GALLERIROND våren 2006 Zenit, kulturtidningen i väst



Skådespelare med karisma

 

I det svarta bor ljuset
 
 
 
Att närma sig döden är kontroversiellt men oundvikligt. Som Dante är han nere i helvetet och hälsar på men kravlar sig upp i ljuset.
Skådespelaren Johan Rabaeus gör rollen i den banbrytande uppsättningen på Stadsteatern där 1300-talet möter 2000-talet.
Den poetiska historien om en vilsen mans bråddjupa vandring genom de stora existensiella frågorna spelas för första gången på en svensk scen.
Det är bara tre timmar till föreställning när vi ses för en lunch vid Avenyn men Johan Rabaeus verkar avspänd trots att han kommer lite sent med handsfreen i örat.
 
Han beställer en stor portion av favoriträtten sashimi och vet att det är tonfisk, lax, "det här är någon vit fisk", bläckfisk och räkor, allt läckert upplagt på tallriken och i små skålar. Det är ingen tillfällighet att han föreslagit ett japanhak.
– Jag är förtjust i det japanska, över huvud taget. Det finns något sparsmakat, återhållet och diskret över Japan och jag tycker om religionen där väldigt. Japanerna har en harmonisk inställning till det här med gudarna, de knackar på templet för att väcka dem.
Föreställningen jag sett kvällen innan var ett fantastiskt teateräventyr som ingav både fasa och livsmod.
– Vad härligt, säger han glatt och slår ihop händerna när jag säger det.
– Det verkar som det finns ett behov av vad föreställningen handlar om. Som regissören Etienne Glaser sa när han presenterade idén om att göra en föreställning om en människas förtvivlan och ensamhet: I det svarta bor ljuset och möjligheterna.
– Det finns något i kunskap och erfarenheter. Olika kunskap säger något, speciellt i den här tiden som är nu. Det behövs en motkraft, en tid att längta efter…
– Ingen talar om allt det svåra och svarta, att vi kan dö. Ett hjärtslag så är allt i väg. Det finns inte i vår kultur och försvinner mer och mer.
Uppsättningen har vuxit fram i samarbete mellan regissören Etienne Glaser och Niklas Rådström, som skrev en ny text efter Dante Aligieris allegoriska verser. Dante är ingen vanlig roll och teatern ingen vanlig dramatik.
– Det är mer ett poem, en fantastiskt vacker dikt som han skrivit, Niklas. Det är ett annat sätt att hitta fram till vad det är, han har inte följt gängse regler, slår Johan Rabaeus fast och påpekar att uppsättningen är en process som är i förändring hela tiden.
– Det är ett samspel mellan publiken och aktörer, det är skräckinjagande och skithäftigt.
 
Foto: Göteborgs Stadsteater
 
Du sa några ord vid applådtacket efter föreställningens slut direkt till publiken, "ni var fantastiska" eller något sådant, och tog själv upp en applåd...?
– Det var något som hände i salongen…Det påminner mig om att publiken är medagerande i den här föreställningen. Om publiken inte vill går det inte. Det går inte att göra samtalsöverenskommelsen på halvfart eller rutin.
– Det är en inbjudan till ett samtal med ett vuxet tilltal. Vi hoppas de vill följa med. Det var det som hände.
Kanske har det såtts ett frö för fortsatta projekt i samma anda.
– Det har varit väldigt skönt att möta Etienne Glaser, han är en så spännande teaterman med ett alldeles personligt sätt att göra teater på, betonar Johan Rabaeus som jobbade med Glaser första gången när de agerade tillsammans på scen i Kvartett på Dramaten 2003.
– Vi hade väldigt kul ihop. Det känns som ett spännande möte och ett påbörjat samarbete. Det är ett sug kring de uppsättningar han är med i. På Göteborgsoperan är musikalen The Sound of Music den stora publiksuccén hösten och vintern 2003–2004 med Johan Rabaeus som sjubarnspappan och ubåtskaptenen von Trapp.
 
Foto: Göteborgsoperan
– Det är spännande att studera: Det är två institutioner som är ovanligt livskraftiga, operan och teatern (Stadsteatern). En av succémakarna, Dag Hallberg (fd VD på Göteborgsoperan), har insett hur viktigt det är med bredden, säger Johan Rabaeus.
– Man kan ha traditionen och den seriösa musiken, som ändå publikt sett inte är lika stor, och kombinera med musikaler som man sätter upp med hedern i behåll. Det är väl använda kulturpengar. De får ut mycket för varje krona, det ska de ha en eloge för.
– Teatern är på väg mot det. Jasenko Selimovic är oerhört begåvad och vill föra ett samtal med sin publik. Och han är inte okontroversiell, han är provocerande. Men ihop med medarbetarna, som Dag Hallberg, håller den på att bli en riktigt intressant teater.
Han framhåller att nationalscenerna får passa sig.
– Stockholmsoperan och Dramaten kan ta varandra i handen och kika lite på det som händer i Göteborg, fortsätter Johan Rabaeus som tycker att Dramaten hamnat i en kreativ svacka och lider av brist på vitalitet.
– Det händer oerhört lite. Jag tycker att man har tappat traditionen, det är ett ängsligt sneglande. Det är en teater utan självförtroende som ständigt snyltar på filmens värld och tar den formen som måttstock. Då kan man lika gärna lägga ner Dramaten och visa film i stället.
Johan Rabaeus har gjort många stora tunga roller på senare år och nästan alltid fått bra recensioner.

Varför är du så jävla bra?
– Äsch…ler Johan Rabaeus med spelad fåfänga och fortsätter efter en stunds fundering:
– Svårt att svara på, det är bara att ta emot. Det är inte alla som tycker det…
– Det beror på sammanhang så mycket. Jag kan inte nog berömma arbetsstämningen på Göteborgsoperan. Det är en sån häftig förmåga att förena det seriösa med det lättsamma. De är väldigt noga med föreställningarna där. Man får hjälp av hängivna medarbetare. Det smetar av även på mig.
Sen kommer det:
– Det som jag gillar, det är ju karisma, personlighet, att det sticker ut. Jag är förtjust i personligheter. Tänker på alla de som var mina mentorer, förebilder. Hela gamla Dramatengardet. Hela gänget i Gycklarnas afton, Bergmanfilmen från 1953. Den innehåller så mycket som jag gillar av skådespeleri. Jag tänker på Hasse Ekman, Harriet Andersson, Åke Grönberg, Anders Ek, Gunnel Broström.
– Den ena var mer olik än den andra, inte en siffra stämmer överens. Men när man sätter ihop persongalleriet stämmer det. Vi har en enorm tradition som är unik i Sverige. Hela Flottenepoken i Göteborg, initiativet har varit här många gånger.

Vad gör en bra skådis?
– Rösterna, brukar jag tänka på. Ibland när jag ser gamla 1930-talsfilmer, de låter så här …(härmar). Jag är förtjust i det där konstspråket men det kan bli en kliché, också. Riktigt bra teater är ju förkonstling, för fan. En sån som Keve Hjelm, inte pratar han skitnaturligt. Filmen sätter nivån, igen. Många gånger lägger man spelet på en skitnaturlighet som jag tycker är ointressant.
– Filmen har blivit regissörens lekstuga. Det är de som styr filmen på alla sätt genom klipp och skådespelare. Det är mer en regissörsprodukt än en skådespelarprodukt. Det är några få skådespelare som är filmskådespelare i Sverige.
– Varför jag tycker så väldigt mycket om teater och musikaler, det är det levande ögonblicket. Där styr skådespelaren och publiken. Det är något magiskt när det sitter 800 i salongen och Ernst-Hugo kommer in och är trollkarl och skapar närvaro. Han är inte skitnaturlig.

Finns det inte en rädsla för att spela över, speciellt hos yngre skådespelare?
(Här ringer Johans mobil och han talar en kort stund i den, "ring till Dramaten, de har alla mina uppgifter").
– Kanske på det teatrala, ja. Jag vet inte om det är riktigt så, återupptar han sedan jag repeterat frågan.
– I vår ensemble har vi Piotr Giro som vill jobba med sitt tal och har en härlig scenisk känsla. Jag tänkte på Sarah Bernhardt, som man kan höra på vaxrullar (härmar). Det låter inte riktigt klokt i våra öron, samtidigt var det förutsättningen för att sinnena stacks i brand.
– Jag brukar tänka på röster på Dramaten, Toivo Pavlo, Holger Löwenadler, Margaretha Krook. Hon sände ut en jävla massa energi. Men man hörde ju att det var HON! Teater är ju det där, teater är teatralt, för fan!

Berätta lite om din bakgrund.
– Mina föräldrar var diplomater, jag har vuxit upp i Paris och bott en kort tid i Alger, fransktalande länder…

Har du det franska kynnet?
– Klart som fan att det är min referensram och sitter djupt. Men jag är ju andra generationens invandrare, likt förbannat. Jag har den där rotlösheten och dubbelheten och hattänkandet.
– Att jag sökte mig till teater har med det att göra. Teatern var en uppsamlingsplats för en massa galningar. Jag kan se liknande neuroser hos många äldre kollegor. Då var den konstnärliga verksamheten en nödvändighet. I dag är det i vardagen fungerande människor som blir aktörer.
Johan Rabaeus hade kontakt med Sverige genom att han gick på internat knappt fyra år på Lundsberg men reste till Paris på alla lov och efter studenten till Alger där han studerande på universitetet.
Han kom hem för gott vid 21 års ålder, gick handelshögskolan en period och hade restaurang i Marstrand i två år (arrenderade Marstrands Värdshus, "en vildsint idé") och var kock på Marstrands Hotel.
– Jag hade fördelen att jag var den enda som var nykter.
Han satt på Svenska Dagbladets börsredaktion ett par år och skulle bli ekonomijournalist när han som 27-åring hamnade på teaterns tiljor.
– Jag blev förälskad i en tjej som gick teaterutbildning. Jag halkade in på ett bananskal och gick samma utbildning. Det visade sig att det passade mig.
Han gick för undergrounddrottningen Inger Waern på Teaterstudion, som fostrat Lena Endre och Kim Anderzon. Efter bara ett år skickade hon ut honom på hans första huvudroll på turné med Riksteatern, titelrollen i Sherlock Holmes sista fall. Med pipa och allt.
Sen har det rullat på.
Han träffade Lasse Rudolfsson, han som satte upp Chess, på fria gruppen Modellteatern och gjorde politisk barnteater, "konstnärligt mycket bra föreställningar" för mellanstadiet och vuxna i högt tempo, jobbade dygnet runt.
– Det var min egentliga skola, jag lärde mig enormt mycket.
Sen fortsatte det med fria grupper som Pistolteatern och Turteatern. Genombrottet kom med Det luktar karl, en brechtkabaret med Mikael Segerström på Dramaten 1981.

Du känner inte att du missat något när du inte gått Scenskolan?
– I mitt fall var det min smala tur. Jag tror inte jag överlevt. Jag var så proppfull av skola med handels och allt det där. Min personliga lycka är att jag gått min personliga väg. Hela klimatet från de fria grupperna, det fria livet…Jag kan bara lyfta på hatten och tacka.
– Det är ett helt annat klimat nu, mer formaliserat. Scenskolorna bestämmer eller så är det Fame Factory.

Har du några ritualer innan du går upp på scen?
– En period åt jag vindruvor före varje pjäs. När jag inte gjorde det gick det åt helvete. Här (Dante) handlar det om att hitta någon inre tajming innan jag går in. På operan (The Sound of Music) drar jag texten i första scenen. Det är 1 300 i salongen och trycket på koreografin är stort, för att kommunicera måste vi röra oss stiliserat.

Hur är det att spela i uppsättningar på två stora teatrar om lott, Dantes gudomliga komedi och The Sound of Music (tar slut i april)?
– Det är något jag medvetet gått in i. Jag är en människa som på något märkligt sätt njuter av att ha en press på mig eller mycket arbete. Jag utsätter mig för det, får vi se. Det är väldigt spännande.
– Det är så skiftande sätt att jobba som skådespelare. Det ena är mycket form, det andra kontakt inåt. Det ena handlar om att komma i kontakt med ordning, det andra med kaos.
 
 
Hur kopplar du av mellan varven? Badkaret, promenader?
– Badkaret och promenader. Jag avhåller mig från viner. Jag älskar att vara full men det går inte just nu, avslutar Johan Rabaeus som inte blygs att kalla sig rödvinsalkoholist när omständigheterna tillåter och har fått smak på sydafrikanska viner.
En titt på klockan visar att drygt en timme gått och han drar på sig den svarta täckjackan som han trots årstiden kombinerar med solglasögon och drar snabbt iväg i riktning mot Götaplatsen.
 
Jan Bergman JAN BERGMAN
 
Fotnot. Dante Alighieri, italiensk skald i exil från Florens, skrev La Commedia 1302-21 på terziner, ett versmått han uppfann själv. Det mångtydiga och allegoriska verket är uppdelat i tre cykler; helvetet, skärselden och paradiset, vardera bestående av 33 sånger. Först på 1500-talet fick den tillägget Den gudomliga.

Mångfaldigande och utnyttjande av text och foto är ej tillåtet utan upphovsmannens tillåtelse.
Copyright text: Jan Bergman.
Foto: Jan Bergman om inget annat anges
Webb-design: Marie Almqvist