GALLERIROND hösten 2005

Howard Brookes
 
Nya målningar och grafik
 
 

Kärleken till sin nya hemstad Göteborg målar Howard Brookes, som lämnat Marstrand efter 32 år. Hans till synes fotorealistiska målningar ger verkligheten en magisk dimension. Han kallar sig själv surrealist.

Han har gjort över 100 musikkompositioner, många går hand i hand med bilderna. Och drömmer om att få musiken framförd av en orkester.

 

En gammaldags spårvagn svävar fram högt över Avenyn en sommardag. Vid ratten står konstnären själv med ett soligt leende och stjärnbelysning underifrån. I bakgrunden, långt bort, tecknar sig Marstrand med husen exakt återgivna.

Han har lämnat sin bohuslänska ö bakom sig och är med den flygande spårvagnen på väg att köra rakt in i Konstmuseet vid Götaplatsen. Det ligger mycket symbolik i målningen En enkel resa, utförd med en nypa absurd brittisk humor och självdistans.

Motivet är hans livsresa in till stan.

– Jag är på väg in i Konstmuseet, jag skämtar inte! Kanske är det enda sättet för mig att komma in. Jag skulle gärna vilja få en retrospektiv utställning där en dag.

 
 

Han målar sin egen genre. I över tre decennier var han bosatt på Marstrand men kände till slut att han blev alltför förknippad med ön.
– Jag var väldigt låst i mina marstrandsmålningar. Det framstod som om jag var avhängig av Marstrand men jag tyckte inte det och kände att jag behövde byta miljö. Kände mig fången som Lasse-Maja i fästningen.
Efter flyttningen gick han igenom en abstrakt period men började åter måla superrealistiska bilder med inlagda objekt; som kan vara ett vackert inslaget paket på bron vid Stora Hamnkanalen eller ett rött litet flygplan på inflygning över kanalen vid Floras kulle.
– Men det är annorlunda nu, ljusare. Det säga att konstnärer blir ljusare med åren.
Han målar i tunn olja i en 1700-talsteknik med skiktmåleri.

Varför är du så tilltalad av att måla verkligheten?
– Jag tror det går tillbaka till barndomen. Pappa var duktig amatörmålare. Han var emot modernismen och beundrade de victorianska målarna, de avbildade verkligheten så gott det gick.
– Han tog med mig till museer och de stora dukarna imponerade på mig. Det var en tidig ambition hos mig att avbilda verkligheten.
En stark influens blev den tidiga popkonsten på 1960-talet, som ställde konsten på ända och gav ett löfte för framtiden till alla som trott att konsten tagit slut med de amerikanska minimalisterna.
Han fick ett stort intresse för surrealismen.
– Att mina bilder ser fotorealistiska ut är inget jag eftersträvar. Jag är ute efter en känsla av verklighet med ett magiskt inslag.
Han kallar dem ”Fantasins flykt”.
– Som en konstnär sa: ´Du är egentligen en snäll surrealist´. Jag gillar inte Dali i dag, tycker att han är så elak.
Han ser sig som en målare, rätt och slätt.
– Måleriet är mitt intresse. Det kan finnas enklare vägar till resultat. Betraktarna kan konstatera att bilderna är handgjorda. Det finns en spänning i att jag skapat dem med en levande hand, med pensel och färg.
– Det gör målningen levande.

 
 
Han älskar platser. Landskap, gaturum, torg.
– Trots det kyliga sättet att skildra verkligheten målar jag med hjärtat. Jag är romantiker, säger Howard Brookes som skildrar sin nya hemstad i en svit målningar.
– Det handlar om kärleken till Göteborg, framhåller han.
Platserna är återgivna med en exakt precision i varje detalj och ofta folktomma så att miljön blir huvudperson.
Han tecknar och fotograferar på plats och tar med sig skisser och foton till ateljén, inrymd i det inre rummet till det galleri han öppnat i hörnan Tredje Långgatan-Nordhemsgatan.
– Jag börjar varje tavla som en teckning. Det är roligt att ha en lokal så att jag kan visa besökare att jag är på väg med det jag gör. De kommer tillbaka och ser hur målningen växer fram och känner sig delaktiga i tillkomsten.
 
 
Målningarna är oftast avfolkade men i bland befolkas bilden av en docka.
– Det handlar om att vara ensam. Att betrakta världen ensam!
En påverkan kommer från schweizaren Böcklin, vars bildvärld kryddades av mystiska element och mytologiska figurer (”han var dessutom tekniskt briljant”), och målaren Di Chirico med metafysiska inslag.

Det leder fram till gåtfullheten.
– Det finns oerhört många dimensioner i min verklighet. Det visar sig i kvantfysiken att det finns många olika världar. Det är nog så att jag tänker på det när jag målar. Det är en så lång process, säger Howard Brookes.
En målning tog ett helt år att göra, Sparky and the Darlings med motiv av honom själv med en vit klassisk musikpaviljong i knäet och dottern Nora.
– Jag är inte stressad av tid, konstaterar han och kommer in på sin musikaliska sida.
Howard Brookes komponerar vacker musik i senromantisk stil (Rachmaninov är favoriten) på pianot, numera i lägenheten på Övre Husargatan. Alla målningar har fått sitt eget stycke, från 1,5 minut till en halv timme långt.
– Uttrycket är meditativt men kan hetta till.
 
 
I sviten The Painter´s Pavillon ingår 12 musikstycken om totalt 70 minuter där varje representerar en färg. Drömmen är att få konserten framförd med belysning i olika färger på scen.
Han har gjort instrumenteringen med hjälp av Joel Eriksson på Musikhögskolan och fått en demotejp inspelad.
För målningen Enkel resa, den med spårvagnen över Avenyn, har han en idé om att Spårvägens musikspår ska framföra stycket på trapporna framför Konstmuseet.
Howard Brookes, född 1947, växte upp i ett kulturellt hem i Liverpool, England och kom till Marstrand 1969 på ett resestipendium för att besöka landsmannen och målaren Cliff Holden. Han träffade sin blivande fru året efter och blev kvar, de har skaffat tre barn och är fortfarande gifta.
Den försvenskade engelsmannen har haft framgångar i USA, där han hade sin första utställning i Beverly Hills, Kalifornien, 1984.
Han har inte bara målat tavlor. När han ifrågasatte att Kungälvs kommun hade beställt en vanlig vägverksfärja för trafiken till Marstrand fick han svar med en begäran om att lämna in ett eget designförslag.
Skissen ledde till att han fick uppdraget att rita färjan, som byggdes i Lunde varv i Ådalen.
 
 
JAN BERGMAN