorna.

– Jag har inte lagt till något. Det är ett tillstånd.
Bilderna är sprungna ur landskap.

– Den silvriga känslan, något slags ensamhetskänsla, kan man känna om man är på väg någonstans och utlämnad till sig själv.
 
 
Duvorna kommer tillbaka på flera ställen i hennes skapande, som små skulpturer.

– När man går omkring i Paris och sätter sig på parkbänkar är det duvor överallt. De är som små individer. En tar plats och är stolt, en annan har en hängande vinge och är ynklig.

Hon ser likheter med det mänskliga släktet.

– När vi är utslängda i något kan vi känna oss ynkliga. Jag såg människorna i duvorna och kände stor ödmjukhet för dem.

– Det var många uteliggare i parken, jag såg ensamhet och duvor. Kopplade ihop det.

En hög skulptur i vitt som nästan slår i taket har hon byggt av mdf-board och böjd plywood i toppen.

– Det är något som växer och öppnar sig.
Skulpturen ger en sakral känsla.

– Jag vill att det ska vara det. Det har en andlig innebörd, kanske är det i det tillståndet jag söker. En sakral tystnad.

Hon arbetar med olja men har gjort några akvareller med ett blomstermotiv. Också där arbetar hon mycket med yta.
 
 
En amaryllisknopp har inspirerat till en serie studier där delar den omges av mycket vit bakgrund.

– Det är nästan som en droppe blod på en yta. Jag kände en väldig intensitet. Men när knoppen slog ut var jag inte intresserad längre.

En teckning av en duva omger hon av en inramning i betong. Grått där med.

– Det är inte pråligt och försöker inte vara något annat än det är. Ett ursprung.
 
 
JAN BERGMAN