GALLERIROND hösten 2005
 
Amalia Årfelt
 



Djur som återkommande motiv i sina bilder har Amalia Årfelt.
– De kan ha så olika uttryck. Jag känner mig mycket friare med djur än med människor, säger hon.


– Även djur kan få mänskliga karaktärer. Och de är tänkande varelser med känslor. Det speglar sig i deras kroppsspråk, aniktsuttryck och hållning. De visar så mycket i sin uppenbarelse. Hon har inte djur själv men när hon växte upp i Visby hade hennes föräldrar katt.
Bilderna är fantasier men bottnar ofta i verkligheten.
– Det kan vara att jag ser en hund på gatan, försöker titta på den och komma ihåg till dess att jag kommer till ateljén. Om jag vill göra något extra roligt med hunden.




I målning sitter exotiska fåglar i vackra färger på ett streck.
– Jag kan känna att de har relationer till varandra, även om det är stillsamt och enkelt. Det pågår någonting.
Hon har inga människor med. Men i målningen krubba är ett lindat spädbarn på en halmbädd omgiven av djur som en häst, en ko och tre får.
– Det är min äldste son. Jag ville få in honom bland djuren. Då var det fiffigt med krubbmotivet, säger Amalia.
– Jag tycker om djuren luktar på honom så förvånade och att han är så oskyddad. Djuren är förundrade.
Hon arbetar med skulpturer, också. Fisk på bräda har hon bränt i vit lera. Av papier maché har hon byggt en orm som singlar sig i en hög pyramidform, sticker ut huvudet högst upp och låter tungan spela.
Målningarna har ofta ett dekorativt drag. Hon har målat Rödenan som speglar sig och en fåfäng fågel i en rosbuske.




Sally med ungarna kallar hon en stor målning av en hund som ligger på golvet.
– Jag såg en jättetrött hund ligga på ett gallerigolv och sparade det i minnet. Jag målade på det i flera år sen lade jag till ungarna, mattan benet och matskålen. Bilden ändrade fullständigt karaktär, den trötta hunden var fortfarande med men blev mamma.
Amalia Årfelt gick Konsthögskolan i Stockholm 1990-95.

JAN BERGMAN