GALLERIROND våren 2006 Zenit, kulturtidningen i väst



MÅLERIET MIN LIVLINA
 
Birgitte Söndergaard uttrycker relationer på duken
 
 

Sedan två år ägnar sig skådespelerskan Birgitte Söndergaard enbart åt måleriet.

– Det har varit min livlina under väldigt många år, säger hon.

 

Hon målar i kraftiga färger och ofta blir motivet uttrycksfulla huvuden. Hon vänder på penseln och drar fåror i färgen i och kring figuren, som tycks omgiven av en komplicerad tillvaro.

– Det är våldsamt. Jag gillar att jobba fysiskt och försöker få ur mig något. Det ska inte bli för tydligt. Jag döljer figurationen genom att jobba ut den.

 
 

Bilderna handlar om relationer och har en koppling till hennes liv.

– Kanske är inte människorna det viktigaste utan vad de ger för associationer. Jag målar det gamla vanliga som förundrat konstnärer och författare genom århundradena, hur vi lever våra liv och hur vi hanterar våra känslor.
Gladiator kallar hon en stor målning av ett ansikte i grönt.

– Ändå är det en ganska öm titel, den kunde lika gärna hetat På liv och död. Livet är en kamp. Man kanske inte har så tydliga motståndare som i en gladiatorarena. Livet tufsar alltid till en på ett eller annat sätt, säger hon.
I en målning finns två tomma huvuden.

– Jag har sprungit förbi mig själv, den speglar mig själv. Ena stunden ska jag vara där, andra här. Jag är mer till för att tillfredställa andras behov än mina egna. Till slut är man helt tom.

– När någon tittar på en blir man nästan ihålig och osynlig.
En kontrast är en ljus upplöst bild, en man i fina kläder och en ung kvinna i slöja.

– Det är en bröllopsbild. Två som möts i kärlek där allt är möjligt. De har inte skit i bagaget, inga X och inga barn. De kan skapa det som de vill.

 
 
En innekatt som försiktigt sätter tassarna i det höga gräset är ett motiv.

– Jag gillar katter, de står för ett väsen för mig. Den här är inte van att gå ute och rädd om tassarna. Bilden handlar om våra egna rädslor. Det vi räds när vi söker nya vägar.

Birgitte Söndergaard gick Teaterhögskolan i Göteborg 1978-81. Och har ägnat sig åt teater fram till ganska nyligen.

Under karriären på scen med både lättsamma och seriösa roller och livet som småbarnsmamma (två döttrar) har hon haft måleriet att gå till på ledig tid.

– Det har varit min livlina under väldigt många år. Måleriet har varit mer än en livlina, något jag alltid har kunnat ägna mig åt. Det krävs bara mig själv. Jag får tala till punkt och uttrycka mig.

Nu satsar hon på det på heltid sedan två år och har ateljén på gångavstånd från lägenheten på Östermalm, Stockholm.

– Jag målar enbart. Det är ett slit men går bra. Det är inget man gör halvhjärtat. Det är bara att gå ner till ateljén och måla. Det handlar om disciplin.
Hon skickar en tacksamhetens tanke till Astrid Carlsson, högstadielärare på Torpaskolan i uppväxtens Vänersborg, som entusiasmerade för konst och litteratur.

– Hon tog en på allvar. Jag fick en plats.
Teatern är fortfarande en del av henne men det är ateljén hon längtar till.

– Det här är inget man kommer på över en natt. Det har jag planerat och jobbat för länge.

Konstnären Ernst Billgren är hennes mentor.

– Han är pedagogisk. Vi träffas ganska ofta och är mentorer för varandra.
 
 
JAN BERGMAN