GALLERIROND våren 2005

Galleri Olsson & Uddenberg
19/3–10/4 2005

Lars Rylander




Där vägen tar slut nedanför det åttkantiga huset ligger ateljén med hänförande utsikt över Ljungskileviken mot Orust.




Mängder av målningar, färdiga och ofärdiga, hänger högt upp i taket och runt om på väggarna. Från den lilla svarta kaminen, hemtrevligt sprakande, kommer en behaglig värme denna senvinterdag.
Det här är arbetsmiljön för Lars Rylander, konstnär med lusten som drivkraft, en räv bakom örat och ett öga för rött.
Lars har målat en period nu annars är det mest monotypier han gör. Utgår från en plåt och förändrar så att bilderna blir lika varandra fast olika. Han har utvecklat metoden så att han tar bort de vita kanterna och låter bli att skriva ut upplagan.



– O-nogrannheten ingår i uttrycket.
Det är en blandning av koppartryck och monotypier.
– Jag signerar med akrylfärg till alla grafikers stora förtvivlan. För att markera att det är något annat.
Han har gjort en serie bilder som han kallar Rymder utifrån fem plåtar som han varierar hur han vill, färg- och motivmässigt.
– Ut i rymden. Och sen alla andra rymder inne i rymden…
Lars arbetar i en lekfullhet som kommer direkt ur hjärtat.
– Jag har ingen intelligent överbyggnad utan målar av lust det jag tycker om. Det är det jag vill göra just då. Jag vill inte säga något speciellt med bilderna. Det är mer ett slags undersökningar.
Som i alla porträtt där han kommunicerar med bilden för att nå människor på djupet. Många konstnärer känner ett motstånd, kämpar och tar i, bryter igenom väggar. Men för Lars kommer det lekande lätt.
– Jag gör det jag gillar att göra. Men jag har inget ytligt förhållande till bilderna. Det är alltid något allvarligt bakom.
Det fria skapande får näring av jobbet som bildlärare i en specialskola med socialt utåtagerande elever.
– Det ger en annan inriktning på mitt liv. Att bara hålla på med bilden blir för introvert för mig.
– De här barnen är ännu känsligare för bild, det går djupt in i dem. Det är svårare att arbeta med bild med de barnen. Man måste ha något slags relation till dem och locka fram känslor. Det pedagogiska arbetet började han med på 1980-talet när bildmarknaden ramlade omkull. Tidigare kunde han leva på utsmyckning och utställningar. Han har prytt Uddevalla lasarett och skapat en textil till foajén på Göteborgs Förorter. Två barnböcker bär hans namn på omslaget, Vita ving (om hur färg fungerar) och Fjäder och fjun (om en fågel).
– Jag gör det jag tycker om men jag har lärt mig välja. Barnböckerna har jag alltid i huvudet. Hans egna barn Emanuel och Johanna valde konstnärliga utbildningar efter att ha vuxit upp med en pappa som gör bilder.
– Jag har alltid försökt få dem att göra något annat, tjäna pengar. Men det är som att be folk att sluta röka när man röker själv, säger Lars.
Många av hans senare målningar med rumsliga former är utsnitt ur porträtt och närbilder av detaljer ur en människas ansikten.
– Ibland är ansikten ansikten, ibland är ansikten rum i stället. Jag målar det så det inte ska vara lätt att hänga med, ler han och visar hur en målning innehåller en del av ett öga och en kind som kan bli en dörr och ett tak.
– Det är inte meningen att man ska se det förrän man tittat på bilden i ett eller två år. Det är för något slags nöjes skull för mig, när jag gör dem, säger Lars med ett gäckande leende. Bland färgerna intar den röda en särställning.



– Har jag bara rött behöver jag ingen annan färg. Ibland känner jag behov av någon annan, då tar jag grönt.
När Lars och hustrun Lena åkte båt genom kanalerna ner till Medelhavet under ett helt år målade han under färden och skickade upp bilderna till ett galleri i Stockholm.
Det blev bara röda målningar förutom en blå. Under ett stopp i Alicante gick han runt och köpte upp alla röda färger i butikerna.
– De skrattade åt mig, minns han roat.
– Jag älskar rött vad jag än gör. Jag behöver anstränga mig extra för att det inte ska bli rött. Jag skulle kunna göra alla målningar bara röda. Jag vet inte varför, det känns bra med rött. Varmt och gott.
Kanske har det något att göra med att hans pappa sålde Marimekkotyger när han var liten. Lars Rylander målar med enkla luftiga penseldrag som i sin otvungenhet för tanken till mästaren Matisse.
– Jag tycker om förenklingar. Jag började måla något komplicerat, tar bort, det blir bra när jag tar bort alltihop. Jag måste måla igenom det nästan varje gång. Målningen är färdig när allt är förenklat.
I avsaknad av konstnärlig utbildning kallar han sig autodidakt.
– Jag satt och ritade när andra grabbar började spela fotboll. Jag tänkte aldrig att jag skulle bli konstnär. Men det var roligare än andra saker.
Lars utbildade sig till fritidspedagog och hade sitt första jobb på en bank.
– Sen har det gått utför… Det kan ha fördelar att inte ha gått utbildning. Man behöver en större drivkraft och får klara sig i den världen. Men det är inte därför, det har bara blivit så. – Ingen blir sämre av att utbilda sig. Förr visste jag alltid varför, ur olika utgångspunkter. Man blir snällare med tiden.
Att vara konstnär är ofta ett ensamarbete. Men Lars är så långt från en enstörig kuf man kan komma.
– Det är lätt att gå in i det så mycket att man blir asocial. Då är det roligt att träffa andra människor. Jag tycker att en konstnär har rätt att leva ett någorlunda normalt liv, inte på bottennivå.
Söker han inspiration kan Lars svepa med blicken över havsviken där han ibland kan se sälar på ett skär förutom alla segelbåtar och vintertida pimplare. Från bryggan har han sett stim av pigghaj.
Det är kärnan av Bohuslän. Inte konstigt att det kallas Lyckorna.
Före avfärden bjuder han in oss att också besöka det åttkantiga huset, som har ett torn högst uppför spiraltrappan. Lars och Lena lät bygga det 1984 efter att ha sett ett reportage i en tidning.
– Det är roligt när allt inte är som förväntat…
Att husets form är energibesparande gör inte saken sämre.
JAN BERGMAN




Lars Rylanders hemsida:
http://www.larsrylander.com